I går kväll såg jag delar av en dokumentär om andra världskrigets strider i östafrika.
Tyskarna och deras lokalt rekryterade soldater satte sig bara på marken och lämnade högen. De hade stora problem med magsjuka.
Britterna hade stenhårda bestämmelser. De skulle gräva en så djup grup de kunde en bit ifrån lägret. Ställa en tom amunitionslåda över gropen, såga sittringshål i den och spika fast säckväv på ena sidan. När ingen satt på lådan skulle säckväven ligga som lock över sitthålet. När gropen började bli full skulle den täckas över ordentligt. Britterna hade inte alls samma magproblem.
Jag har läst flera böcker av Chris Ryan, Andy McNab och flera andra SAS-veteraner och alla beskriver rutinen med att bajsa i en hundbajspåse trädd över en ståltrådsring med tre ben. Sedan bär de med sig påsarna i ryggsäckarna. Kissar i bensindunk som när den är full töms i en djup grop och täcks över. Där är visserligen det största syftet att inte lämna spår som fienden kan spåra dem med eller identifiera dem med (Analys av bajset visar kostvanor och kan peka ut nationalitet). Men även civila frilufsare bör färdas spårlöst.
Är det eldningsbart kan man elda upp det, är det kompsterbart kan man gräva ner det ordentligt. Annars tar man med sig skräpet till lämplig soptunna. Orkar man bära ut det orkar man bära hem det.
