Suorva-Ritsem Båt?
- Trådstartare Morgan
- Start datum
Från Vietas går det knappast, då Sourvadammen blir ett hinder. Uppströms dämningen torde det knappast var några problem, om man har lokalkännedom om var eventuella stenar och grund finns. Vattennivåerna kan ju variera kraftigt i ett reglerat vatten som bekant. Annars kan jag tycka det är mest praktiskt att åka buss mellan Vietas och Ritsem
Blir lite nyfiken på dina planer när du frågar om detta! Berätta!
God tur!
Blir lite nyfiken på dina planer när du frågar om detta! Berätta!
God tur!
Senast ändrad:
Lästips
ANNONS
Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken
STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.
Ja planen var att ta sig till Ritsem för att börja vandringen.
Båtturen skulle jag själv inte sköta, utan åka med. Tänkte att det kunde vara kul att glida fram på vattnet och se sig omkring medans man åkte till startpunkten.
Men det verkar spricka ändå.......... Planen var att ställa bilen i Suorva och ta mig till Ritsem och därifrån Helikopter till Tarraluoppalstugorna och gå tillbaka till bilen.
Men nu verkar inte det gå en chopper ifrån Ritsem direkt till Tarraluoppalstugorna,
utan man får åka till Kvikkjokk först.......... blir lite i dyraste laget då.
Så jag får se hur jag gör med bilen......
Har du kollat med Lapplandsflyg om du inte kan flyga från Ritsem och boka/betala för mellanlandning i Tarraluoppal.
I fjor flög jag med Lapplandsflyg från Kvikkjokk och mellanlandade i Kutjaure, det kostade totalt ca 2000 kr. Jag vandrade sedan genom västra Sarek tillbaka till Kvikkjokk.
http://www.lapplandsflyg.se/scripts/tidtabell.php?page=kvikkjokk
Lycka till!
I fjor flög jag med Lapplandsflyg från Kvikkjokk och mellanlandade i Kutjaure, det kostade totalt ca 2000 kr. Jag vandrade sedan genom västra Sarek tillbaka till Kvikkjokk.
http://www.lapplandsflyg.se/scripts/tidtabell.php?page=kvikkjokk
Lycka till!
Ingen landning i nationalpark.
Enligt nationalbestämmelserna för Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet, får man inte landa med luftfartyg i parkerna. Det undantag som medges är enbart Staloloukta.
Samerna har undantag från denna regel. Jag har försökt vid ett flertal tillfällen få de flygföretag som har trafik i området att landa bara 'lite' in i någon park. Helt omöjligt!
Enligt nationalbestämmelserna för Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet, får man inte landa med luftfartyg i parkerna. Det undantag som medges är enbart Staloloukta.
Samerna har undantag från denna regel. Jag har försökt vid ett flertal tillfällen få de flygföretag som har trafik i området att landa bara 'lite' in i någon park. Helt omöjligt!
Första gången jag reste denna sträcka var i början på 1960-talet. Jag skulle till Vaisaloukta.
Tåg till Gällivare, buss till Porjus - och buss till Luspebryggan där man bytte till båt. Luspebryggan låg/ligger ungefär där Vägen Västerut börjar idag.
Båten tog oss till Jaurekaska, där gick vi över en mårka till nästa sjö (vid Jaurekaska fanns en liten järnväg som fraktade ryggsäckarna över mårkan) – och till en ny båt som tog oss till Saltoluokta där vi fick övernatta.
Nästa dag ned i båten som tog oss en kort tur på Langas fram till Stora Sjöfallet, på södra sidan sjön – och en ny mårka att ta sig över, Ny båt fram till Suorvas nedre brygga. Promenad från nedre bryggan längs lite klippor samt över en gångbro i trä diagonalt från de två röda trähus som fortfarande står kvar I Suorva väster om vägen (i det ena huset hade STF ett kafé där man kunde fika) och fram till dåvarande dammens krön på östra sidan av dammen – till Suorvas övre brygga - och en ny båt som hette Akka som förde oss västerut till Ritsem, därifrån sedan till Vaisa.
Resan Porjus – Vaisa tog alltså två dygn med turistbåtarna.
Vägen Västerut fanns inte.
Några år senare började vägen Västerut byggas och man åkte buss från Porjus upp till ”Kilometer 37” där man tog båten.
Nästa år var vägen klar till Kebnatsbryggan/Saltoluokta.
Året efter var vägen klar till Stora Sjöfallet – och något man kallade för väg var klar upp till Suorva – klar och klar…man hade tagit bort de största stenblocken och fällt det flesta träden i alla fall. Fyrhjulsdrift och kraftigt byggda fordon kunde ta sig fram.
Det vimlade inte av fjällvandrare i detta område – men dom var inte heller sällsynta. Samerna bodde i torvkåtor, några enstaka mindre hus fanns. Det var ett härligt område, man kände sig välkommen av både naturen och ortsbefolkningen.
Numera åker man sträckan på några få timmar i bil eller buss…
Det var inte bättre förr, det var bara förr. Men visst saknar jag ibland just denna långa resa med olika båtar innan man kom fram till sitt mål. Man reste sakta, hade tid att titta, tänka, reflektera, följa med på kartan, prata med andra som kanske gjort resan förr, eller prata med besättningen som oftast var Samer, och som gärna berättade om området man reste igenom.
Ingen tänker väl på Jaurekaska idag!? Hur man traskade över mårkan och följde den smalspåriga ”järnvägen” som tog ens packning. Jaurekaska är idag bara en vägskylt man åker förbi och knappt lägger märke till. Men Jaurekaska var en milstolpe på sin tid, en betydelsefull plats för många människor, både för Samer och Vattenrallare.
KM 37 finns inte ens utsatt, bara en nästan igenvuxen liten grusplan. Få vet att båtleden en gång i tiden startade här under några år. Jag vill inte påstå att ”trettisjuan” var världsberömd – men det var en känd plats för många – och okänd idag.
Saltoluokta var en riktig Fjällstation med ett stort och hedervärt F i ordet. Idag en turistfälla för bussturister där fjällvandrare ofta känner sig i vägen, och dyrt. Salto känns mer som en vägkrog idag. Tråkigt tycker jag som fick uppleva Salto när Salto levde på enbart fjällvandrare. Fotogenlampor, vedeldning i köket, högg man ved fick man fika gratis, högg man mycket ved fick man middag. Enkelt och rättvist.
Där fanns Pontus en gång i tiden. Pontus var något jag aldrig sett varken förr eller senare, en sorts motordriven trehjulig traktor med mycket annorlunda utseende. Pontus hämtade ryggsäckar och annat från båten och drog upp dessa till Fjällstationen. Många timmar tillbringade jag med reparation och underhåll av Pontus…
Sist jag var där fick min hund inte komma med mig in – så jag gick inte in. Jag blev serverad av uniformerad personal utanför entrén. På Salto!? Jag har inte varit där sen den gången. Det känns för civiliserat…
I Sjöfallet bodde det ett äldre par som jag idag inte minns namnet på, tyvärr. De skötte ”järnvägen” över mårkan, de var där år efter år, alltid glada, alltid med fika och glödkaka tillgängligt för de resande.
Suorva. En lite våldtagen plats – men en plats som finns i mitt hjärta fortfarande. Jag bodde där en hel del, både sommar och vinter. Där bodde dammvakten med sin familj året runt. Där bodde ”Greven av Suorva” sommartid. Här berättades mustiga historier från förr vid lägerelden när alkoholen lossat tungornas band. Här berättades om Silver och hans grotta – Silvergrottan, som låg strax väster om Suorva och alla hemskheter som inträffade där en gång i tiden. Här berättades om gamla tider när folk flyttade längs sjöarna, om de som föddes och om de som dog – och jag var själv med om händelser här - och om jag skulle berätta dem skulle ingen tro att de var sanna. Riktiga rövarhistorier skulle de säkert kallas…men dom hände i alla fall.
Jag skulle kunna sitta och berätta i dagar om Suorva, folket som bodde där och berättelser om vad som hänt där. Suorva var en helt egen värld på många sätt. Sourva värmer mitt hjärta än idag, det gamla Suorva. Idag blundar jag när jag kör förbi, jag vill inte ens se på eländet…men jag gillar elströmmen man producerar…
Jag var där för några år sedan, jag tog med mig en ormbunke därifrån, den växer i min trädgård nu och jag vårdar den ömt, den är en länk till det förflutna, något att minnas vid när jag sköter om den. Vi har gemensamma rötter känns det som. Jag minns folket, händelser, känslor och ibland även dofter från Suorva. Jag får tårar i ögonen ibland. Ibland tårar av skratt och glädje, ibland av sorg. Jodå, Suorva finns i mitt hjärta…
Ritsem minns jag också. Eldar på klippan vid sjön. Sång, glädje, mys, jojkar, en och annan öl och ett antal supar minns jag också. Sköna kvällar med stort gemyt, ingen som skröt om att pinka längst, inga revir att bevaka, bara gemyt, gamla berättelser, sköna skrönor. Denna klippa vi eldade på (många gånger) ligger långt under vatten idag. Torvkåtorna är borta, hus har byggts, vägar går där stigar slingrade sig fram, undrar när första pizzerian öppnar där?
Och till sist Vaisa… leende, vackra Vaisa. Vaisa gjorde sig bekväm inom mig, där fick min själ ro. Där träffade jag människor med stora hjärtan som omfamnade mig och som gjorde djupa spår inom mig genom sin värdighet, klarsynthet, livsåskådning – och klokhet. Efter sista dämningen på 14 meter besökte jag Vaisa bara en gång, sedan aldrig mer. Jag vill minnas Vaisa som det en gång i tiden var. Kanske är det fel av mig. Saker och ting förändras, jag är medveten om det – men inom mig känns det som om någonting brast när jag besökte vaisa efter sista dämningen, ”Suorva fyran” som den hette – vilket påminner mig att alla mina minnen som jag bär på över platser jag bott på och invid – en gång var ännu vackrare före Suorva trean, Suorva tvåan och Suorva ettan…och att andra människor minns andra vyer, andra personer, andra berättelser. Jag kan bara nämna små händelser från ”min” tid, jag är en länk i en kedja som inte har någon början och inte har något slut och där varje länk är lika betydelsefull som den föregående, och den efterföljande. Livet är ett skeende, något som pågår, förändras, vrids och bänds – och det går så sakta att det inte märks, det gör inte ont, det är inte smärtsamt – förrän man ser tillbaka över längre tidsperioder. Då måste man både skratta och gråta – ibland samtidigt - över livets olika turer och kurvor – och man minns när händelser inträffar som utlöser minnesfacken vi alla bär inom oss...
Som Morgans fråga. Jag läste den – och plötsligt vällde minnena fram som tunga ångvältar och jag märker att jag sitter och ler medan jag skriver. Minnena är positiva – och jag minns med glädje.
Thomas
Tåg till Gällivare, buss till Porjus - och buss till Luspebryggan där man bytte till båt. Luspebryggan låg/ligger ungefär där Vägen Västerut börjar idag.
Båten tog oss till Jaurekaska, där gick vi över en mårka till nästa sjö (vid Jaurekaska fanns en liten järnväg som fraktade ryggsäckarna över mårkan) – och till en ny båt som tog oss till Saltoluokta där vi fick övernatta.
Nästa dag ned i båten som tog oss en kort tur på Langas fram till Stora Sjöfallet, på södra sidan sjön – och en ny mårka att ta sig över, Ny båt fram till Suorvas nedre brygga. Promenad från nedre bryggan längs lite klippor samt över en gångbro i trä diagonalt från de två röda trähus som fortfarande står kvar I Suorva väster om vägen (i det ena huset hade STF ett kafé där man kunde fika) och fram till dåvarande dammens krön på östra sidan av dammen – till Suorvas övre brygga - och en ny båt som hette Akka som förde oss västerut till Ritsem, därifrån sedan till Vaisa.
Resan Porjus – Vaisa tog alltså två dygn med turistbåtarna.
Vägen Västerut fanns inte.
Några år senare började vägen Västerut byggas och man åkte buss från Porjus upp till ”Kilometer 37” där man tog båten.
Nästa år var vägen klar till Kebnatsbryggan/Saltoluokta.
Året efter var vägen klar till Stora Sjöfallet – och något man kallade för väg var klar upp till Suorva – klar och klar…man hade tagit bort de största stenblocken och fällt det flesta träden i alla fall. Fyrhjulsdrift och kraftigt byggda fordon kunde ta sig fram.
Det vimlade inte av fjällvandrare i detta område – men dom var inte heller sällsynta. Samerna bodde i torvkåtor, några enstaka mindre hus fanns. Det var ett härligt område, man kände sig välkommen av både naturen och ortsbefolkningen.
Numera åker man sträckan på några få timmar i bil eller buss…
Det var inte bättre förr, det var bara förr. Men visst saknar jag ibland just denna långa resa med olika båtar innan man kom fram till sitt mål. Man reste sakta, hade tid att titta, tänka, reflektera, följa med på kartan, prata med andra som kanske gjort resan förr, eller prata med besättningen som oftast var Samer, och som gärna berättade om området man reste igenom.
Ingen tänker väl på Jaurekaska idag!? Hur man traskade över mårkan och följde den smalspåriga ”järnvägen” som tog ens packning. Jaurekaska är idag bara en vägskylt man åker förbi och knappt lägger märke till. Men Jaurekaska var en milstolpe på sin tid, en betydelsefull plats för många människor, både för Samer och Vattenrallare.
KM 37 finns inte ens utsatt, bara en nästan igenvuxen liten grusplan. Få vet att båtleden en gång i tiden startade här under några år. Jag vill inte påstå att ”trettisjuan” var världsberömd – men det var en känd plats för många – och okänd idag.
Saltoluokta var en riktig Fjällstation med ett stort och hedervärt F i ordet. Idag en turistfälla för bussturister där fjällvandrare ofta känner sig i vägen, och dyrt. Salto känns mer som en vägkrog idag. Tråkigt tycker jag som fick uppleva Salto när Salto levde på enbart fjällvandrare. Fotogenlampor, vedeldning i köket, högg man ved fick man fika gratis, högg man mycket ved fick man middag. Enkelt och rättvist.
Där fanns Pontus en gång i tiden. Pontus var något jag aldrig sett varken förr eller senare, en sorts motordriven trehjulig traktor med mycket annorlunda utseende. Pontus hämtade ryggsäckar och annat från båten och drog upp dessa till Fjällstationen. Många timmar tillbringade jag med reparation och underhåll av Pontus…
Sist jag var där fick min hund inte komma med mig in – så jag gick inte in. Jag blev serverad av uniformerad personal utanför entrén. På Salto!? Jag har inte varit där sen den gången. Det känns för civiliserat…
I Sjöfallet bodde det ett äldre par som jag idag inte minns namnet på, tyvärr. De skötte ”järnvägen” över mårkan, de var där år efter år, alltid glada, alltid med fika och glödkaka tillgängligt för de resande.
Suorva. En lite våldtagen plats – men en plats som finns i mitt hjärta fortfarande. Jag bodde där en hel del, både sommar och vinter. Där bodde dammvakten med sin familj året runt. Där bodde ”Greven av Suorva” sommartid. Här berättades mustiga historier från förr vid lägerelden när alkoholen lossat tungornas band. Här berättades om Silver och hans grotta – Silvergrottan, som låg strax väster om Suorva och alla hemskheter som inträffade där en gång i tiden. Här berättades om gamla tider när folk flyttade längs sjöarna, om de som föddes och om de som dog – och jag var själv med om händelser här - och om jag skulle berätta dem skulle ingen tro att de var sanna. Riktiga rövarhistorier skulle de säkert kallas…men dom hände i alla fall.
Jag skulle kunna sitta och berätta i dagar om Suorva, folket som bodde där och berättelser om vad som hänt där. Suorva var en helt egen värld på många sätt. Sourva värmer mitt hjärta än idag, det gamla Suorva. Idag blundar jag när jag kör förbi, jag vill inte ens se på eländet…men jag gillar elströmmen man producerar…
Jag var där för några år sedan, jag tog med mig en ormbunke därifrån, den växer i min trädgård nu och jag vårdar den ömt, den är en länk till det förflutna, något att minnas vid när jag sköter om den. Vi har gemensamma rötter känns det som. Jag minns folket, händelser, känslor och ibland även dofter från Suorva. Jag får tårar i ögonen ibland. Ibland tårar av skratt och glädje, ibland av sorg. Jodå, Suorva finns i mitt hjärta…
Ritsem minns jag också. Eldar på klippan vid sjön. Sång, glädje, mys, jojkar, en och annan öl och ett antal supar minns jag också. Sköna kvällar med stort gemyt, ingen som skröt om att pinka längst, inga revir att bevaka, bara gemyt, gamla berättelser, sköna skrönor. Denna klippa vi eldade på (många gånger) ligger långt under vatten idag. Torvkåtorna är borta, hus har byggts, vägar går där stigar slingrade sig fram, undrar när första pizzerian öppnar där?
Och till sist Vaisa… leende, vackra Vaisa. Vaisa gjorde sig bekväm inom mig, där fick min själ ro. Där träffade jag människor med stora hjärtan som omfamnade mig och som gjorde djupa spår inom mig genom sin värdighet, klarsynthet, livsåskådning – och klokhet. Efter sista dämningen på 14 meter besökte jag Vaisa bara en gång, sedan aldrig mer. Jag vill minnas Vaisa som det en gång i tiden var. Kanske är det fel av mig. Saker och ting förändras, jag är medveten om det – men inom mig känns det som om någonting brast när jag besökte vaisa efter sista dämningen, ”Suorva fyran” som den hette – vilket påminner mig att alla mina minnen som jag bär på över platser jag bott på och invid – en gång var ännu vackrare före Suorva trean, Suorva tvåan och Suorva ettan…och att andra människor minns andra vyer, andra personer, andra berättelser. Jag kan bara nämna små händelser från ”min” tid, jag är en länk i en kedja som inte har någon början och inte har något slut och där varje länk är lika betydelsefull som den föregående, och den efterföljande. Livet är ett skeende, något som pågår, förändras, vrids och bänds – och det går så sakta att det inte märks, det gör inte ont, det är inte smärtsamt – förrän man ser tillbaka över längre tidsperioder. Då måste man både skratta och gråta – ibland samtidigt - över livets olika turer och kurvor – och man minns när händelser inträffar som utlöser minnesfacken vi alla bär inom oss...
Som Morgans fråga. Jag läste den – och plötsligt vällde minnena fram som tunga ångvältar och jag märker att jag sitter och ler medan jag skriver. Minnena är positiva – och jag minns med glädje.
Thomas
Dom får alltså inte landa i parken!?
Tidigare (2006) landade man precis utanför parkgränsen ca 1 km sso om turiststugan. Det är väl samma ställe nu?
Jag passerade här i somras. Helikopterplatsen var tydligt utmärkt intill Padjelantaleden, och det måste vara samma ställe som du syftar på, precis utanför parkgränsen.
Jag har visserligen inte intervjuat någon om saken, så vill man vara väldigt grundlig kan man ju säkert ringa Lapplandsflyg. Men det finns väl ingen anledning att flytta denna landningsplats?
Helt ändrade planer och vi går in ifrån Sourva. Det blir till att börja med enl. Fowwe i sin bok och in till Mikka stugan och där göra lite toppturer.
Men tillbakavägen så vill jag inte gå samma väg och tänkte då gå via Bastuvagge, men hur tar jag mig tillbaka till Sourva?
Går det att korsa jokkarna någon annan stans än den bro som är utmärkt norr om Bastuvagge?
Men tillbakavägen så vill jag inte gå samma väg och tänkte då gå via Bastuvagge, men hur tar jag mig tillbaka till Sourva?
Går det att korsa jokkarna någon annan stans än den bro som är utmärkt norr om Bastuvagge?
