Rätt och fel om skor?

[petratetra]

Jag alternerar

Mitt största problem när jag vandrar är att jag blir trött i trampdynorna efter ett antal dagars traskande i kängorna. Har haft problemet i alla år i mina Lundhags och fick samma problem i år i mina nya Meindl. Stenig terräng och nedförsbackar förvärrar problemet och det blir ännu värre om det är varmt och fötterna sväller lite. Problemet kommer först efter sisådär 4-5 dagar, först smygande, men har jag otur kan det gå över i kännbar värk i varje steg, vilket förstås gör vandringen till ett elände.

Min lösning har alltid varit att då byta till sandaler. Sandalerna har jag ju främst för att vada i och att ha vid lägret. Men de är också utmärkta att vandra i. Jag har aldrig upplevt problem med stabilitet i vristen - däremot märks det att man blir lite mer allmänt trött i benen (jämfört med koncentrerad trötthet i fötter och vader när jag går med kängor). När man går i sandaler blir fötterna lätta, man snubblar mindre och har bättre kontroll.

Så min slutsats är: man behöver inte välja det ena eller det andra! Man kan anpassa valet efter väder, terräng och dagsform. Omväxling förnöjer - även för fötterna!

(Kan tilläggas att vi brukar vandra 7-8 dagar och att vår startpackning ligger på ca 17-18 kg/person.)

 

[Tommy E]

Rätt & fel...

Jag tänker inte ta ställning till vad som är rätt eller fel om val av skor. Men däremot påpeka att täta membran i låga terränglöpningsskor är inte så genomtänkt om man tror att man kommer att ta sig vatten över fotknölarna. Lättare skor ska vara dränerande, för att vattnet ska rinna ut, och filtrerande, för att smuts inte ska sköljas in när man har vatten under fotknölarna. Och inte suga åt sig vatten förstås. Mina Montrail Vitesse når inte riktigt fram där trots att de inte har något tätt menbran.

/Tommy

 

[meywalk]

Proprioception

Apropå om stöd och stabilitet fås från kängor kan man tänka sig att känselreceptorer i huden (kroppens största organ), får information om fotens rörelseriktning genom kontakten med skoskaftet, och därmed tillsammans med sträckreceptorer i ligament och leder skapar bättre handlingsberedskap mot vrickning. Jämför om man tejpar eller lindar ett knä eller en fot.
Förutsättningen för att detta skall fungera är alltså att kängan är väl snörd och att foten inte halkar omkring mot sulan.

Anna

 

[nermander]

Nu börjar ju den här tråden att likna den om hur man ska packa ryggsäck Det "enkla" resonemanget om att högt skaft=bra stöd får sig en knäck av att det kanske inte primärt är stödet som är det viktiga utan att foten känner av och kan kompensera snedstegen.

Själv har jag aldrig nånsin, vad jag kan minnas, stukat foten vid vandring i terräng eller skuttande bland stenar (när jag var yngre och ute i skärgården älskade jag att spurta omkring på på klipporna och flyga från sten till sten). De gånger jag stukat foten har det varit på plan mark, i strumplästen, när jag har gjort nån lite plötslig vändning.

Det kan ju faktiskt vara så att ju stadigare skor man går i desto sämre blir foten på att hålla stadgan själv? Alltså att ostadiga skor gör att man får tåligare fötter?

(Jag minns en kille som efter en halv veckas svärande över sin kängor plockade fram sin träskor och ryggsäcken och gick resten av vägen i dem. Han gick ALLTID i träskor hemma.)

 

[Jörgen Fjaderlatt.se]

Blandade synpunkter

Intressant diskussion det här.
Det är naturligtvis så att jag själv kommit med ganska många invändningar innan jag beslutat pröva det här med gympadojor. Vad som varit avgörande har dock ändå varit att det verkar finnas ett antal personer som prövat detta under ganska tuffa omständigheter och tycker att det funkar. Så därför tänkte jag att jag genom att "vittna" kan få en eller annan att testa, som annars inte skulle gjort det.
En viktig faktor är naturligtvis "tung packning". Om man nödvändigtvis vill/måste ha detta så kanske stadiga skor är viktigare än om man går lätt. Före min egen tur mellan Hemavan och Nikka hade jag varit övertygad om detta. Nu är jag inte alls lika säker.
Sedan har jag i 25 år gått i gummistövlar, eftersom jag varit paniskt förskräckt för att bli blöt. Så jag har verkligen gått från en ytterlighet till en annan. Innan detta gick jag 10 år i kängor typ Graninge och Lundhags. Till slut gav jag upp hoppet om att kunna hålla mig torr i dessa. Det var efter en oktoberveckas snöslask i Skäckerfjällen.
Summan av detta är att jag missat invasionen av dyra kontinentala kängor. Dessutom ger ju inte gummistövlar något vriststöd att tala om, så jag har inte varit särskilt rädd för att mista detta. Jag tror fortfarande att en känga, för att VERKLIGEN ge vriststöd, måste vara väldigt styv i skaftet och väldigt hårt snörd. Att vriststöd skulle vara en myt är ju inte min formulering utan kommer från sidan 33 i Townsends bok.
Då inträder naturligtvis frågan; är det värt att gå vartenda av alla hundratusen steg med en hårt snörd, styv känga som försvårar ett naturligt rörelsemönster och ofta gör att man får ont, inte trots kängorna utan tack vare dem. Läs gärna i en annan bok av Townsend, The Advanced Backpacker, om hur han i många år fått ont fötterna därför att han haft dåligt inpassade kängor. Och han går fortfarande i kängor, låt vara lättvikt, och byter gärna om med sandaler.
Det är samma sak med blockterräng och andra extrema terrängformer. Är det värt att gå vartenda steg på spångade leder och planmark i styva kängor, bara för att ha något som funkar i blockterräng (jo, går man i Kebnekaise så är det bara blockterräng så då kan det väl vara OK)?
Det handlar om hängslen och livrem som gör 90% av turen tyngre än den behövde vara. Var och en måste naturligtvis själv avgöra detta, men man bör vara medveten om att man faktiskt gör ett val. Och kan välja annorlunda.
Vad gäller hur kroppen reagerar på stöd, kan det inte vara tvärtom så att om kroppen känner att något trycker på vristerna så tror kroppen (plus jag själv som läst skofabrikanternas reklam) att jag får vriststöd. Så därför slappnar musklerna av och har sämre beredskap mot vrickningar.
För mig har det viktigaste ändå varit att det var mycket skönare än jag kunde föreställa mig att gå i jympadojor. Och detta är viktigt för mig. Jag har absolut ingen lust att späka mig till fjälls. Att gå omkring och halvfrysa om fötter eller i övrigt fick jag nog av i lumpen. Så trots att jag var blöt om fötterna under min långtur så var jag hela tiden varm och det kändes behagligt. När jag märkte att jag blev kall, eller trodde att jag kunde bli det, så tog jag på mig Sealskinz-sockarna och var då både varm och torr.
Så egentligen är det inte så att jag tror att jag kan omvända hela världen när det gäller dojor. Detta är i hög grad individuellt. Men om man inte prövar så har man gått miste om något.
Jörgen

 

[jamo]

Diskussionsunderlag - Onlineundersökning

Det pratas ju mycket om skodon kontra stukningar, hur vanligt är det egentligen? Jag slängde ihop en undersökning som kanske kan ge lite feedback för en fortsatt diskussion om rätt skodon och risker med fel skor.

Rösta här:
http://www.createsurvey.com/c/19954-u0UOSQ/

Se resultaten här:
http://www.createsurvey.com/cgi-bin/graph?s=19954&m=u0UOSQ

(Mobba mig inte nu om den har fel eller saknar alternativ, det är för nöjes skull detta, helt frivilligt..)

/Jarl

 

[Malindo]

Jag har visserligen aldrig vrickat foten, men däremot har jag fallit riktigt illa ett par gánger, samt varit nära att falla riktigt farligt vid ytterligare ett flertal gánger. Samtliga incidenter skedda med tyngre packning (ca 20 kg) samt med skaftlösa trekking-skor. Anledning till vurporna har varit att vristen vikt sig vid snedsteg i ojämn terräng, och dár den extra tyngden omöjligjort/försvárat parering.. liknande incidenter med skaft-kángor har parerats utan minsta problem, och fall/vrickning undvikits.

Vid senaste vurpan flög den tunga packningen, min 3-árige son, en bra bit och slog i backen. Sedan dess alltid kängor med skaft vid kombination packning olándig terráng.

Ang. membran i lága trekking-skor: var sjálv lite tveksam till nyttan med detta, men har vid ett flertal tillfällen vid vandringar och vanliga promenader i regn, samt fr.a genom skog och mark med fuktigt gräs, varit gruppens enda medlem med torra och fina fötter.

Ska man dock springa sig igenom vattendrag och plurra med skorna är membran naturligtvis onödigt, rent av fel.

Mvh, Mats
[Ändrat av Malindo 2004-09-03 kl 19:56]

 

[Avslutat medlemskap]

vriststöd?

Jag har aldrig tänkt på "vriststöd";
sulans styvhet och mönstring, samt skons hållbarhet har varit det
primära. Kanske jag går i lite mer krävande
terräng än flertalet här, ofta brant och lös,
där snedtramp är vanliga.

Sandaler och mycket lätta joggingskor
(under 5 hg paret)
är då direkt uteslutna. Sådana trampar jag
sönder hur lätt som helst. Mer normala löparskor
som de jag provade ut senast väger inte mycket
mindre än lätta vandringsskor med styv sula
(som Ecco då); kollade just hemma, jag tror båda
paren vägde drygt 8 hg. Så de senare kanske är ett alternativ
i fjällen, men fan vet om jag tar risken att
pröva när motivet är så svagt.

På större delen av mina vandringar
vill jag ha stegjärnsfasta skor och idag finns
sådana som inte väger SÅ mycket, mindre än 1.7 kg väger
mitt senaste par (uppåt 2 är det vanliga och då börjar
det kännas klumpigt).

Dyra behöver kontinentala kängor
inte heller vara. Mitt senaste par stegjärnsfasta
kostade 150 euro och fjällparet 125.
(det kanske är grejen, att jag aldrig köper
skor i Sverige).

Inte sitter de
särskilt nätt, inte snör jag dem särskilt hårt,
men bra känns de, fort torkar de och de besvär
som andra haft har jag nästan aldrig. Senaste sydturen
var 21 dagar i kängor och andra skor har jag bara inte
med mig under en fyra veckor lång utlandsresa.

Alltså ytterligare en indikation på hur individuellt
det är.

 

[jamo]

Jag har beställt 2 par Sealskinz nu, deras "bike sock" variant, tunna och ganska låga. Ska bli intressant att se hur de kan utöka användningsområdet för sportsandaler och terränglöparskor, både för vandring och cykling. Även tillsammans med damasker på terränglöparskorna när det blir riktigt blöt vandring. Under mina lätta Berghauskängor, som (tyvärr..) har GTX membran lär de inte göra någon nytta.

Kanske är snedtrampningar och fall mer relaterat till tunga ryggsäckar (eller kanske ovana att bära tunga ryggsäckar) än vad man har på fötterna. När jag slagit sönder tånaglar har det varit med kängor, inte i skor eller sandaler. Fast passformen var nog lite dålig, tårna halkade nog framåt i kängan. Jag tycker man blir både smidigare och mer vaksam hur man sätter ner fötterna i lätta skor, kanske lite nonschalant i kängorna.

Som i de flesta aktiviter kommer väl de flesta skadorna i början, när man är ovan utrustning och fysiska förutsättningar.

Frånsett ovanstående och vikt har jag svårt att stå ut med varma, svettiga fötter. Finns det någon "stadig" känga som är lika sval och ventilerad som en löparsko? Att gå en hel dag och sedan vrida ur svett ur strumporna med fötter som ser ut som de legat och ruttnat i fotbad, usch...

Men som sagt, det är väldigt individuellt, det man trivs med behöver man inte ändra.

 

[JMel]

Även orienterare i orienteringsskor med vältränade vrister och utan ryggsäck vrickar fötterna.
För att vricka foten måste den väl göra ett ganska stort rörelseutslag. Det behövs inte stenhårda skaft för att det ska bli svårare att vrida foten så mycket. Jag behöver inte snöra stenhårt. Har man bra kängor som passar så tycker inte jag åtdragningen är något problem.
Jag har den erfarenheten att skarpa stenkanter( både stenskravel och sten på stig) gör att jag får ont i foten om sulan är för mjuk. Jag har dock ingen ULpackning.
Det som passar en passar inte en annan.

 

[nermander]

Det är intressant att se hur många som är negativa till gympadojor utan att ha provat

Hur många HAR provat (kanske inte gympadojor, men "lägre skor") och sen gått tillbaka till kängor?

Många av mina patrullscouter går i gympadojor, och jag tror aldrig jag har varit med om att nån av dem stukat foten. Däremot blir de blöta om fötterna, men det kan man ju lösa genom att välja skor som är lite bättre än vanliga gympadojor och komplettera med nån form av membransockor.

 

[Avslutat medlemskap]

Självklart!

Även orienterare i orienteringsskor med vältränade vrister och utan ryggsäck vrickar fötterna.
För att vricka foten måste den väl göra ett ganska stort rörelseutslag. Det behövs inte stenhårda skaft för att det ska bli svårare att vrida foten så mycket. Jag behöver inte snöra stenhårt. Har man bra kängor som passar så tycker inte jag åtdragningen är något problem.
Jag har den erfarenheten att skarpa stenkanter( både stenskravel och sten på stig) gör att jag får ont i foten om sulan är för mjuk. Jag har dock ingen ULpackning.
Det som passar en passar inte en annan.

Själv har jag aldrig stukat fötter under 400 vandringsdagar, men väl under löpning. 90 graders
vinkel, och då är den foten väl förberedd för ytterligare stukningar. Att detta med att skon måste snöras hårt och ha extremt styvt skaft för att
ge stöd är nys vet alla som har erfarenhet av detta.

Nyss var jag ute i Linköpings omgivningar
med Ecco Receptor på fötterna och
det var en hel del knöliga stigar, tuviga ängar
och glatta hällar. Jag kunde snart se
orsaken
att jag aldrig var i närheten av att trampa snett,
nämligen den styva sulan.