Jag tror tvärt emot att prylar faktiskt bidrar till större säkerhet, men som många varit inne på så tror jag också att de gör att fler med mindre kunskap vågar sig ut, men det är väll bra?
Vad jag däremot vet är att arbetsgången när något skitit sig är annorlunda idag än för 15-20 år sedan. Om någon gick vilse för 20 år sedan fanns inga andra alternativ än att försöka hitta tillbaka på egen hand. Inte förrän någon varit borta en ganska lång tid började anhöriga sakna personen eftersom ingen förväntade sig att man ringde några gånger om dagen. De flesta lyckades ju faktiskt ta sig tillbaka oavsett om det var i skogen, på sjön eller på fjället och så var det inget mer med det. Möjligen om någon annan hittat de vilsegångna så kunde det bli en notis i lokaltidningen. För de som inte hittade tillbaka själva kunde det däremot bli en ganska stor apparat att söka efter dem och med tanke på tiden som gått innan sökning påbörjades så kunde de dels förflyttat sig ganska långt eller om de var skadade hunnit råka än mer illa ut. Allt som fanns att gå på i ett eftersök var ju också uppgifter från andra än de som var saknade, vilket gjorde eftersöken svåra.
Idag så ringer folk efter hjälp direkt när något skitit sig. Så fort första räddnings eller eftersöksenhet är på väg kan vi läsa om det på exempelvis Wighsnews. Sedan följer diverse bloggar, forum och liknande och sedan även tidningarna. Detta för de händelser som för 20 år sedan inte lämnade ett spår efter sig mer än i de inblandades minnen. Tack vare att den som går vilse eller skadar sig oftast själv kan bidra med förstahandsuppgifter så är den svåra och långdragna varianten på eftersök ovanliga idag. Och det är bara positivt för alla inblandade.
Hurvida folk ringer efter hjälp i onödan kan ju diskuteras och det är en svår avvägning. För den som råkat ut för något så är ju problemet ett faktum, även om det kan verka trivialt för andra.
Vad jag däremot vet är att arbetsgången när något skitit sig är annorlunda idag än för 15-20 år sedan. Om någon gick vilse för 20 år sedan fanns inga andra alternativ än att försöka hitta tillbaka på egen hand. Inte förrän någon varit borta en ganska lång tid började anhöriga sakna personen eftersom ingen förväntade sig att man ringde några gånger om dagen. De flesta lyckades ju faktiskt ta sig tillbaka oavsett om det var i skogen, på sjön eller på fjället och så var det inget mer med det. Möjligen om någon annan hittat de vilsegångna så kunde det bli en notis i lokaltidningen. För de som inte hittade tillbaka själva kunde det däremot bli en ganska stor apparat att söka efter dem och med tanke på tiden som gått innan sökning påbörjades så kunde de dels förflyttat sig ganska långt eller om de var skadade hunnit råka än mer illa ut. Allt som fanns att gå på i ett eftersök var ju också uppgifter från andra än de som var saknade, vilket gjorde eftersöken svåra.
Idag så ringer folk efter hjälp direkt när något skitit sig. Så fort första räddnings eller eftersöksenhet är på väg kan vi läsa om det på exempelvis Wighsnews. Sedan följer diverse bloggar, forum och liknande och sedan även tidningarna. Detta för de händelser som för 20 år sedan inte lämnade ett spår efter sig mer än i de inblandades minnen. Tack vare att den som går vilse eller skadar sig oftast själv kan bidra med förstahandsuppgifter så är den svåra och långdragna varianten på eftersök ovanliga idag. Och det är bara positivt för alla inblandade.
Hurvida folk ringer efter hjälp i onödan kan ju diskuteras och det är en svår avvägning. För den som råkat ut för något så är ju problemet ett faktum, även om det kan verka trivialt för andra.
