Det finns ett uttryck som blivit något av ett mantra i vissa lättpackningskretsar: "Don't pack your fears" –packa inte dina rädslor. Det låter ju både rationellt och insiktsfullt, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det ibland blivit ett sätt att försöka vara lite extra ”ball” genom att avfärda andras säkerhetstänk som ren ångest.
Jag menar att det här resonemanget bara håller till en viss gräns. Vivet alla att en tung ryggsäck inte gör någon glad, men minimalismen tippar ibland över i det som träffsäkert kallas för "stupidlight".Det är den punkt där man inte längre sparar vikt för att gå lättare, utan för att man hoppas på att inget händer.
Ta mitt förstahjälpen-etui som exempel. Det väger 320 gram. Jag har märkt att det i vissa kretsar nästan förlöjligas; där anses en liten plastpåse med några plåster vara det enda rätta. Visst, det räcker säkert nio gånger av tio, men den tionde gången – vid ett djupt skärsår eller en brännskada – då räcker inte minimalismen till.
I mina ögon handlar det då egentligen om att vältra över sin risk på andra. Genom att lämna säkerhetsmarginalerna hemma gör man sig i praktiken beroende av att vi andra faktiskt har med oss det som krävs. Det är lätt att sitta med en fjäderlätt packning när man vet att grannen i tältet bredvid har grejerna som behövs om det skiter sig.
Jag har sett exempel på profiler i sociala medier som har bantat sin utrustning så hårt att de till slut inte ens haft ett torrt ombyte att ta på sig innan de kryper ner i sovsäcken. Det är där jag tycker att gränsen går. Självklart får alla göra som de vill med sina pengar, och jag förstår att inte alla kan bära tungt, men jag vidhåller att lösningen inte är att tumma på den mest grundläggande tryggheten. Man bör snarare anpassa äventyret efter förmågan.
Mina extra kilon ser jag inte som ett tecken på rädsla, utan som en investering i oberoende och autonomi. Det handlar om att vara en tillgång på fjället, inte en belastning.
Sedan bjuder jag gärna på att jag är bekväm av mig. De där extrakilona i säcken, som jag envist har burit på under dagen och som stundtals känts som en rejäl börda, de förvandlas till ren lycka när kvällen kommer. Efter att det har snöslaskat horisontellt halva dagen finns det faktiskt inget som slår känslan av att dra påsig ett helt torrt underställ. Det är i de stunderna jag inser att min "rädsla" för att frysa är en ganska klok och väldigt skön följeslagare.
Jag menar inte att vi ska bära hela världen på ryggen, men vi bör bära tillräckligt för att kunna ta hand om oss själva – och kanske även den där minimalisten som precis insett att ett plåster inte stoppar en artärblödning. Det handlar inte om att packa för allt, utan om att packa för verkligheten. För när teorin spricker och vildmarken biter ifrån, då är det ganska skönt att ha lite "rädsla" kvar i ryggsäcken.
Jag menar att det här resonemanget bara håller till en viss gräns. Vivet alla att en tung ryggsäck inte gör någon glad, men minimalismen tippar ibland över i det som träffsäkert kallas för "stupidlight".Det är den punkt där man inte längre sparar vikt för att gå lättare, utan för att man hoppas på att inget händer.
Ta mitt förstahjälpen-etui som exempel. Det väger 320 gram. Jag har märkt att det i vissa kretsar nästan förlöjligas; där anses en liten plastpåse med några plåster vara det enda rätta. Visst, det räcker säkert nio gånger av tio, men den tionde gången – vid ett djupt skärsår eller en brännskada – då räcker inte minimalismen till.
I mina ögon handlar det då egentligen om att vältra över sin risk på andra. Genom att lämna säkerhetsmarginalerna hemma gör man sig i praktiken beroende av att vi andra faktiskt har med oss det som krävs. Det är lätt att sitta med en fjäderlätt packning när man vet att grannen i tältet bredvid har grejerna som behövs om det skiter sig.
Jag har sett exempel på profiler i sociala medier som har bantat sin utrustning så hårt att de till slut inte ens haft ett torrt ombyte att ta på sig innan de kryper ner i sovsäcken. Det är där jag tycker att gränsen går. Självklart får alla göra som de vill med sina pengar, och jag förstår att inte alla kan bära tungt, men jag vidhåller att lösningen inte är att tumma på den mest grundläggande tryggheten. Man bör snarare anpassa äventyret efter förmågan.
Mina extra kilon ser jag inte som ett tecken på rädsla, utan som en investering i oberoende och autonomi. Det handlar om att vara en tillgång på fjället, inte en belastning.
Sedan bjuder jag gärna på att jag är bekväm av mig. De där extrakilona i säcken, som jag envist har burit på under dagen och som stundtals känts som en rejäl börda, de förvandlas till ren lycka när kvällen kommer. Efter att det har snöslaskat horisontellt halva dagen finns det faktiskt inget som slår känslan av att dra påsig ett helt torrt underställ. Det är i de stunderna jag inser att min "rädsla" för att frysa är en ganska klok och väldigt skön följeslagare.
Jag menar inte att vi ska bära hela världen på ryggen, men vi bör bära tillräckligt för att kunna ta hand om oss själva – och kanske även den där minimalisten som precis insett att ett plåster inte stoppar en artärblödning. Det handlar inte om att packa för allt, utan om att packa för verkligheten. För när teorin spricker och vildmarken biter ifrån, då är det ganska skönt att ha lite "rädsla" kvar i ryggsäcken.
