Hur man botar rädsla efter paddelolycka

[fraewu]

Jag råkade ut för, sorry för att jag drar det igen en paddelolycka för lite över två år sedan.
Återgången till kajaken var lång och inte helt självklar men jag började hur som helst paddla igen nu i våras med varierande resultat.
I perioder kunde jag vara rädd för roddbåtar. Jomenhejsan. I hur många knop kan en roddbåt meja ner en kajak? Jag paddlade på men den där envetna rädslan ville inte riktigt släppa och ge plats för att det är kul att paddla kajak annat än för en och annan tur.

Sedan blev vi invbjudna av vänner att komma till USA och paddlade lite i Oregon innan vi reste vidare till Wyoming. Snake River var vårt första stop. Hyrkajaker men mycket god hjälp, särskilt för mig som måste sitta väldigt bra. Sedan paddlade vi whitewater i en vecka. Jag var oerhört förvånad över mig själv. Jag har varit rädd för roddbåtar och nu paddlade jag utav bara helvete nerströms i Snake River i hjälm och skyddsutrustning. Jag hade sagt till ledaren att jag är nog rätt nybörjaraktig egentligen. Första vändan och instruktören konstaterade att du är ju inte någon nybörjare, iväg med dig bara.

Sedan flöt vi mest fram i Yellowstone ett tag eftersom whitewater kayaking tog en del på mina krafter.

Efter fyra veckor där vi paddlade i sammantaget tre var rädslan som bortblåst. Motorbåtar, roddbåtar, whatever. Om en kör på mig igen, så kör en på mig igen. Sannolikheten för att det ska hända är väl rätt liten. Vi har inte paddlat sedan vi kom hem, för jetlaggad. Men jag kommer inte att sakna den där överdrivna rädslan i varje fall.

 

[Teknikern]

Bravo Jessica.

Själv har jag också varit och knackat på pärleporten en gång sen en häst tog avstamp med bakdojjan i mitt ansikte, 1,5 cm mer mitt i och näsan hade hamnat i hjärnan. Jag umgås fortfarande dagligen med min 23 år gamla asociala märr (nej det var inte hon som sparkade mig) och hon lärde mig att bakåtstrukna öron och vända baken till behöver inte alls betyda att det kommer att hända tråkigheter.

Vi busar och leker och retas med varann och det går verkligen vilt till ibland men allt är bara på skoj.



Jag är ju nybörjare på kajakfronten så jag paddlar inte när båttrafiken är som störst. Det är nu på höst och vinter som jag känner mig som tryggast, även i en blåsig stor fjärd med yrkessjöfarten sida vid sida för jag vet av erfarenhet att dom både ser mig bra och kommer inte i 400 knop runt nån udde.

 

[Martin Fjäderlätt]

Det där med "komma upp på hästen igen" är ju inte bara snack. Att i eget tempo och i trygga omständingheter få möta de där grejerna man är skraj för är ju bevisat effektivt.
Det är väl det som nuförtiden kallas kognitiv beteendeterapi.

Skönt att höra ett exempel direkt ur verkligheten.

 

[lillspöket]

Det finns duktiga psykologer (tro det eller ej...). Enligt en psykolog jag känner botar man flygrädsla och andra fobier på några timmar med KBT. Så det går alldeles säkert att få bukt med posttraumatisk kajak-skräck också.

Leta rätt på någon privatpraktiserande psykolog (inte psykoterapeut eller annat humbug) och förklara vad saken gäller. Och se till att han eller hon kan KBT. Din barndom har garanterat inte med saken att göra.

Möjligen kan det vara läge att kräva pengarna-tillbaka-garanti. Bara för ifallatt.

Lycka till.

 

[fraewu]

Det där med "komma upp på hästen igen" är ju inte bara snack. Att i eget tempo och i trygga omständingheter få möta de där grejerna man är skraj för är ju bevisat effektivt.
Det är väl det som nuförtiden kallas kognitiv beteendeterapi.

Skönt att höra ett exempel direkt ur verkligheten.

Jo, det hjälpte faktiskt. I viss mån var det miljöombytet och i övrigt att bryta av med helt andra vatten och helt andra erfarenheter. Även om jag nu paddlar i vatten långt ifrån där olyckan ägde rum så var det något som triggade någonting. Ja, båtar dårå .
Vi har varit ute och paddlat på förmiddagen idag. Ingen rädsla. Och jag kände inte heller efter.

 

[fraewu]

Det finns duktiga psykologer (tro det eller ej...). Enligt en psykolog jag känner botar man flygrädsla och andra fobier på några timmar med KBT. Så det går alldeles säkert att få bukt med posttraumatisk kajak-skräck också.

Leta rätt på någon privatpraktiserande psykolog (inte psykoterapeut eller annat humbug) och förklara vad saken gäller. Och se till att han eller hon kan KBT. Din barndom har garanterat inte med saken att göra.
.

Jag bröt ryggen i olyckan och fick en massa andra skador. Vägen tillbaka till att börja paddla var lååång och gick bl a via en psykolog och, antar jag, kbt metoder. Det handlade inte bara om båtar. Mycket var kopplat till ljud, och vatten. Inte vatten som i dricksglas, men vatten som i sjöar, hav och sånt. Gör det trixigt att paddla. Att börja paddla igen var alltså inte givet men det var ändå något jag hade ägnat mig åt med stort nöje, för att inte säga tidvis passion. Jag började plaska i bassäng, fortsatte med kajak, och på den vägen var det. Och nu verkar rädslan ha försvunnit. Men vi får se. Det är så mycket som hör samman med en sådant multitrauma att det var dessvärre inte bara kajakdelen som behövde lösas upp.

 

[lillspöket]

Fy, fan. Ja då förstår jag att du ha en lång väg att vandra. Eller paddla. Så det är nog bara (jaja, inte så bara iofs) att ligga i. Jag önskar dig all lycka.