16 km
9:00-14:45
Sömnen var god. Jag tror inte det var kallare än kanske 8 grader i natt men på morgonen hängde molnen tunga och låga så det var rejält fuktigt överallt. Även golvet hade fuktgenomslag idag, trots footprint. Jag steg upp klockan 7 och efter de sedvanliga två timmarna var jag iväg.
Jag svängde in vid Servestugan och köpte märket, kanske inte helt konsekvent eftersom jag inte bott där, jag köpte ju inte Tjäktja tex, men å andra sidan, vem bryr sig? Där var mannen med den skällande hunden, han skulle till Tärnasjö idag, jodå.
Det blev en molnvandring idag också, men inte i samma utsträckning eller lika tjock som igår. Jag stannade ofta och njöt, drack i så många jokkar jag kom åt och åt sncaks på en dimmig kulle. Strax före lunch kom jag ikapp de fyra pensionärerna från Aigert som strävade på. Jag mötte också en japan som hälsade bugandes. Värden i Serve undrade om jag mött honom än (eller om det var någon annan). Några asiater var tydligen på väg till Abisko nu vilket inte förefaller helt genomtänkt. Det är sent på säsongen, det blir snabbt både mörkare och kallare och än viktigare, snart stänger stugorna. Här i söder har de öppet till 25/9 men norröver stänger de en vecka tidigare, dvs om en vecka. Och med tanke på att det tagit mig fyra veckor att ta mig hit... Lägg därtill att båttransporterna som måste fungera. När tar de tex upp båtarna norr om Jäkkvik? Och så jämför vi med herr Klug som planerat och förberett i två år...
Direkt efter lunch mötte jag två damer från Bohuslän. De stannade och ville prata och höra om min vandring. De var fascinerade, ställde frågor och var så positiva till min vandring att det smittade av sig. Själv skulle de gå "bara" till Ammarnäs men med tanke på att mamman (det andra var dotter) gick med en knäprotes och två höftproteser får väl det ses som ok. "43 mil, det är ju som hemifrån och till Stockholm! Vilka härliga människor det finns!" Det är ju bara att hålla med. Efter mötet med dem fick jag ett annat klipp i steget, en lätthet i vandringen och en rakare rygg. Fascinerande reaktion.
Lite längre fram kom ytterligare en herre som stannade men det berodde mer på att han var stugvärd i Tärnasjö och hälsade mig välkommen eftersom han inte skulle vara där när jag kom. Han skulle gå och möta sin kompis, han med den skällande fågelhunden. Jag gjorde en mental notering att välja hundfri stuga ikväll. Den sista biten av etappen gick i björkskog och färgerna nu blir bara mer och mer intensiva för var dag som går. Det är inte mycket som är grönt längre, vare sig i lövverk eller i undervegetation. Jag tror inte att jag upplevt dessa skiftningar på samma sätt tidigare, jag har i alla fall inte varit så varse dem.
Ibland, idag var en sådan dag, händer det att jag liksom pressar på, ökar farten och tar ut steget fast det inte behövs, vare sig på grund av tid eller kilometer. Pulsen går upp och svetten tränger på, både framåt, uppåt och neråt. Det är helt enkelt för att jag vill Det är skönt att ge sig själv en liten fysisk ansträngning på egna villkor. Att få bli flåsig för att jag själv utmanar kroppen på egna villkor, inte för att det är motlut, stenigt eller annan yttre påverkan. Det fick mig att tänka på hur jag ska komma igång med träning efter hemkomst. Ska jag kanske till och med ta upp löpningen igen? Nu bör jag lättat några kilon? Troligen inte, men kul att tanken finns där. Och i anslutning till det kom jag på att jag har några F1-lopp inspelade hemma att komma ikapp med! Känslan av att veta att jag kan ta timmar i soffan och bara slappa med det var något speciellt.
Det har också varit lite känslosamt på fjället idag. Jag har tänkt på familjen, på min gudinna Lotti och våra älskade barn. allt jag utsatt dem för under åren, kärlek i grunden men osäkerhets på toppen. Det har varit många duster och explosioner, men dessa stormar är utridna nu. Det faktum att de står fortsatt vid mig är på ett sätt obegripligt men jag är oändligt tacksam för det. Och i de tankebanorna travade jag på, kämpandes med både en och två klumpar i halsen.
Den sista biten in mot stugan var i en vansinnigt vacker björkskog och när jag kom fram var danskorna mycket riktigt på plats. Pensionärerna kom strax därefter och så var vi åter samlade som en stor vandrarfamilj. Vedspisen sprakar, bädd är tagen. Två nätter kvar efter denna.
Dagens lärdom: Att vara ensam bland andra kräver sin man.
Myggindex: 0
Steg: 27 950
Naturobservationer:
- Dvärgbjörken skapar ett eldhav på fjällsidorna i rött och orange
- Någon enstaka korp
- I övrigt går naturen stadigt mot vinterdvala
PS. Prognosen för i morgon är regn. Mycket regn. Som tidigare har det ingen betydelse, det är bara en omständighet att anpassa sig till. Man blir blöt. Sedan torkar man.
| Fuktig morgon |
| En får ticka |
| Dagens lunchställe |
| Den smälter liksom in i det grå |
| Någonstans här mötte jag japanen |
| Älgsjön |
| Tärnasjön närmar sig |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.