Fick av mina tre vuxna barn en minneshelg som jag önskat mej. Dels för att mitt minne sviker i detaljer kring "tid och händelser" och dels för att se den levnadstråd och berättelse som vi delat.
Att beskriva vårt gemensamma liv till nu beror nog på vem personen är som ska beskriva. Ostabilt - Flexibelt? Kaos - Äventyrligt? Ensamt - Gemensamt? Uppbrott - Spänning? Det går att rada upp mer och när vi bestämde oss för att åka till en Fjällstation, vara tillsammans och minnas var det inte enbart en jublande känsla som infann sej utan där fanns också frågetecken för mej?
Vår tydliga målsättning var att få fram en bild, en tidsaxel på var vi bott, vart vi rest, när och hur. Jag tog med mej massor med bilder, vi ritade upp en tidsaxel och mina barn hade kontaktat människor vi mött under längre eller kortare perioder av vårt liv och bett dem minnas.Fantastiskt! Den otydligare bilden av hur vi mått fick vi också dela och det förstår vi ju att trettio år av gemenskap inte summeras på en helg men vi var där och vi pratade. Så visste vi det inte förut så vet vi det nu. Vi kan prata. Pratade, vandrade, sonen fiskade och vi spelade fyramansvist!!!! Moget. En del frågetecken rätades ut och en del frågetecken som jag burit på finns eller fanns mest hos mej.
På vandring.
Den glada, kalla, tokiga matpausen.
Gemenskap och tid för sej själv.
Sonen går iväg på en fisketur....
medan mina döttrar och jag väljer toppen
som vi når på olika sätt.....
men vi når och sonen fick massor av fisk...som han släppte tillbaka.
Och visst är det väl så att en livsvandring är ett Äventyr med storm och stiltje. Skratt och gråt. Berg och dalar. Enkelt men så otroligt svårt ibland. Men tänk att vi tog oss tid att ses och minnas för jag hoppas att fler minnen ska läggas till och då är det väl bra att sortera lite? Och visst är det väl också så att jag knyter an till människor som jag finner ser på livet på liknande sätt men lika spännande är det att träffa oliktänkande. En stort portion respekt för varandra och ett ömsesidigt lyssnande krävs för dessa möten. Pröva!
När vi tittade på tidsaxeln tänkte jag att det är märklig att jag har och haft en sådan vandringslust, bokstavligen talat och då hör det till saken att precis innan vi åkte till Fjällstationen tillsammans träffade jag en person som sa att nomader har vi varit mycket längre än bofasta och du (jag) har fortfarande starka gener av detta nomadiserande kvar. Phu, tänkte jag. Jag är nomad..jag menar normal........... 
Och när jag så småningom summerar mitt liv ,helt enkelt ,så hoppas jag att där finns ett lugn och en vetskap om att det blev okej. Och självklart hoppas jag att mina små barn som växt upp och levt och kanske själva skapat familjeäventyr får känna detsamma.
Med kärlek och det varmaste tack någonsin till mina barn. Grandma
