Nödsändare, bra eller dåligt?

Nu kommer jag få banning för att jag skriver igen.
Jag använder min Inreach på följande sätt:
- skickar "allt är ok" på kvällen

Att jag kan få väderprognos är ett plus. Att jag kan få hjälp är syftet med Inreachen, men jag "använder" inte den funktionen om jag inte behöver. Tycker fortfarande att diskussionen i denna tråd är "intressant", men jag var bara tvungen att tala om att jag använder min InReach på ett, som jag ser det, vanligt sätt.

Jag kan säga det igen...jag använder min InReach för att de hemma ska veta att allt är ok, att jag gått klart för dagen.

Kan också återigen säga att jag inte tar några extra risker bara för att jag har min InReach med mig.

Finns det någonting mer jag kan säga?

Ja, det finns det: Jag har gått 10 dagar i Sarek utan nödsändare.

Kommentera gärna att jag skriver igen...jag tar det...det verkar som om jag behöver säga att jag bara använder min InReach för att säga att allt är ok, och så kan jag få väderprognoser om jag vill ha det...och så är jag inte en risktagare, utan tänker igenom mina handlingar ganska väl innan jag gör någonting.

Händer det någonting så har jag lite silvertejp med mig :)

Med det säger jag verkligen tack å bock till denna tråd som bara snurrar runt kring saker som redan avhandlats. Må diskussionen utvecklas väl framöver.

Alla som har en InReach ska känna sig säkrare på att de får hjälp om någonting händer, som gör att de inte kan fortsätta vandringen på ett säkert sätt. En InReach är inte en bussbiljett hem...jag fattar inte att en del tror det. Det är sådana som inte har en InReach som är mest kritiska till denna fina pryl.

:)
 
. FJällräddare själva uttalar sig titt som tätt i media om att folk larmar av fel anledningar. kanske inte är med såna där apparater, utan nödtelefoner i stugor, men ungefär samma.
Tror inte att ens den mest kritiske forskare hittar ett enda okynneslarm från en InReach i vårt land. Just därför att den ger möjlighet att kontakta omvärlden utan att hela räddningstjänsten drar ut på en gång. Nödtelefoner finns det inte så många av, så min kvalificerade gissning är att praktiskt taget alla tveksamma larm sker via mobiltelefon. Att dessa ökar kan ses som en följd av mobilnätens utbredning.
 

Lästips

Paddla i sommar: Tips och inspiration från Utsidans medlemmar

Utsidans redaktion tipsar om fem bloggar och forumtrådar som får oss att längta efter att färdas fram på vattenytan.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

De liftar och ploggar igenom Europa: ”Alla hjälpsamma får oss att orka”

Utsidan mötte upp Michaela och Jiří Dolan under deras Stockholmsbesök, och plockade skräp på ett lite annorlunda sätt – från kajak.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.
Tycker att det är uppenbart att man larmar om mindre alvarliga saker när man är i naturen än när man är hemma för att man helt enkelt inte kan bli körd till sjukhuset av en bekant, ta en taxi eller buss när man får problem ute i naturen som man kan få när man är hemma.
Jag håller inte med om det, borde va tvärtom eftersom man är ute i spenaten och inga ambulanser kommer fram. Om man kallar fram en helikopter om det inte kniper på riktigt, så kanske nån som verkligen behöver hjälp inte får det. Det är ju det fjällräddarna själva säger, och de vet nog vilka resurser de har, så jag litar på dem.

---

Slutsatser jag drar av människan generellt och dess tekniska apparater är att man tederar att bli ägd av dem. Teknik mer eller mindre "manipulerar" människan till att använda den. Finns det nån lättillgänglig så kommer fler att använda den. Jämförbart med om det finns många vapen i samhället så kommer skjutningarna öka, eller att telefonsamtalen ökat sen mobilens intåg. Människor är generellt inte tillräckligt starka att motstå lockelsen att trycka på knappen. Kan va av lättja, bekvämlighet, rädsla, sjukdom....jag har ingen aning egentligen, men är helt säker på att larmtjänst kommer få mer att göra ju fler larmapparater som säljs. Det ligger i sakens natur att man vill använda prylen man köpt.

Att meddela sina anhöriga med den, är ju inget larm. Jag ifrågasätter inte det.
 
Jag håller inte med om det, borde va tvärtom eftersom man är ute i spenaten och inga ambulanser kommer fram. Om man kallar fram en helikopter om det inte kniper på riktigt, så kanske nån som verkligen behöver hjälp inte får det. Det är ju det fjällräddarna själva säger, och de vet nog vilka resurser de har, så jag litar på dem.

---

Slutsatser jag drar av människan generellt och dess tekniska apparater är att man tederar att bli ägd av dem. Teknik mer eller mindre "manipulerar" människan till att använda den. Finns det nån lättillgänglig så kommer fler att använda den. Jämförbart med om det finns många vapen i samhället så kommer skjutningarna öka, eller att telefonsamtalen ökat sen mobilens intåg. Människor är generellt inte tillräckligt starka att motstå lockelsen att trycka på knappen. Kan va av lättja, bekvämlighet, rädsla, sjukdom....jag har ingen aning egentligen, men är helt säker på att larmtjänst kommer få mer att göra ju fler larmapparater som säljs. Det ligger i sakens natur att man vill använda prylen man köpt.

Att meddela sina anhöriga med den, är ju inget larm. Jag ifrågasätter inte det.
Arbetar själv med att ta emot larm och åtgärda de. Självklart kommer fler att larma ifall de ges möjlighet till det.

Överlag mycket onödiga larm, handhavandefel, rent jäkelskap ibland... Men att kunna rädda hälsan eller livet på en och annan vilket jag med jämna mellanrum gör överväger allt det andra negativa jag kan komma på med larmen. Att få vara den som på plats dyker upp och tack vare ett larm faktiskt kunna rädda livet på en person betyder mer än de där tio andra larmen man tidigare besvarat vilka alla kanske bara har varit trams och fått en att slita de kvarvarande stråna från huvudet. Det gör mig då inget och vad gäller pengar det kostar samhället är det bara se sig om allt trams pengar skyfflas över, pengar finns, prioriteringarna det är fel på. 🤷

Samma resonemang överför jag till fjällvärlden, utrusta vandrare med larm bäst det går. Blir det 1000 onödiga larm låt då så vara ifall de där övriga fem kan räddas vilka annars skulle varit avlidna. Handlar det om pengar så rikta då som sagt istället blicken och frustrationen åt all annan skit vi vräker slantar över.
 
Senast ändrad:
Jag håller inte med om det, borde va tvärtom eftersom man är ute i spenaten och inga ambulanser kommer fram. Om man kallar fram en helikopter om det inte kniper på riktigt, så kanske nån som verkligen behöver hjälp inte får det. Det är ju det fjällräddarna själva säger, och de vet nog vilka resurser de har, så jag litar på dem.
Antingen så förstod du inte vad jag menade eller så har vi totalt olika uppfattning om vad man bör göra.

Alternativen till att ringa efter räddning:
Ramla ned från en stege hemma och bryt både benen -> frun kan köra dig till akuten och du är där på kort tid.

Ramla ned i ett stenrös två mil från civilisationen och bryt både benen -> dra dig fram genom terrängen än vecka eller tillslut du dör.
 
Men det är ju egentligen lite OT i denna tråd, som skulle handla om ifall närvaron av en nödsändare förändrar min subjektiva upplevelse av vandringen, och/eller min benägenhet att ta risker. För min del var ju svaret nej på bägge frågorna.

Men även om så vore, skulle det väga lätt mot chansen att minska mina anhörigas oro, begränsa fjällräddarnas onödiga letande, ev. mer avancerad sjukvård, och skattebetalarnas kostnader för bägge.

Mycket intressant och tankeväckande tråd.
Tack Joanna för att du faktiskt förstår och svarar på de frågor jag försöker få fram.

Men jag tror mig ha observerat en skillnad i beteende bland vandrare som kanske är direkt kopplat till den nya tillgängligheten för satellitkommuniktion: Antalet ensamvandrare.

Jag har inga andra data än mina egna iakttagelser, men min känsla är att ensamvandring i oledad fjällterräng på tio år gått från att vara något väldigt nishat till något helt normalt.
I somras mötte jag nästan lika många ensamvandrare som sällskap. Och alla "solister" hade en inreach i bäletet eller på axelremmen.
 
Tack Joanna för att du faktiskt förstår och svarar på de frågor jag försöker få fram.

Men jag tror mig ha observerat en skillnad i beteende bland vandrare som kanske är direkt kopplat till den nya tillgängligheten för satellitkommuniktion: Antalet ensamvandrare.

Jag har inga andra data än mina egna iakttagelser, men min känsla är att ensamvandring i oledad fjällterräng på tio år gått från att vara något väldigt nishat till något helt normalt.
I somras mötte jag nästan lika många ensamvandrare som sällskap. Och alla "solister" hade en inreach i bäletet eller på axelremmen.
Det låter logiskt att mängden ensamvandrare fyllts på med dem som vandrat i sällskap mest av säkerhetsskäl. Nu kan de ersätta färdkamraten med en nödsändare :p

Men du ville att man skulle berätta om sina personliga erfarenheter, och själv har jag aldrig varit i det läget; när jag har sällskap är det "bara" för att jag vill dela upplevelsen med just den personen. I övrigt har jag ju luffat ensam långt före mobil- och satellitnätens tid, så ingen skillnad i mitt beteende, upplevelse eller riskvärdering uppenbarade sig i och med nödsändaren.

Bara en lättnad över att slippa ta ansvar för mina anhörigas oro, slippa mer eller mindre lyckade försök att hålla mig till förhandsmeddelare rutter, och känna mig fri att improvisera efter stundens ingivelse.
 

HasseQ

Temp. avstängd
Tack Joanna för att du faktiskt förstår och svarar på de frågor jag försöker få fram.

Men jag tror mig ha observerat en skillnad i beteende bland vandrare som kanske är direkt kopplat till den nya tillgängligheten för satellitkommuniktion: Antalet ensamvandrare.

Jag har inga andra data än mina egna iakttagelser, men min känsla är att ensamvandring i oledad fjällterräng på tio år gått från att vara något väldigt nishat till något helt normalt.
I somras mötte jag nästan lika många ensamvandrare som sällskap. Och alla "solister" hade en inreach i bäletet eller på axelremmen.

Det där stämmer säkert bra. En Slutsats då är att nödsändare möjliggjort att många fler ensamvandrare vågar sig ut i tex Sarek, (som annars inte hade vandrat där utan sändare).

Att man kanske tar något större risker när man vet att fjällräddningen är ett knapptryck bort. Men detta är osäkert och förnekas av alla.

Även möjliggör att några som kanske är lite oerfarna ger sig dit, som sen går vilse eller råkar ut för skitväder och kallar på hjälp.
 
Vitsen med att larma är ju ofta att situationen inte ska hinna utveckla sig till riktigt allvarlig. Det kan gå riktigt fort utför med en ohanterbar magsjuka (dvs en då du inte längre klarar att ersätta vätskeförlusten). Är inte orsaken uppenbart banal och man kan behålla det man dricker, så är det inget att ta lätt på.

Jag har följt på mycket nära håll, hur en vän som till varje pris ville "klara situationen", snabbt kom bortom gränsen för att kunna räddas till livet, just pga den onda cirkeln av dehydrering/nedkylning/desorientering/ytterligare dehydrering, störd saltbalans etc ända till hjärtstopp. Han var ung och vältränad. Det dödsfallet skapade ett trauma hos både mig och mina vänner i Tatras räddningstjänst, för repkamraten hade ringt dem (i det lilla bergsområdet finns det fläckvis nät), men den sedermera döde avfärdat deras förslag om hämtning. Han fick hämtas ändå...

Jag är helt säker på att all världens räddningsfolk skulle gett stöd åt Merx beslut och hellre ryckt ut tio gånger i "onödan", än till slut fått rycka ut ändå för att få hämta ett lik.

Och för att återgå till trådens ämne: en Inreach e. d. hade gjort att de sluppit leta och förhoppningsvis kommit fram innan det var för sent.
Lite mindre machoattityd kanske är hälsosamt?
 
Vitsen med att larma är ju ofta att situationen inte ska hinna utveckla sig till riktigt allvarlig. Det kan gå riktigt fort utför med en ohanterbar magsjuka (dvs en då du inte längre klarar att ersätta vätskeförlusten). Är inte orsaken uppenbart banal och man kan behålla det man dricker, så är det inget att ta lätt på.

Jag har följt på mycket nära håll, hur en vän som till varje pris ville "klara situationen", snabbt kom bortom gränsen för att kunna räddas till livet, just pga den onda cirkeln av dehydrering/nedkylning/desorientering/ytterligare dehydrering, störd saltbalans etc ända till hjärtstopp. Han var ung och vältränad. Det dödsfallet skapade ett trauma hos både mig och mina vänner i Tatras räddningstjänst, för repkamraten hade ringt dem (i det lilla bergsområdet finns det fläckvis nät), men den sedermera döde avfärdat deras förslag om hämtning. Han fick hämtas ändå...

Jag är helt säker på att all världens räddningsfolk skulle gett stöd åt Merx beslut och hellre ryckt ut tio gånger i "onödan", än till slut fått rycka ut ändå för att få hämta ett lik.

Och för att återgå till trådens ämne: en Inreach e. d. hade gjort att de sluppit leta och förhoppningsvis kommit fram innan det var för sent.
Eftersom det kan gå så fort utför med en magsjuka så skulle man kunna säga att alla som får magsjuka i svenska fjällen kan och borde larma direkt ifall dom märker att dom är magsjuk? Din vän trodde att han kunde klara det, så man ska kanske inte tro att man klarar det utan det är bättre att larma direkt och bli upphämtad än att förvärra situationen för både dig själv och fjällräddningen?
 
Jag igen😀

”Jag har en Inreach istället för vandringskompis”.

Ehhh…What?

Jag går själv för att jag hade möjlighet, och min kompis inte hade det…

Fasiken…jag stannar kvar här då det blir mer mystiska saker som diskuteras😀

Komik på hög, nåja, nivå.

Fredagsmys redan nu😀

Ska förresten använda min InReach på cykling nästa vecka..,cyklar själv…
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips