Sedan några år tillbaka tar jag och hustrun en dagsvandring i närheten av Alla Hjärtans Dag och bara kopplar av i varandras sällskap. Så även i år och nu bestämde vi oss för Holleden som utgår från Hol kyrka, belägen intill E20 mellan Alingsås och Vårgårda.
En mycket trevlig och välskött led, både vad gäller uppmärkning och information längs med. Det är fullt av intressanta såväl kultur- som fornlämningar utspritt över alla 15 kilometer som gjorde att man fick en bra bild av traktens historia.
Leden börjar norrut och går i ett medsols varv tillbaka till startpunkten (med bra parkeringsmöjligheter vid kyrkan). När vi vänt söderut och gått över E20 kom vi snart in i ett skogsområde där vi hörde motorsåg i fjärran. Inom kort märkte vi att avverkning var på gång och vid en skogsväg stod en herre med fyrhjuling och tog ner lite ungträd. Han stängde av sågen och berättade att detta var en av de sista helgerna han hade på sig att ta hand om något av värdet i skogen då vägverket (eller nåt) rekvirerat marken och intilliggande inför prospektering och utbyggnad av nya E20 som motorväg. Uppvuxen i trakterna säger jag ingenting om behovet av den utbyggnaden men det var tydligt att mannen var besviken och bitter. Och tveklöst är det så att Holleden kommer påverkas. På kort sikt kommer det bli svårt att gå där när väl skogsmaskinerna drar igång och på lång sikt kommer den nya vägen att skära av leden totalt.
När leden vänt tillbaka norrut igen och efter en trevlig lunch vid Bäsjön ges man två val, en "lätt" sträckning och en "svår". Jag rekommenderar den svåra då den ger mer upplevelse för pengarna och är inte bara en kort bit på en skogsgrusväg. Man ska dock vara på det klara med att det är en brant nedstigning på andra sidan som kräver sin insats även om rep är uppsatt som hjälpmedel. Inga problem om man är vid normal fysik, men ändå.
Vi är glada att vi hann gå leden innan det var för sent och nedan några minuters film från vår dag.





Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
Tråkigt när fina stigar och leder förstörs av skogs(miss)bruk eller som här, vägbygge.