Vill bara berätta om en vandring som inte blev riktigt som planerat.
De första fyra dagarna blev nästan som planerat.
Jag började i Nikkaluokta, gick landsvägen mot Kiruna och sedan c:a 1 km in på leden till
Vistasstugan. Jag vek av åt öster, rundade Alip Gahttars västsida och upp till c:a 700 m nivån.
Där gick jag mot norr, mot en renstuga som är markerad på kartan, c:a 5 km norr om landsvägen.
Nästa dag gick jag upp till c:a 1100 m nivån som jag följde mot NNV, mellan 1191 och 1235, mot
1150 och över Beahccarlahku till den lilla sjön mellan 1262 och 1231. Nästa dag gick jag upp till
c:a 1200 m nivån väster om Bealzzacorru. Därifrån hade jag planerat att gå VNV, passera Snjalzogurra och upp på kammen som bildas av 1545 och 1641 på Ruomascorru. Sedan ner mot norr och Mårmastugan. Nu blev vädret markant sämre, så jag sneddade istället ner i Leavasvaggi och efter en rejält blåsig och regnig natt en dryg km NV sjön 1066 fortsatte jag mot NV ut mot
Mårmaglaciären och sedan dalen mot norr ner till den platå ungefär där Vierrojohka rinner ut i
Alesätno.
Här blev jag magsjuk. Har aldrig tidigare hänt mig under någon vandring. Fick inte behålla någon mat. Hade även feber. Jag låg still där i två dygn. Tyckte sedan att jag var något bättre och började gå enligt uppgjord plan, över Alesätno, sedan mot väster för att korsa Kungsleden, sedan Hoiganvaggi och ett antal njutbara dagar i området mellan Riksgränsen och Abisko.
Det blev inte så. Jag orkade inte mer än c:a 4 km, till Alip Hongganjira. (Där är det lämpligt att gå upp mot norr om man vill nå Ballinvaggi). Där lade jag mig för att vila och somnade. Slog sedan upp tältet och övernattade. Nästa dag kom bl.a. en ängel från Uppsala förbi. Hon var på väg mot Mårmaglaciären och sedan ner till Tarfala. Vi pratade en del och hon undrade om jag inte behövde någon hjälp. Jag svarade att det säkert skulle gå bra. Jag hade ju åtskilliga fler dagar till mitt förfogande, och funderade nu allvarligt på att ta mig direkt till Abisko. Vi sade hej och hon gick mot Mårma. Efter c:a 15 min kom hon tillbaka och sade:"Jag har en extra dag och vill gärna följa dig till vindskyddet vid Peiggaluoppal. Där har du det bättre så länge som du är dålig i magen. Jag hinner lätt vad jag planerat i alla fall." Helt fantastiskt! Det finns änglar! När vi kom fram till vindskyddet var det bebott av två andra änglar. En konstnär från Brasilien och en blivande läkare från Nederländerna. Vi hade en mycket trevlig pratstund om vandringar och inte minst om utrustning. Ängel nr1 stannade säkert 1,5 tim och vi delade varandras erfarenheter.
Ängel nr2, från Nederländerna hade en Osprey Aether 60 och ängel nr3, från Brasilien, hade en
Granit Gear av något slag. Deras tält var ett Tarptent. Mycket intressant. Vikt under kilot och mycket rymligt. Ängel nr1, från Uppsala, sade hej och fortsatte sin avbrutna vandring.
Nästa morgon började änglarna packa ihop och så gjorde även jag. Men jag började överväga om jag inte skulle stanna i vindskyddet. Jag fick fortfarande inte behålla någon mat. Då sade ängel nr2, blivande läkare från Nederländerna, :"Stannar du så stannar vi. Vi lämnar dig inte ensam här." Det finns änglar! Jag började packa ihop och hon insisterade, nej snarare krävde, att bära en del av min packning. Det fick bli så. Vi tältade vid Abiskojaurestugorna och dagen efter fortsatte vi till Abisko. På vägen ner mötte vi en ensamvandrande dam med en stor packning. Hon hävdade dock att den var stor till volymen men inte speciellt tung. Efter en trevlig pratstund kunde jag inte låte bli att fråga om hennes ålder. Hon verkade oerhört pigg.
Hon var 79 år!!! Vandrade ensam och tältade.
För att inte bli för "långrandig", en kort summering:
Mina planerade 18 dagar blev bara 10.
De första 4 dagarna blev ur vandringssynpunkt mycket bra.
De sista 6 dagarna blev ur vandringssynpunkt inte speciellt bra men gav mig upplevelser av annan art som jag aldrig kommer att glömma.
Nu har jag varit hemma några dagar och har inte längre några problem med magen.
/ Bertil
De första fyra dagarna blev nästan som planerat.
Jag började i Nikkaluokta, gick landsvägen mot Kiruna och sedan c:a 1 km in på leden till
Vistasstugan. Jag vek av åt öster, rundade Alip Gahttars västsida och upp till c:a 700 m nivån.
Där gick jag mot norr, mot en renstuga som är markerad på kartan, c:a 5 km norr om landsvägen.
Nästa dag gick jag upp till c:a 1100 m nivån som jag följde mot NNV, mellan 1191 och 1235, mot
1150 och över Beahccarlahku till den lilla sjön mellan 1262 och 1231. Nästa dag gick jag upp till
c:a 1200 m nivån väster om Bealzzacorru. Därifrån hade jag planerat att gå VNV, passera Snjalzogurra och upp på kammen som bildas av 1545 och 1641 på Ruomascorru. Sedan ner mot norr och Mårmastugan. Nu blev vädret markant sämre, så jag sneddade istället ner i Leavasvaggi och efter en rejält blåsig och regnig natt en dryg km NV sjön 1066 fortsatte jag mot NV ut mot
Mårmaglaciären och sedan dalen mot norr ner till den platå ungefär där Vierrojohka rinner ut i
Alesätno.
Här blev jag magsjuk. Har aldrig tidigare hänt mig under någon vandring. Fick inte behålla någon mat. Hade även feber. Jag låg still där i två dygn. Tyckte sedan att jag var något bättre och började gå enligt uppgjord plan, över Alesätno, sedan mot väster för att korsa Kungsleden, sedan Hoiganvaggi och ett antal njutbara dagar i området mellan Riksgränsen och Abisko.
Det blev inte så. Jag orkade inte mer än c:a 4 km, till Alip Hongganjira. (Där är det lämpligt att gå upp mot norr om man vill nå Ballinvaggi). Där lade jag mig för att vila och somnade. Slog sedan upp tältet och övernattade. Nästa dag kom bl.a. en ängel från Uppsala förbi. Hon var på väg mot Mårmaglaciären och sedan ner till Tarfala. Vi pratade en del och hon undrade om jag inte behövde någon hjälp. Jag svarade att det säkert skulle gå bra. Jag hade ju åtskilliga fler dagar till mitt förfogande, och funderade nu allvarligt på att ta mig direkt till Abisko. Vi sade hej och hon gick mot Mårma. Efter c:a 15 min kom hon tillbaka och sade:"Jag har en extra dag och vill gärna följa dig till vindskyddet vid Peiggaluoppal. Där har du det bättre så länge som du är dålig i magen. Jag hinner lätt vad jag planerat i alla fall." Helt fantastiskt! Det finns änglar! När vi kom fram till vindskyddet var det bebott av två andra änglar. En konstnär från Brasilien och en blivande läkare från Nederländerna. Vi hade en mycket trevlig pratstund om vandringar och inte minst om utrustning. Ängel nr1 stannade säkert 1,5 tim och vi delade varandras erfarenheter.
Ängel nr2, från Nederländerna hade en Osprey Aether 60 och ängel nr3, från Brasilien, hade en
Granit Gear av något slag. Deras tält var ett Tarptent. Mycket intressant. Vikt under kilot och mycket rymligt. Ängel nr1, från Uppsala, sade hej och fortsatte sin avbrutna vandring.
Nästa morgon började änglarna packa ihop och så gjorde även jag. Men jag började överväga om jag inte skulle stanna i vindskyddet. Jag fick fortfarande inte behålla någon mat. Då sade ängel nr2, blivande läkare från Nederländerna, :"Stannar du så stannar vi. Vi lämnar dig inte ensam här." Det finns änglar! Jag började packa ihop och hon insisterade, nej snarare krävde, att bära en del av min packning. Det fick bli så. Vi tältade vid Abiskojaurestugorna och dagen efter fortsatte vi till Abisko. På vägen ner mötte vi en ensamvandrande dam med en stor packning. Hon hävdade dock att den var stor till volymen men inte speciellt tung. Efter en trevlig pratstund kunde jag inte låte bli att fråga om hennes ålder. Hon verkade oerhört pigg.
Hon var 79 år!!! Vandrade ensam och tältade.
För att inte bli för "långrandig", en kort summering:
Mina planerade 18 dagar blev bara 10.
De första 4 dagarna blev ur vandringssynpunkt mycket bra.
De sista 6 dagarna blev ur vandringssynpunkt inte speciellt bra men gav mig upplevelser av annan art som jag aldrig kommer att glömma.
Nu har jag varit hemma några dagar och har inte längre några problem med magen.
/ Bertil
