Det är behagligt att göra branta stigningar i kolmörker, för man ser inte hur långt man skulle kunna falla...
I fredags hade jag och Markus i ömsesidig nervositet betraktat vägen över Bionassay från vår fikaplats nära Tête Blanches topp. Bionassay-traversen från refuge Durier börjar längs en brant, exponerad kam som man bestiger i mörker. En bit upp avtar lutningen kort för att snart återigen stiga och övergå i lättare klättring. Detta parti hade jag varit mest nervös inför, då det från håll ser ut att mest vara lös sten i brant snö. Därefter kommer man upp på en vågrätt men smal kam som leder till insteget mot turens tekniska del, några replängder klättring i UIAA grad 3 (ett par korta ställen 4-).
Aiguille Bionassay-traversen från vänster till höger, sedd från P3750 vid Tête Blanche. Från Dôme de Goûter till höger gick vi ner till Refuge Goûter. Bild: Markus Kvist
Nu var vi äntligen redo. Klockan var 03:45, det var några minusgrader och stjärnklart. Den första biten på snö och firn var verkligen brant, så vi gick långsamt för att hålla jämn puls. Ibland fanns färdiga steg att avlastade vaderna med, ibland fanns inga tecken till spår, men snön var perfekt och stegjärnen satt bra. Efter någon timme nådde vi det klätterställe som jag varit så nervös för. Det visade sig vara längre än anat, men å andra sidan fin och fast klippa med bra grepp. Att som brukligt lägga repet mellan stenar var fullt tillräckligt, och vi kunde gå ganska snabbt. Ett par replag med tyngre väskor (de som tältat) släppte förbi oss. Därefter kom vi upp på den luftiga kammen som leder till insteget mot klätter-reporna.
Sista kammen innan klättringen.
Några replag bakom oss på kammen innan klätterreporna.
Bild: Markus Kvist
På rosa moln. Bild: Markus Kvist
Denna väg hade tagit oss ett par timmar, under vilka vi fick se dagen sakta gry. Solen färgade molnen rosa när Jochen påbörjade första replängden upp mot väggen. Vi hade kommit överens om att Jochen skulle leda och säkra upp oss alla tre för att spara tid. Han leder mycket snabbt, inte minst eftersom han i stort sett inte lägger en enda säkring. Och tempo var av högsta vikt, för väderrapporten hade lovat snabb uppvärmning under dagen, och vi hade ingen lust att göra turens mest exponerade kammar ner från toppen när snön redan blivit varm. Dessutom är det så klart skönt avslappnande att följa på säkrat rep! :)
Klättringen är en riktig fröjd. Klippan är uppbyggd av vassa granitflak som erbjuder mycket grepp, och säkring behövs faktiskt knappt eftersom repet alltid kan läggas mellan stadiga flak. Stegjärnen motiverades av ett och annat isigt parti, och då det fortfarande var morgonkyligt var jag själaglad över att isklätterhandskarna fungerar så bra även till klättring. Vi tog höjd snabbt trots att vi var ett ovanligt stort replag, tre (eller var det fyra?) långa replängder flög förbi och snart var det bara en brant snörygg kvar till den 4052 meter höga toppen, som vi nådde runt 08:30. Allt var redan skinande vitt under knallblå himmel och solen värmde. Vi unnade oss en snabb matpaus innan turens mest exponerade del: den vassa nordkammen ner från Bionassay, som fortsätter i en båge upp ända till Dome de Goûter under Mont Blanc.
Blick tillbaka över gårdagens och morgonens etapper. Bilden är tagen från stand någonstans på mitten av klättringen.
Bild: Markus Kvist
Vacker kam på nedstigning från Aiguille de Bionassay.
Bild: Markus Kvist
Vi delade replagen igen och jag gick före nedåt den vackra snökam som figurerat i så många böcker. Vi hade diskuterat hur vi skulle göra om någon av oss föll: försöka hoppa ut på andra sidan är givet, men hinner man skrika?
Nåja, säkerhet har ju egentligen bara ett enda enkelt recept: att känna sig trygg, hålla koncentrationen uppe, och hålla ett tajt samspel med replagskamraten. Vi hade nu perfekta förhållanden, ingen vind, och snön var fortfarande fast. Vi gick mest i färdiga steg, ibland uppe på kammen, ibland på vindsidan av hängdrivorna. En stav och en yxa gav stabilitet och trygghet. Det var angenämt och minnesvärt, med utsikt över Frankrike till vänster och Italien till höger.
Kammen är lång, vi har fortfarande inte nått dess lägsta punkt. Sedan vänder det upp mot Point des Italiens.
Bild: Markus Kvist
Efter kammens lägsta punkt, Col de Bionnassay på 3888m, bar det av brant uppåt mot den steniga toppen Piton des Italiens och fortsatt uppåt, men nu mindre exponerat, mot Dome de Goûter. Den sistnämnda är 4304 meter över havet, en höjd som Markus definitivt inte var acklimatiserad till, trots att vi egentligen följt ett bra schema för acklimatisering. Han led av svår huvudvärk och kyla medan vi i snigelfart trotsade den tilltagande vinden över Dome de Goûters sydflank. Just nedkylningen blev efter ett tag så svår att vi alla fick hjälpas åt att klä Markus med det varmaste vi hade. Operationen gav tack och lov snart resultat, och vi kunde fortsätta vår väg mot nya höjdrekord. Det fick ta den tid som behövdes, nu hade vi inte bråttom till något mer idag. Klockan var nära ett på dagen när vi nådde den platta toppen. Jag mådde oförskämt bra, men Markus måste vi tvinga bort från kameran för snabb nedstigning mot Goûter-hytten, som vi slutligen nådde någon timme senare. Efter tio timmar med mycket exponering var det nu äntligen förbi, det som vi alla hade tillbringat sömnlösa nätter inför. Att vi skulle lägga till Mont Blanc under morgondagen var bara en bonus.
Markus på sista (men långa) stigningen upp till Dôme de Goûter, 4304 m.
Panoramavy över Bionassay-traversen. Bild: Markus Kvist
Nya Goûter-hytten. Bild: Markus Kvist
