Bok 13 + 4 + lite... Suunto 19,8
Start 9:30 Mål ca 17:15
Idag är tredje dagen. I knappa fyra veckor till ska jag leva såhär. Lite svårt att greppa, speciellt som jag har sådan sagolik tur med vädret. Enligt prognosen i Alesjaure kommer helgens regn att utebli och det kommer bli sol eller vxl moln fram till tisdag. En vecka till alltså. Nå, har det ändrat sig en gång kan det ändra tillbaka sig. Vi får se i Sälka.
Idag gick jag ifrån färdplanen. Tanken var antingen hela 25 km till Sälka eller stanna halvvägs i Tjäktjastugan. Det blev ingetdera. Väl framme vid Tjäktja såg det tråkigt ut och ont om tältplatser så den plan jag börjat grunna på redan igår fick aktiveras. Det var 4 km till Tjäktjapasset, dvs en dryg timme. Därefter tänkte jag att jag kan ta ett par kilometer till och finna en lägerplats i dalgången efter passet, utmed jokken. Jag la upp planen (...) för det och såg till att jag hade vatten. 17:30 hade jag kommit ner men stannade precis före dalgången, en bra plats med hyfsat schysst morgonvy till gröten.
Natten i Alesjaure var väl sådär... Tältet lutade ju åt alla håll så jag låg kors och tvärs och tyckte att jag lät som ett tröskverk var gång jag vände mig. Å andra sidan, gott om folk runtomkring som snarkade. När jag vakande "på riktigt" kröp morgonsolen in i fotändan på tältet och det skulle bli ännu en solig dag. Shorts och tisha! Gick på toa och fixade med vaselin på insida lår, kokade sedan gröt medan solen gjorde sitt med de kondenstyngda tältdukarna. Tysken vinkade god morgon. De flesta höll på att packa ihop runt omkring och han kom förbi, önskade god morgon igen och konstaterade att jag inte hade något footprint, det har ju han till sitt Suulo. Jag sa att mitt ligger hemma, 250g för helvete! Han upplyste mig då att han var tvungen att gå på toaletten och att "we shall see us".
9:30 kom jag iväg, det var en orsak till att inte gå hela vägen till Sälka, och det var med lätta steg jag klev iväg. Sömnens återhämtande effekt är makalös. Jag hade ont i huvudet när jag vaknade, troligen pga all sol. Jag har varit duktig med pauserna idag. Var timme, av med skorna och dricka/äta. Det har också gått lättare. Lunchen tog över en timme på ett ställe jag & Lotti satt i fjol. Jag får passa på, om några dagar finns inga fler.
Det rullade på, tysken kom förbi och sa att han behövde skaffa en vätskeblåsa, man hejar på samma folk om igen och det är ytterligare en anledning till att jag ändrade planen idag. Kanske kommer jag i en annan rytm då, en som inte så många håller. Vi får se. Jag menar, jag vill ju göra detta ensam. Jag är inte rädd för andra människor och berättar gärna om mitt äventyr, men jag vill inte få inofficiella resesällskap. Det roliga är att många verkar tycka lika. Det är rätt ansträngda och på gränsen till pinsamma "hej" när man går om någon för femte gången samma dag. (Förresten, undrar om det står i guideböcker för icke-svenska turister att vi gärna hälsar på alla med "Hej!" ungefär som "Bon Camino"? Alla säger nämligen hej, oavsett nationalitet)
Att ta sig över Tjäktjapasset var jobbigt, men så värt det efteråt, riktigt skönt att ha det bakom sig. Tältplatsen jag funnit är bra, står i väst-östlig riktning så jag hade kvällsol till ca 19:00 och hoppas på morgonsol i huvudändan. En bäck porlar någon minut från tältet, där hämtar jag vatten och tvättar fötterna. Jag kan se andra tältare, men de är långt, långt borta. Vi stör inte varandra.
Jag undrar när motorvägen drar igång i morgon. Det är cirka 8 km till Sälka så omfolk börjar vid 7-9 från Tjäktja är de här från 8:30. De som kommer söderifrån är nog här någon timma senare. (om de inte tältat på vägen då)
I morgon blir det nog fälttältning igen. 8 km till Sälka är för kort, å andra sidan är det ytterligare 12 km till Singi och det blir för långt, speciellt som jag planerat att tälta söder om Singi. Så sett ligger jag alltså efter planen redan från början men att jag tillåter mig att göra det är väl ett sundhetstecken.
Dagens lärdom: Blaska av ansiktet på kvällen, saltkristaller i ansiktet är inte roligt.
Myggindex: 1 (mest på morgonen i Alesjaure)
Steg: 107 977
Naturobservationer:
Väldigt lite. Någon korp
Fjällummer
Knappbräcka
Slåtterblomma
Vippvedel
Klippveronika
Fjällblära
(artade via bilder)
Och så ett gäng rovspindlar som håller till på min tältplats, med kannibalistiska drag!
| Galet bra väder |
| Slutet av dalgången söder om Alesjaure |
| Bra lunch |
| Månlandskap söder om Tjäcktastugan |
| Halvvägs upp på Tjäktjapasset, blick norrut |
| Belöningen |
| Duktig kille! |
| En av topp tre tältplatser under vandringen |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.