Via Feratta

Alta via

Hej John,

Eftersom jag + tjej var nere och just vandrade i Dolomiterna förra sensommaren, och hade en oförglömlig vecka, det var otroligt vackert!, tänkte jag att jag skulle kunna ge lite tips.

Vad gjorde vi? Vi vandrade i en slags cirkel 6 dagar med start i Val Gardena passerade vi Sasso Lungo, Val di Fassa, Marmolada och Sella Gruppe, dock med en kortare busstur för att göra det lite roligare.

Vi hade inte tänkt göra några Via Feratta men hade med oss utrustning i fall att andan skulle falla på, eller vi skulle bli tvungna. Vi hade nämligen hört via anhöriga att de italienska kartorna inte alltid talar sanning vilket vi också fick erfara i Sella Gruppe. (Om du/ni är intereserade av vår rutt i detalj hör av er). Även de där Alta Via passerar Via Ferattas ibland.

Anledningen att vi gick vår egen väg var att vi hade bilen med, och ville gärna börja och sluta på samma ställe. De flesta (oftast tyska) beskrivningar av leder jag fann var av typ Alta via (från A till B) eller osammanhängande dagsturer (som är det klart mest populära sättet att gå i dolomiterna, börja dagen med en buss till en startpunkt, gå och ta buss tillbaka... =trist).

På vissa leder dyker det upp vajrar och det blir väldigt brant utan att detta lätt går att utläsa på kartor, på andra ställen på vandringslederna råder omvända förhållanden.
Jag fick uppfattningen att på vissa ställen där det är brantare har vajrar satts upp för att de kan vara bra att ha i t.ex. dåligt väder men de är inte utmärkta för att de i normala förhållande inte behövs.

Dessa Via Feratta kan naturligtvis ha en psykologisk påverkan på den som inte är så van att gå på berg, och kan uppleva att det är brantar/farligare än vad det egentligen är. Lika väl kan de vara en underbar befrielse om det spöregnar och blåser.

Jag kan rekomendera att gå mellan hytter, och lyxen att
kunna äta lagad mat i restaurangen* på kvällen är man värd efter allt upp och ner och upp och ner som livet i dolomiterna bjuder. Dessutom är det kul att deltaga i gemenskapen, efter middagen i en hytta vecklas kartorna ut, och tyskar, holländare och italienare försöker överträffa varandras historier om hjältedåd i bergen.

För att boka plats i hytter vilket kan vara bra, det rekommenderas starkt av hyttägarna även om det alltid finns några extra bäddar för nödfall. Telefonnummer kan
hittas via CAI (club alpino italiano) hemsida, CAI äger många hytter själva: kolla in http://www.cai.it Personalen pratar för det mesta engelska, men om de inte gör det får du kanske pata med någon gäst som får gripa in hjälpa till med bokningen! Eller pröva med tyska.

/Niklas

*För den som inte vill slösa i onödan finns alltid en "Bergsteiger" meny som är ett slags "dagens".
 
vie ferrate

Rubriken är en liten språklig småaktighet; italienska språket
använder (till skillnad från spanskan) inga pluraländelser.

Till saken.

Det gäller istortsett varsomhelst i den kontintentala bergsvärlden
att kartans besked måste kompletteras med ledbeskrivningar
eller muntliga berättelser. Kompass-kartorna, för övrigt ofta
groteskt felritade, har ofta en liten beledsagande broschyr
som berättar ledernas egentliga karaktär. Ibland är häftet
på tyska, ibland på italienska, ibland bägge. Beskrivningarna
är utdrag ur mer omfattande böcker.

Min allmänna erfarenhet är dock att om leden är säkrad
men inte markerad som ferrata (t ex med kors eller plustecken
som på Tabacco-kartan) så är den möjlig utan utrustning, dvs.
det räcker att ha ett säkert grepp i vajern. Detta gäller t ex
den korta ferrata som leder upp på toppen av Corvaras
husberg Sassongher, den branta ravinen Val Settus i Sellagruppen
eller den ena av de båda leder som leder upp på Sellas
topp, Piz Boe, 3145 m (den högsta punkt jag själv vandrat till).
Jag antar att du passerade Val Settus på din rutt (eller valde
du Mezzodi?); här kan vara rätt fuktigt och jag skulle nog ha svårt
att hamna rätt med fötterna om jag inte hade vajern att
hålla i. Jag har gått både upp och ned, och det sista fann
jag en smula obehagligt.

Ack, en gång var Dolomiterna mitt hem, jag hittade i dem nästan
utan karta. Nu vill jag inte dit längre. Jag vill att vattnet
ska rinna utmed marken, inte komma dygnsvis uppifrån.
Dock bultar mitt hjärta fortfarande en smula för Fanes-ängarna
och trakten kring Monte Pelmo.

il C.
 
vie ferrata, det var så jag menade.. :)

Jag litar på dig som bott där nere. Själv har jag inte studerat något latinskt språk, men jag börjar vänja mig vid att bli utskrattad nere i sydeuropa varje gång jag öppnar munnen...

Ett av de ställen jag syftade på låter som den ravin du talar om, men jag kan inte svära på det, måste kolla kartan hemma. Ravinens övre ände ligger bara någon eller några 100m från Rifugio Boe. Vi skulle tyvärr gå ner i ravinen, upp hade säkert gått bra, men vi fick vända eftersom min flickvän inte är någon klättrare och det var isigt och halt (i hennes ögon var detta en mycket obehaglig passage). Vi hade dock en plan B som fungerade fint, nämnligen att gå ut åt väster i en mindre brant dalgång.

Ha det,
Nikals
 
PS:

med "hem" menade jag mitt hjärtas hem; jag har alltså aldrig verkligen bott i Italien.

Mitt senaste besök i Sella var 1990 så mitt minne kan
svikta; men den uppgång som ligger nära en stuga måste
nog vara Mittagstal, Val Mezdi på rätoromanska och Mezzodi på
italienska. Det är en "dal" med bara grus som verkar ligga
i skugga hela dagen utom kring 12.

Den är åtminstone känd för att vara isig
i den innersta änden. När jag var i Dolomiterna första gången
augusti 1988 fanns skyltar som varnade för detta, vilket ledde mig
att begagna Val Settus. I högsta högsäsong (åk aldrig
till Dolomiterna i början av augusti!) är det något tjockt
med folk och man tvingas till intima beröringar med de mötande.

TIll den som aldrig varit i Sella kan jag nog säga att ingångarna
från Corvara (utan anlagd hjälp över Piz Boe), eller från Sellajoch
eller Pordoi är de behagligaste. Den från Sellajoch är
riktigt vacker.

il C.
 
September

Vi var där första veckan i september förra året, då de flesta italienare redan haft semester. Vi hade fint väder, och det var inte mycket folk med undantaget den s.k. "Bindler weg" (Jag tror han hette Bindler, nån tysk doktor..) en mycket fin vandringsled mellan Marmolada och Passo Pordoi där ett antal busslaster italienare och tyskar hade blivit avsläppta.
I Sella Gruppe var det inte mycket folk alls. Under våra första dagar, mellan St. Cristina och val di Fassa via Sasso lungo och rifugio Vajolet var det också lugnt och skönt.

Sella gruppe: vi gick upp från Pordoi och till slut gick vi ner mot Sella Joch, dalen mynnar ut lite söder om Sella Joch och är som du påpekade Peter mycket vacker och det var otrolit mycket murmeldjur överallt. Du har rätt i att dessa är två av de få leder som är lätta att gå utan hjälpmedel genom Sella.

/Niklas
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.