Också i Utby kan en pappa dö ...

[Malindo]

Tror det är relativt få som tror att de är odödliga.

Naturligtvis vet vi alla att vi inte är odödliga, och visst vet vi att det vi sysslar med kan sluta illa, men innerst inne tror vi nog ándâ, eller vill vi tro, att det inte kommer att hända. Och om/när det vál händer, sâ faller ofta vissa vackra teorier i bitar och allt blir bara surt och folk lämnas kvar utan älskad make/maka, far/mor, son/dotter etc.

 

[Mezzner]

OT!
Patric,
Jag håller nog med, men måste samtidigt erkänna att med åren har jag blivit inte bara empatisk utan närmast sentimental, så att när jag ser snyftiga avsnitt i (t o m amerikanska) filmer, kan jag ibland se det sorgliga så till den milda grad att jag måste anstränga mig så att ingen ska tro att jag blir tårögd. Oerhört konstigt.
Detta var dock bara mellan dig och mig, Patric, så för inte detta vidare.

 

[Mezzner]

Naturligtvis vet vi alla att vi inte är odödliga, och visst vet vi att det vi sysslar med kan sluta illa, men innerst inne tror vi nog ándâ, eller vill vi tro, att det inte kommer att hända. Och om/när det vál händer, sâ faller ofta vissa vackra teorier i bitar och allt blir bara surt och folk lämnas kvar utan älskad make/maka, far/mor, son/dotter etc.

Ja... från att det varit mångbottnat och oerhört komplicerat så blir det så enkelt, så dåligt. Det blir liksom binärt från ett läge innan, som nästan varit filosofiskt. Rätt obehagligt.

 

[-Patric-]

OT!
Detta var dock bara mellan dig och mig, Patric, så för inte detta vidare.

det är ett minfält.. vi lämnar området snyftfilmer omedelbart!

 

[Malindo]

Ja... från att det varit mångbottnat och oerhört komplicerat så blir det så enkelt, så dåligt. Det blir liksom binärt från ett läge innan, som nästan varit filosofiskt. Rätt obehagligt.

Precis det blev mig uppenbarat under vàrens hándelser när jag följde min váns förberedelser inför Annapurna, hans lite nervösa skratt vid talet om Annapurnas dödskvot och därefter skämt om att inte säga nât till frugan, vâra lyckönskningar och instállning att vi snart skulle ses igen, trots uppenbara faror (men det hánder inte oss), samt sedan hans dödskamp och desperata rop pà hjälp.... och när han verkade inse att hoppet var ute och han insâg vad som hänt och skulle hánda, och att inte han skulle vara med lángre, och att han ställt till en eländig soppa......"för mina barns skull"

 

[Yakherden]

40-årskrisare here we come!

Lika OT som det mesta här, men vill påpeka att kriser är bra!
Sen jag fyllde 30 har jag både börjat klättra, sagt upp mig från jobbet, odlat skägg och börjat plugga naturvetenskap.
Underskatta aldrig knuff-verkan i en bra ålderskris.

Fint ursprungsinlägg, btw, de här frågorna tar upp mycket av min egen tid. Trevligt att läsa funderingar från någon i "samma båt" (mina barn är något yngre, men de växer ju har jag hört).

 

[lobo2me]

tror inte att kriser hör ihop med någon kalenderålder heller

själv krisade jag rejält runt 35 och sen lossnade det, och en del kanske aldrig kommer dit under sin livstid.

men en del verkar orättvist nog ha kommit förbi den där tröskeln väldigt tidigt, och jag kan inte låta bli att undra om det i rätt stor utsträckning skulle kunna ha att göra med vad ens föräldrar gör och låter en vara med om.

eftersom ungar inte gör som man säger utan som man gör, så finns det ju inte något annat sätt att vägleda dem än att gå före, så de kan se det.

och det är svårt att göra om man har satt sig i baksätet, vilket är speciellt ironiskt om man har gjort det för deras skull.

 

[millimeter]

Naturligtvis vet vi alla att vi inte är odödliga, och visst vet vi att det vi sysslar med kan sluta illa, men innerst inne tror vi nog ándâ, eller vill vi tro, att det inte kommer att hända. Och om/när det vál händer, sâ faller ofta vissa vackra teorier i bitar och allt blir bara surt och folk lämnas kvar utan älskad make/maka, far/mor, son/dotter etc.

Jag har ingen avsikt att klättra Annapurna (just för att det är så farligt), men dödens kranka blekhet är ju lika meningslös om det handlar om att gå mot röd gubbe som att göra nyturer på höga berg.

Visst, ju farligare något är desto mindre ska man ignorera riskerna, men som så många frågor handlar väl detta om att finna en punkt som inte är extrem åt något håll, varken själslig lobotomi eller egocentriskt dödsförakt. Gråskalor är svåra.

 

[mBengtson]

Mycket tankar i tråden. Tycker det är bra att människor satsar på det dem gillar. Själv gillar jag äventyr, snabba motorcyklar och annat. Är småbarnspappa och antagligen en av världens lyckligaste människor, aldrig problem med nånting. Men ändå skall man ut och söka upp problemen, ju värre, ju bättre. Låt alla vara som dem är, vi kommer aldrig förstå hur var och en fungerar, inte ens i närheten. Det är fascinerande i sig, att få koncentrera sig på sig själv.

 

[johnliungman]

Tack!

Tack för klokt och tänkvärt startinlägg! Kommer att citera dig:

"Att av inbillad plikt leva mindre än man vill är att göra sig till offer."

john

 

[flanell]

Ögnat igenom dina svar här flanell och du är duktig med språket men verkar använda det till att peta på folk. Tycker du verkar ha missuppfattat de flestas inlägg eller så har du bara svårigheter att se det ur en annan vinkel än din egen? Jag har försökt att se på det från annat håll bara för att förstå varför det triggade igång dig så mycket och det enda jag hittade var i så fall att du trodde detta var en fortsättning kring k2 olyckan. Men den här tråden uppfattade jag bara som en "hyllning" till något som en person älskar att göra o han ville bara ge sin syn på det? I och med olyckan när några verkar tveka.

Sen reagerade jag mer på livssynen (klättringen kändes bara som ett exempel) som jag är ovan vid. I min familj, släkt är det bara jag som har ett intresse att prova annat än gym och gympaklasser om man säger så, vilket har resulterat i diskussioner om "tänk om det här händer", "förstår du hur farligt det är" o.s.v. Därför blev jag, inte imponerad - fel ordval, bara glad av att höra att den här pappan troligtvis inte kommer försöka hindra sin son från att göra det han vill sen om det är rally, klättring eller poesi tror jag inte spelar någon roll.

Den här 20 åringen tycker du kan fortsätta att titta på porr,lyssna på hårdrock och hålla på med motorsport men nån gång överväga att prova på klättring t.ex. bara för att bli lite ödmjukare (min bild av folk med dina intressen - verkar inte så ödmjuka) o kolla om bilden du fått av klättrare från media och forum stämmer, du kanske träffar din livskamrat bland dessa människor till och med! <- De sista 5 raderna säger jag med glimten i ögat, det är enda bilden jag har av dig

tack patricia för dina tankar och råd. jag tar till mig dom. och förresten, välkommen hit till utsidan hoppas du kommer trivas! som tur är är majoriteten här inne betydligt mer socialt kompetenta och trevliga än undertecknad ;-)

 

[tango]

Risk....

I mitt jobb brukar risk definieras som sannolikhet * konsekvens. (i enkla fall ger man subjektiva värden på en skala 1-5 fär 5 är högst sannolikhet och allvarligast konsekvens). Risker med högst "riskvärde" kräver ofta åtgärder. Detta kan ganska enkelt appliceras på allt från klättring till potentiella affärsuppgörelser.
Sannolikheten kan man påverka genom att förebygga och minska sannolikheten för att något händer - t ex genom att dubbelkolla sitt topankare, se till att vara ordentligt utbildad på hur man för sitt toppanakare mm.
Konsekvens kan man påverka genom att t ex bära hjälm, ha tänkt igenom vad jag ska göra om något händer, var är mobilen och sjukvårdsväskan.

Risken är ju olika beroende på vem som utför aktiviteten - skulle jag köra 250 km/h på E45 med renar i närheten skulle det sannolikt vara farligare än om en professionel roadracingförare gjorde detsamma då han/hon torde mer van att hantera en MC i den hastigheten.

Var och en väljer sin risknivå och jag är inte den som ska döma någon även om mina skatte- och försäkringspengar kanske betalar räddning och sjukvård även då man agerat inom lagens ramar.

Jag vill minnas att jag läst en artikel i någon dyktidning för länge sedan att det farligaste med ett ordinärt sportdyk är bilfärden dit och hem, enligt artikelförfattarens riskmodell.

Ett annat uttalande som någon bilracingförare sagt på frågan om man inte är rädd på biltävling är något i still mer
Jag är mycket mer rädd på vanlig väg, på banan är alla profesionella chaufförer, ambulansen står bered och är på plats på få minuter, alla kör på samma håll och bilarna har mer säkerhetsutrustning än vanliga bilar, avåkningszonerna är byggda för att bromsa upp en mjukt osv


Jag vill tro att var och en är klok nog att göra sina egna bedömningar och att det då i det flesta fall går bra och åtminstone är utan fara för tredje man.


Sen hoppas jag också att min lille son på ett år vill hänga med på äventyr som jag som pappa bedömmer på en lagom risknivå.


/Patrik, som tar kalkylerade risker ibland