Jag ger mig av strax efter dagens arbetspass. Det är den lätta ryggsäcken som sitter på ryggen och löparskorna är knutna. Ner för den första lilla sluttningen, via spängerna och strax innan Gamla Sylen tar jag höger och oledat tar jag mig bort mot Långtjärnen. Eftermiddagssolen skiner, luften är skön och snön uppe på östra Endalshöjden glittrar. När uppför övergår till utför flyger jag fram över snöfälten och ner till Storforsen. De späda och ljusgröna fjällbjörksbladen vajar försiktigt i vinden. Jag fortsätter bort mot Gåsån och vattenståndet är bra mycket högre än vanligt, både solen och tidpunkten på dagen har nog gjort sitt.

Sista kilometern fram till Gåsens fjällstuga är marken snötäckt. Ibland trampar jag igenom, ibland går det rätt så bra. Väl framme välkomnas jag med varma hjärtan av stugvärdsparet Håkan och Ingrid. Jag få av mig mina blöta skor och sjunker ner i en stol i deras kök. Det var ett år sedan vi sågs sist och det är med glädje vi sitter och samtalar i någon timme. Jag får sova i gamla stugan, den med hundrum, trevåningssängar och kamin. Precis som förra gången och gångerna dessförinnan. Håkan har redan antagit att jag gärna vill sova där och tänt i kaminen. Jag petar in ett vedträ, tittar ut och fylls av ensamhet. En nyttig och ytterst närvarande ensamhet. Jag sätter mig framför kaminen och känner på lugnet, känner på ledigheten.

Morgonen är tyst och jag behöver den. Lite disträ ger jag mig av, vinkar hejdå och småspringer över snöfälten för att inte bli för kall om fötterna. Till Storulvån är det 5 roliga kilometer utför till att börja med följt 15 km slingrig och fin stig på platten. När jag anländer Storulvån är ordningen återställd och lugnet har gett mig leendet tillbaka. Dagen därpå möter jag upp bussen och min vän, tillsammans går vi upp till Sylarna. Emellanåt är det uppehåll, men varje gång vi stannar för att fika börjar dropparna att falla. 

Det följande vädret är gråmulet och dassigt. Det är mer ofta en sällan det är nederbörd i luften men vintern har släppt taget. Fjällets invånare har förökat sig och i fjällbjörkskogen hörs fågelsång. 

Så kommer det uppehåll och sprickor i molntäcket. Vi går på tur, via Ekorrdörren och ner till Nedlashytta. Till middag serveras vi römmegröt och på frukostbuffén finns brunost.

Vi går tillbaka till Sylarna, via Vaktklumpen. Det är soligt och vackert men helt plötsligt drar mörka moln in och snart befinner vi oss bland dimma, hagel och spöregn. Stigen är smal och ibland är den inte alls där. Nivåerna i de små vattendragen stiger och det är lika mycket vatten innanför som under skorna. Vi håller oss i rörelse, utsikterna är borta men landskapet är bekant. När vi rundar Arvids hopp har vädret återigen växlat och uppehållet bjuder på vackra fjäll. 

Hemma är bastun varm och välkommen och längtan efter högsommaren ligger och gnager.