Vid startlinjen för ett flerdagarsäventyr finns ofta en speciell energi i luften — en touch av skådespeleri, högt lyfta hakor och subtil självsäkerhet. Extra mycket vid ett officiellt evenemang. Det är som öppningsakten i ett utomhusteaterstycke, där folk, medvetet eller omedvetet, visar upp sig lite. Sprillans ny utrustning, självsäkra historier om tidigare äventyr, rena byxor och lätt kaxig attityd — allt är en del av ritualen. Lätt nervösa kanske men också väldigt taggade för vad som komma skall. Den där typen av för-äventyrs-posering som säger: ”Jag fixar det här.”
Men leden har ett sätt att jämna ut oss alla.
När du väl är ute — verkligen ute — under en brännande sol, i ösregn eller känner den djupa värken av utmattning, börjar lagren falla bort. Föreställningen bleknar. Det spelar ingen roll hur skinande din ryggsäck är eller hur många långvandringar du har gjort tidigare. Alla blir svettiga, leriga, får blåsor och blir trötta. Alla blir människor igen.
Det är då något vackert händer.
Vi delar med oss av vårt sista vatten. Vi hejar på varandra över branta pass. Vi byter historier på kvällen vid lägerelden eller går i tyst, gemytlig samvaro när orden känns för tunga. Osäkerheten och attityden förvandlas till samhörighet. Främlingar blir lagkamrater. Balanserar ut ojämnheter — och i den gemensamma sårbarheten föds äkta kamratskap.
Det, för mig, är vad friluftsliv handlar om. Det är mer än bara en vandring eller en medalj. Det handlar om människor som kommer samman, släpper prestationen och formar något som känns mycket som familj.
