Bloggar > Leva naturnära. > Nya kängor och fjäll poesi.

Leva naturnära.

Jag delar med mig av ögonblick från livet i Lappland. Bor långt ute i glesbygden med mina hundar. Följ mig på vandringar, jakter, turer, fiske och fjällvistelser. Jag tycker om att fota och vill inspirera andra till att komma sig ut. Har levt naturnära hela mitt liv. Skaffar en stor del av min mat från naturen. Det är så vi gör här jag bor. Välkommen in och kika på min blogg.

Nya kängor och fjäll poesi.

Många kortare turer och nya kängor. De gamla hade krympt faktiskt. Men de hade gjort många mil för mig. Sulorna rätt nötta. En sak som för mig ingår i att leva naturnära är att odla en del av min egen mat. Min mor har ett potatis land som är stort. Det är liksom ett mat kollektiv. Vi är många som hjälps åt och får mat därifrån.I år har jag inte kunnat vara med så mycket som jag önskat. Men tänker hjälpa henne att ta upp i år.

Mandel potatis är basfödan för oss. Så fisk och kött. Så närproducerat som vi kan få. De flesta skulle kunna ordna mycket mat själva. Vi odlar grönsaker med. Sallad, rotsaker och i växthus en del annat.

Vårflod i byn. Potatis backen i bakgrunden.

En vårbild. Våren och sommaren har ägnats åt odling och en del fiske turer. Eftersom vi bor nära fina fiske vatten har jag nästan slutat ha fisk i frysen. Fiske är en kombination mellan nytta och nöje. Fisken smakar bäst helt färsk. Allra bäst ute vid sjön. Blir ofta middag nära en sjö eller fisk frukost som vi kallar det när vi äter inkokt saltat fisk med äggröra.

Jag har varit ute på flera övernattnings turer med fisk spöet och njutit både natur och gormet mat. Ibland abborre och ibland ädel fisk. Fast jag tycker inte särskilt mycket mer om röding än abborre. I friskt kallt rent vatten smakar fisken gott.

Brukar salta fisken rätt bra. Det är godare.

Vi har så många olika traditioner för att äta fisk. Färsk då är den bara tillagad utan saltning eller rökning. Grav då är den saltad och äts utan att ha ha värmts upp. Inte att förväxla med grav lax. Gravfisk hos oss är rejält salt. Vi äter varmrökt fisk ibland. Abborre är god att röka. Ja listan på olika fisk recept kan bli meter lång. Det är gravad syrad  fisk som i Norge kallas rakfisk.

Jag är modern med och äter frystorkad mat ofta med. Men det man fångar själv är en bonus.

Fjället lockar hela tiden! Om jag kunde skulle jag bo ute hela tiden. Är liksom inte nöjd med att sitta inomhus. Hundarna packas ofta med klövje väskor så bär det iväg. Ofta har jag inte bestämt mig för vilket fjäll jag tänker gå till förrän bilen lämnar infarten. Det gäller att ha med alla fiske tillstånd!

Ser vädret ut bättre åt ett håll kan det få avgöra. Nya platser är alltid kul att besöka. Våra kommuner är så stora så många som bor här har inte ens sett en tiondel av ytan!

När jag vill ta en kort tur utan att gå så långt för att nå fjället kan det bli en sväng upp till Sthikke. Vildmarksvägen. Där står bo bilar på rad. Ibland 70 st! Mitt på fjället. Sist jag var där var det fullt. Men jag tog mig bort från det rätt snabbt. Det är storslaget och vilt. Det vilda livet ett steg från vägen.

Tog med mitt lilla Akto tält för att vara ute en natt. En bekväm kort tur. Bara för att få vara på fjället en stund.

Går några kilometer och befinner mig nära Norska Börgefjell national park. Utsikt in mot den. Myggen surrar ilsket.

Ett storslaget landskap. Vandrar och bara njuter av intryck. 

En liten fjäll rip kyckling. Den smälter in i omgivningen. Jag fotar på långt avstånd. Går sedan min väg för att inte skrämma upp dem. Fjället är fullt av dem som vill ha ripan till middag. 

Inte långt bort sitter en fjäll labb. Hela fjället lever. I varje liten dalsänka är det djur och liv. Jag rör mig försiktigt och tyst. Sitter och spanar från höjden. Bara tar in och njuter. Att komma, vara och gå. Lämna platsen som den var då jag kom. Det är nåt jag försöker leva upp till. Jag behöver ingen lyx villa med sol altan och jätte glas rutor. Jag har tältet. Det är min stora frihet. Jag har allt och ändå inget. Men friheten att vandra vart jag vill. Trycket på naturen ökar. Nåt även vi vandrare får tänka på. 

Kvällen sänkte sig. Jag fick leta upp en tältplats. Även fast jag bott i närheten av det här i hela mitt liv tröttnar jag inte. Tvärt om. Jag uppskattar det bara mer och mer. Är rädd om det. Men inte enbart på ett naturbeskyddande vis. Jag är rädd att vår livsstil är på väg att försvinna. Det är så många som vill äta av samma kaka. Det blir för mycket. Så kommer förbud och restriktioner. Mer och mer. Det har blivit svårare för oss som bor i fjällen att leva som vi är vana vid. En sorg på ett vis. Men en kväll som den här skingras alla orosmoln och man bara njuter av himlen, ljuset, ljuden och naturen.

Till ljungpiparens entoniga läte äter jag min kvälls mat. I Norge som för övrigt är väldigt nära här kallas den vägvisaren. Om den flyger några kullar längre bort heter den så. Men vad vet den om nations gränsen. Renarna däremot får inte vandra som dom vill utan genom landskapet skär ett högt renstängsel. Lagar och förordningar. Det är gränser mellan län och länder inom gångavstånd. Känner en sorts harmoni med att bara få vara här. Det blev många foton. Foto har blivit ett intresse. Får man inte fisk till middag kanske man fångar sin livs bild! Man vet aldrig när det händer. En sak som jag verkligen har behov av är att vara ute i naturen och tänka. Det sätter igång sinnena på ett sätt som inget annat gör. Att hitta ro till att bara vara i nuet. 

Tog nu häromdagen en tur till ett annat fjäll. Som över en natt i regnväder. På morgonen var fjället omhöljt av dimma. Vägen där jag tänkt gå ner var brant och faktiskt bitvis farlig. Fick stanna upp och vänta på bättre sikt. Kunde välja en annan längre väg om nödvändigt. Så det var bara att avvakta. Det ska inte vara nån stress. Man ska ha tid. Fjället ska ha sin tid! Det kommer i alla fall att kräva sin tid. Luften var kall och krispig. Den första känslan av höst. De små vattendropparna i luften piskade mot ansiktet. Vinden friskade i. Efter en lång stunds mediterande på en sten kom sikten tillbaka. Så pass att jag såg vart jag skulle gå. Det är dom där stunderna när man fångas av nuet som jag älskar. Då man inte har nåt annat val än att göra som fjället säger. Sätta sig ner ödmjukt och lyssna på vad vinden viskar. Det är fjällets magi.

Inlagt 2019-08-11 15:10 | Läst 843 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-08-16 13:35   ulindh
Fint skrivet! Jag odlar också lite mandelpotatis i år, har skördat någon planta och det var gott om potatisar under. Smakar underbart! :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in