Ge inte upp !!
rydergard5; sa:
Skridsko- och längdskidåkning är något jag aldrig fått med mig som liten, inte till dags datum.
Stått på ett par javisst men mest plågsamt och förnedrande är det jag minns från småskoleåldern.
Nu lockar långfärdsskridsko MEN jag och min sambo (invandrad vinter-ovan) behöver ha skridskogrund från början.. som de flesta redan har.
Vet någon om det finns nybörjarkurs för VUXNA i skridskoåkning?
Gärna i Stockholms-området (vi finns i norrort).
Jag ser det snöar *tittar ut*
Gott nytt och tack på förhand!
Gå gärna en kurs eller få instruktion, men glöm inte det viktiga: att du åker själv så mycket du kan och förmår. Och att du är enveten. Det kommer att gå mycket stapplande i början, men när du har lyckats komma upp i en ackumulerad åksträcka på 20-30 mil, då kommer du att åka på ett helt annat sätt. Detta kanske känns som ett ouppnåeligt mål för dig just nu, men med envishet och tålamod kommer du att ta dig dit!
Men räkna med att det kan ta några år.
Jag vet precis hur du känner dig för jag har själv varit i din situation. Jag stod på ett par skridskor i 5-årsåldern och fötterna bara vek sig - så jag tröttnade. Har alltid varit (och är fortfarande) helt ointresserad av ishockey så det var ingen drivkraft. Och nån annan form av skridskoåkning än hockey och konståkning kände jag inte till. Mina föräldrar åkte inte alls, så några sådana förebilder hade jag inte heller.
När jag var 23 år hörde jag för första gången talas om något som kallades "långfärdsskridsko". Jag trodde först knappt mina öron: att åka mil efter mil på naturisar, hur var det möjligt? Men naturisarna hade ändå alltid lockat mig - det är många gånger jag har varit ute och gått på dom. Ibland, när jag ville åka lite längre sträckor, cyklade jag. Helt emot alla säkerhetsregler, visst, men det var mitt sätt att ta mig ut på isarna då.
Ett antal år senare gjorde jag slag i saken och skaffade mig ett par långfärdsskridskor. Jag var då 30 år gammal och hade i stort sett aldrig stått på ett par skridskor då. Det blev ett par "gillbergare" (dom där "träskridskorna" som numera inte används) som jag efter bästa förmåga snörde fast på ett par vandringskängor. Första turerna var på Brunnsvikens is med några centimeter ganska sträv snö på ytan - det var inte direkt någon höjdare förstås. Åkandet blev mycket sparsamt, tills jag 5 år senare skaffade mig ett par mer moderna metallskridskor plus skridskokängor. Då gick det bättre - och den bästa turen med dom skridskorna gick till Landsort och tillbaka en marsdag 1987. Det gick fortfarande lite knaggligt, men att åka "flera mil" var inte längre en utopi, det hade blivit verklighet.
Sen fick jag barn - spädbarnsåren fick skridskoåkandet att komma i bakgrunden. Jovisst drog vi ut barnen på pulka ibland, men det blev oftast korta turer. Flera säsonger åkte jag inte alls.
Nu är barnen snart uppvuxna, och jag har återupptagit långfärdsåkandet - och först på senare har det börjat lossna på allvar. Nuförtiden åker jag varje säsong mer än vad jag åkt sammanlagt alla åren innan jag återupptog långfärdsåkandet. Och visst är det kul! Nån virtuos på långfärdsåkande kommer jag aldrig att bli (jag började för sent för det), men det viktiga är att man tycker det är kul!
Ibland ser jag på ÖIP nån pensionär på skridskor som i stort sett leds runt på skridskor av sina yngre släktingar, och då tänker jag att det är egentligen aldrig för sent att börja. Den pensionären kanske aldrig kommer att åka nån annanstans än där, men alternativet är ju att inte åka alls.
Så lycka till med ditt framtida långfärdsskridskoåkande - och ge inte upp!
