13 km enligt bok, 18 enligt Suunto...
3:52 = ca 3,5 km/h
Jag sov gott, men inte länge. Vaknade med huvudet fullt av tankar, idéer och grejer jag inte fick glömma. Hade lust att posta lite på twitter och instagram men valde att inte göra det. Telefonen skulle stängas av senare, lika bra att dra strecket nu.
Det blev en stadig frukost samtidigt som fler lyckönskningar på vägen ramlade in. Jag blev lite rörd över vad alla verkar bry sig, hur de uppskattar och respekterar mina val och mitt arbete inför det här. Själv fylldes jag av en känsla som inte gick att beskriva. Det var en kombination av tomhet, förväntan, rädsla, engagemang, nervositet och fullständigt lugn. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag ville iväg med en gång samtidigt som jag ville vänta en dag till. Jag dubbelkollade allt engång till, slängde sedan upp säcken på ryggen och lämnade rummet.
Jag kom ner till receptionen för att checka ut. Jag fick låna deras våg (som FC-deltagarna lyckats paja fästet på) och tog av mig säcken igen. Jag mätte upp till 22-23 kg (den var svår att hålla still) och jag var lite förvånad. Jag trodde det skulle vara mer när nu gas och vatten och allt var i. Jag undrar vad jag glömt... Receptionisten log och sa att det var lugnt. Någon tidigare i veckan hade gett sig av med över 35 kilo på ryggen... Kanske han jag såg i Kiruna.
Upp med säcken igen och iväg. Under järnvägen. Tog vänster och insåg att jag gick fel. Bra start. Tillbaka och till porten vid ledens början. Selfie med tummen upp, och så av med säcken igen för att sätta igång SPOT-sändaren. Sms till Lotti, publicera ett sista blogginlägg och så sätta igång klockan. Märks det att jag var uppjagad? Sen satte jag den ena foten framför den andra och var iväg. Jösses, nu hade jag börjat.Det var roligt att gå på sträckan där vi gick förra året. Jag kände igen mig, platser där vi fikat, broar och annat. Inte utan att man ville dela med sig, men nu var jag ensam.
Det var inte mycket folk, jag mötte bara en handfull de första timmarna och lika många passerade mig när jag pausade. Pauser ja. Första efter cirka 1:15, andra vid 2:45. Slarv alltså. Borde pausat tidigare, tog inte heller av skorna. Det här måste jag sköta bättre framöver. Det stod snart klart att minklocka inte hade koll på antalet kilometer, troligen hade den fått spatt i början, inte ovanligt. Skyltar och böcker har sagt 13 km till Absikojaure så jag går på det och efter knappa fem timmar komm jag fram. Det var alltså mer eller mindre mitt på dagen så jag hade kunnat fortsätta lite, men jag ska gå i många dagar, det finns ingen anledning att slita ut sig den första. Jag bestämde mig för att tälta här, tog en varma koppen som lunch och slog upp tältet, åter igen där jag och Lotti tältade förra året.
Rent instinktivt vill jag höra av mig till någon, dela allt detta och sprida glädjen. Men det kan man ju inte. Lustigt hur det där verkar ha blivit en naturlig del av ens vardag, något man bara gör. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag slutat tänka på detta. Ett par dagar? En vecka? Inte alls? Samma sak gäller med tankebanor. Jag funderar, planerar och resonerar precis som vanligt. Vad ska jag göra när? I vilken ordning? Har jag förberett det? Får allt plats? Detta vill jag komma ifrån. Jag vill att dagen bara ska flyta på, att inget är krångligt, att det här livet blir norm.
Framåt 17-tiden började fler anlända till stugan. Flera av dem sådana jag kände igen från både flyg, buss & Abisko. Lustigt. Hur långsamt har de gått, eller när startade de? Nå, alla är olika, det syns på stil, packning och utrustning. Tveklöst kommer diversiteten öka under veckorna som följer. Och ja, min pratglade tyske kompis var här när jag kom, turligt nog fanns andra tyskar för honom att underhålla.
Bastun är igång, men jag tvekar. Det kommer bli fler tillfällen och idag vill jag nog bara skriva i denna bok i kvällssolen, göra mig lite mat och krypa ner i tältet. Jag har 22 kilometer framför mig till Alesjaure, jag gissar att det kommer ta åtta timmar inkl pauser. Jag bör komma iväg vid 8. Se där, nu planerar jag igen.
Vädret har varit perfekt. 12-14 grader, växlande moln och då och då en liten vindpust. I stort sett myggfritt. Klart väder och solvarmt efter 14-tiden. Det är kristallklart och alla detaljer på Kieron står ut. Man känner sig liten och man vet att jag ska passera det i morgon. Ett tufft pass att starta dagen med. I fjärran ligger pudersnö på Adnetjårros toppar och glaciärer. Vädret ska enligt prognos hålla i sig ett par-tre dagar. Vi får väl se.
Myggskala:
0: Denna dag, inte ett liv
1: Några enstaka kryp, inget att skriva hem om
2: Myggmedel nödvändigt, men inget besvär
3: Myggmedel hjälper fortfarande, men mängden irriterar
4: Mygghatt på, nu är det rejält
5: Seriöst?
Idag: 1
Naturobservationer:
- Hörde fjällvråk (jamande läte)
- Några omogna hjortron
- Korpar över Abiskojaure
- Småfågel och någon måsfågel jag inte kunde arta
Steg: 30 212
Lärdom: Byt om utanför tältet
Läggdags: 20:00
PS. På kvällen pratade jag med en holländska som vandrat Kungsleden och runt omkring de senaste fem åren. När hon kommit till Abisko skulle hon ta sig till Jäckvik för att vandra norrut och se Sarek från det hållet så vi kanske möts. Hon hade hört att man skymtat järv strax utanför Alesjaure och att det vid sidan om leden i höjd med Tjäktjastugan fanns två fjällrävsfamiljer. Bäst att hålla ögonen öppna då!
| Det gäller att ladda! |
| Nu kör vi! |
| Ditåt! |
| Nya spänger |
| Snart framme vid Abiskojaurestugorna |
| Känd tältplats |
| Kieron, din djävul... |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.