Har nån annan den här känslan?

Jo, klart det finns statistik över dödsfall, men i relation till mobilens intåg i våra i liv - kan man slå fast att mobilen ensam bidragit till att det "gått bättre".
Det kan va lätt att anta att det vore så eftersom man lättare kan larma, men skulle va intressant om det med säkerhet kunde slås fast att så är fallet.

När det gäller akut hjärtinfarkt som dödsorsak vågar jag sätt i alla fall en tia på att det handlar om mobilens intåg i kombination med utbildning/information, samt att det placerats ut hjärtstartare nästan överallt.

 
När det gäller akut hjärtinfarkt som dödsorsak vågar jag sätt i alla fall en tia på att det handlar om mobilens intåg i kombination med utbildning/information, samt att det placerats ut hjärtstartare nästan överallt.

Nja, hjärtinfarkt och hjärtstopp är två helt olika saker. Det är inte mycket du kan göra med en hjärtstartare när någon har fått en hjärtinfarkt.
 
Månadens produkt: Ergo Grip Enduro från Hestra
Rätt handskar kan göra stor skillnad under cyklingen. Ta chansen att tävla om lätta och bekväma Ergo Grip Enduro D3O från Hestra.
Om man går tillbaks till trådstarten så är det väl upp till var och en vilken teknik man vill använda när och hur, så länge man respekterar andra i offentliga utrymmen.
Lämpligen används någon typ av hörlur för ljudet.
 

avslutat260323

Avslutat
Då vet jag :)

Oavsett så är jag hyffsat säker på att mobilernas intåg och åtgärder som det där "Salsa" har märkts i statistiken.
Men det är bara en gissning trots allt. Jag skulle kunna tänka mig att mobilen även bidragit till att fler fått just hjärtattack, stroke eller liknande, som en del i en alltmer digital och stressande miljö.

Ett analogt samhälle var lugnare och trevligare på många sätt.
 

Aktuellt

Kämpargård: ”Södra Småland är fantastiskt att vandra i”

Kämpargård: ”Södra Småland är fantastiskt att vandra i”
I nya boken Vandra i södra Småland guidar Niklas Kämpargård till 48 turer genom skogar, sjölandskap, myrar och kulturbygder.

Upprop för friluftslivet inför valet

Upprop för friluftslivet inför valet
Tycker du att friluftsliv, natur och allemansrätt är viktiga frågor inom politiken? Skriv under Svenskt Friluftslivs upprop!

”Hur öppnar vi upp naturen för fler – och varför?”

”Hur öppnar vi upp naturen för fler – och varför?”
Utsidans redaktör Gabriel Arthur besöker Sveriges största friluftsfestival – och får med sig viktiga insikter hem.

Paddling i Muminfamiljens farvatten

Paddling i Muminfamiljens farvatten
Pellinge övärld och ön Klovharun inspirerade Tove Jansson. Förra sommaren paddlade Henrik Witt äntligen dit i kajak.
Lite tillbaka till andemeningen med trådstarten (som jag uppfattat den):
I somras hade jag det stora nöjet att få vandra sju dagar i Padjelanta med 14årigt barnbarn. Han är vinterfjällvan men har inte vandrat särskilt mycket tidigare. Ffa hade han nog aldrig varit utan mobiltäckning mer än nån halvdag, så jag var lite spänd på hur det skulle gå. När vi brukar träffas i stan är han rätt svårtillgänglig, trulig och sticker snabbt upp på sitt rum till de olika skärmarna, trots att farmor är på besök (inte så konstigt kanske, han är ju 14).

Hursomhelst, mobilen dog ju i Kvikkjokk. Ganska omgående genomgick den unge mannen nån slags metamorfos: Han lyfte blicken, diskuterade, frågade, ropade högt herregud vad här är vackert inför vattenfallet ovanför Tarreluoppal, uppmärksammade mig på fåglar, skrattade, och det var han som upptäckte älgarna i videt på Jieggnaffos sluttning. Den ev. rastlöshet han kanske kände botade han med att jonglera med sina flower sticks. Detta var mycket intressant att uppleva, och jag var lycklig över att känna igen honom från hans yngre dagar.

Än mer intressant, och lite sorgligt att iaktta, och det är det som är min poäng, var det att det inte tog särskilt lång stund när wifi blev tillgängligt på Kvikkjokks fjällstation innan han var tillbaka i sin truliga stör-mig-inte-uppsyn, och efter det pratade vi inte särskilt mycket med varann de dagar som var kvar på vår gemensamma färd.

Mina tidigare vuxenfjällvandringar (långa och utanför täckning) har jag njutit av att ha mobilen avstängd längst ner i ryggan. I år använde jag den som kamera och bara detta att den låg tillgänglig i fickan och togs fram ibland störde mig något oerhört. (Måste skaffa en ny kamera.)

Min slutreflektion är väl den att jag tror att vår (min egen inkluderad) upptagenhet av mobilen, och det beroende som jag upplever den skapar, gör något med vår mellanmänskliga kommunikation och allvarligt påverkar våra sociala kontakter på sikt. Jag försöker vara uppmärksam på detta, jag vill verkligen något annat.
 
Lite tillbaka till andemeningen med trådstarten (som jag uppfattat den):
I somras hade jag det stora nöjet att få vandra sju dagar i Padjelanta med 14årigt barnbarn. Han är vinterfjällvan men har inte vandrat särskilt mycket tidigare. Ffa hade han nog aldrig varit utan mobiltäckning mer än nån halvdag, så jag var lite spänd på hur det skulle gå. När vi brukar träffas i stan är han rätt svårtillgänglig, trulig och sticker snabbt upp på sitt rum till de olika skärmarna, trots att farmor är på besök (inte så konstigt kanske, han är ju 14).

Hursomhelst, mobilen dog ju i Kvikkjokk. Ganska omgående genomgick den unge mannen nån slags metamorfos: Han lyfte blicken, diskuterade, frågade, ropade högt herregud vad här är vackert inför vattenfallet ovanför Tarreluoppal, uppmärksammade mig på fåglar, skrattade, och det var han som upptäckte älgarna i videt på Jieggnaffos sluttning. Den ev. rastlöshet han kanske kände botade han med att jonglera med sina flower sticks. Detta var mycket intressant att uppleva, och jag var lycklig över att känna igen honom från hans yngre dagar.

Än mer intressant, och lite sorgligt att iaktta, och det är det som är min poäng, var det att det inte tog särskilt lång stund när wifi blev tillgängligt på Kvikkjokks fjällstation innan han var tillbaka i sin truliga stör-mig-inte-uppsyn, och efter det pratade vi inte särskilt mycket med varann de dagar som var kvar på vår gemensamma färd.

Mina tidigare vuxenfjällvandringar (långa och utanför täckning) har jag njutit av att ha mobilen avstängd längst ner i ryggan. I år använde jag den som kamera och bara detta att den låg tillgänglig i fickan och togs fram ibland störde mig något oerhört. (Måste skaffa en ny kamera.)

Min slutreflektion är väl den att jag tror att vår (min egen inkluderad) upptagenhet av mobilen, och det beroende som jag upplever den skapar, gör något med vår mellanmänskliga kommunikation och allvarligt påverkar våra sociala kontakter på sikt. Jag försöker vara uppmärksam på detta, jag vill verkligen något annat.
Äntligen ett vettigt svar i denna tråd. Tack.
Jag håller med. I trådstartarens anda tycker jag också att det är skönt att slippa glo i skärmen och istället uppleva naturen.
 

Lästips

Upptäck

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.