Nödsändare, bra eller dåligt?

Drar igång en ny tråd istället för den lätt urspårade diskussionen om de försenade vandrarna i Sarek.

Själv hade jag för förstra gången med mig en nödsändare (Inreach mini) på årets solovandring.
Även om det är en bra sak, rent objektivt, så gav det faktiskt lite blandade känslor. En anledning att ge sig iväg på vandring, ensam, bortom iordningsställda leder, är för mig att komma bort från det ständigt uppkopplade, ständigt nåbara.

Visst gav det en trygghetskänsla till familjen att få uppdateringar med min position, plus vetskapen att jag kunde kalla på hjälp om något hände. Samtidigt kände jag hur tänk-om-något-händer-oron ersattes av en viss teknikstress.

Tänk om tekniken fallerat? Om mina meddelanden inte kommit fram? Tänk om GPS:en fått spunk och ger en helt annan position?
Kort sagt: istället för att bara fokusera på här-och-nu-problem, som att hålla mig mätt, varm och torr, att hitta en bra lägerplats och att ta in omgivningarna, göra vägval och allt det där en fjällvandring handlar om så började hjärnan oroa sig för en teknisk pryl.

Om faniljen inte får den dagliga incheckningen, hur ska de agera? Ringa fjällräddningen, eller avvakta och tänka att jag glömt (eller tekniken fallerat)?
Tidigare har det varit enkelt. "Om inget går fel så hör jag av mig senast det här datumet. Här är en karta med min planerade rutt och alternativa vägar." Förvisso läskigare för de därhemma, men åtminstone konkret. "Fram till det här datumet kan ni bara vänta."

Jag kommer fortsätta ha nödsändaren med mig, men... något har ändå gått förlorat. Något som absolut inte har med machoattityd att göra.
 

Lästips

Paddla i sommar: Tips och inspiration från Utsidans medlemmar

Utsidans redaktion tipsar om fem bloggar och forumtrådar som får oss att längta efter att färdas fram på vattenytan.

Stabil sikt för skarpa naturupplevelser – Nikons nya kikare lyfter blicken

STABILIZED S ger stadig bild i varje ögonblick. Skarp optik, låg vikt och lång batteritid gör dig redo att se mer.

De liftar och ploggar igenom Europa: ”Alla hjälpsamma får oss att orka”

Utsidan mötte upp Michaela och Jiří Dolan under deras Stockholmsbesök, och plockade skräp på ett lite annorlunda sätt – från kajak.

Vinn skor och startplatser till Merrell Göteborg Trailrun för två!

Delta i Göteborgs stora trailfest den 6 september! Nu har du chansen att vinna både startplatser och nya MTL ADAPT från Merrell åt dig och en vän.
Jag är lite kluven till Nödsändare, och jag har precis skaffat en gps-klocka för att kunna spåra mig. Jag får se hur jag gillar detta innan jag går fullt ut.
 

HasseQ

Temp. avstängd
Sammanfattar mina något tramsiga inlägg från den andra tråden. På gamla tiden fanns inga nödsändare, jag hade inga vandringskompisar, och jag ville vandra genom Sarek och se det hela. Då fanns oxå en diskussion, där alla överallt tyckte att det var knäppt att vandra ensam så fort man lämnar asfalten.

Så det var lite av en psykologisk barriär att bryta, att våga. Men det blev en 4-5 turer genom Sarek, och efteråt så kände man sig som en king. Det krävs dock lite extra jävlar anama & självförtroende, och därför kändes det extra bra.

Men nu skulle jag nog ta med en Garmin Inreach. Eller ??
 
Senast ändrad:
Om man kunde ha prylen till nåt annat också än att bara va nödsändare, så kunde det varit mer intressant. Radio, Starlinkmottagare, smartphone, GPS-karta osv. Då hade man kunnat ta en sån istället för mobil och klocka.

Kanske kommer så småningom.

Men det är bara för min egna nöjes skull - inte för de anhöriga, de vill jag unvika kontakt med i fjällen. De kan gott sitta där och oroa sig om de tror att Sarek är dödsfarligt.
 
Köpte en inreach i somras. Har bara haft den i säcken utan att tänka på den.

Nu är jag dålig på att informera om mina turer som oftast är dagsturer men där man rätt ofta inte möter folk. Tycker jag har mer frihet om jag slipper ta kontakt med folk om diverse planer.

Om man på en tur av någon anledning inte hinner fram på tänkt tid med marginaler så lär det bli ganska mycket stress när man vet att det är möjligt att anhöriga startar en onödig räddningsaktion.

Är ju lite synd också om man får problem första dagen når man har sagt till anhöriga att man ska vara tillbaka om 10 dagar.

Är också mycket troligare att en inreach fungerar när man vill sända meddelanden än att telefonen fungerar. Inte säkert att man har telefon däckning vid stigstart eller stigslut heller.
 
Det stämmer att en elektronisk pryl - låt vara med begränsade möjligheter - kräver en viss uppmärksamhet som åtminstone tillfälligt kan förflytta själen ut ur den frivandrande zonen. Men ändå långt ifrån teknikstress. För min del överväger fördelarna, med bred marginal. Viktigast är att nödsändaren för mig som ensamvandrare ger en trygghet som aldrig fullt ut kan ersättas av tilltron till den egna förmågan. Vem som helst kan råka ut för en olycka när hjälpen är långt borta och att avstå från den extra säkerheten verkar ganska korkat.

Även den typiska "karta&kompass"-kommentaren från teknikskeptikerna är svårsmält. För min del är den tryckta kartan med i fjällen mest som reserv och planeringsverktyg - dess viktigaste egenskap är idag överskådligheten.

Jag har ägnat många fler år åt segling än vandring och var med när navigationen på sjön digitaliserades. Från krav på noga devierad kompass och kalibrerad logg, förmåga att läsa fyrkaraktärer och enslinjer - till en kartplotter som visar vägen i alla lägen. Visst handlar det mycket om bekvämlighet men vi färdas också säkrare. Kompassen har fortfarande en roll (eller främst kunskapen om den), men jag känner inte till någon som vill gå tillbaka - en dylik traditionalist blir nog betraktad som en kuf.
 
Bra! Man kan få hjälp!
Frågor på det?
Ja en fråga: Känner du att möjligheten att kalla på hjälp påverkar hur du planerar och genomför en vandring? Och hur du upplever den?

Som sagt, jag kommer definitivt ha sändaren med mig även i fortsättningen. Fördelarna överväger onekligen. Men någonting känns ändå inte på samma sätt.

Det är lite som skillnaden mellan att plocka fram en öl ur ryggsäcken efter fem dagars vandring och att köpa en likadan öl på en fjällstation. Objektivt är det samma sak, men det känjns inte så.
 
Jag köpte en inreach för några år sen. Säkerhetsaspekten är en del, men jag har haft nytta av den i mindre allvarliga situationer också. En gång när jag körde fast på en skogsbilväg utom mobiltäckning och en annan gång när jag skulle möta upp några som kom med helikopter och jag behövde ändra mötesplats. Oftast ligger den avstängd i ryggan, i bilen eller på skotern och jag tänker inte på den. Jag tycker nog att den tekniska utvecklingen bidragit till säkerhet på ett positivt sätt. Transcievers är ju en annan sak som möjliggör snabb kamraträddning i lavinsituationer då alternativet ofta annars hade varit att gräva upp en kropp. Jag förstår att det finns de som upplever att något förloras dock, men jag har inte riktigt den romantiska bilden av mina turer och när jag tänker tillbaka på alla turer man gjort utan någon sådan teknisk pryl så är det några gånger jag tänker på hade underlättat vissa situationer. Inget direkt med säkerhet utan snarare för att lösa praktiska saker med transporter, ändrade rutter, förseningar och liknande.
 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips