Toffs.; sa:
Fjällvana.. Skäggig gammal farbror med käpp som sitter på en sten nånstans långt ute på fjället å lyssnar på pippifåglar å filosiferar.
Precis, och minsann vet att döma ut GTX-kängor, membranplagg, softpacks och frystorkat till förmån för gummistövlar, galon, ramsäckar och hederlig falukorv

Huga, har stött på några såna när jag varit ute, som haft "regler" för allt och som inte är beredda att ta till sig ett jota av det kunnande och den teknik som ständigt utvecklas.
Som han, stugvärden i XX-stugan, som fördömde min undermåliga packning (bergslöpningspackning för 5 dagar, mest på Kungsleden!), men berömde karlakarlen som kom in efter mig som ett bra exempel på fjällvana:
-Jag i vindtights och tunn vindjacka med lätt säck och skor i full fart med gott humör
-Karlakarlen våt och skrämd av vinden, med en genomblöt Golden Retriever, en svintung ryggsäck som gett honom skavsår (liksom kängorna), och försvarets rejäla men otympliga prylar. Han bar 20-25 kilo varav en del konserver!
Eller gubbarna i Unna Allakas-stugan -03, som suttit kvällen före och berättat fjällminnen, skrutit om hur tungt de burit (återigen konserver), och morgonen efter förmanade mig att ge mig ut i solen (vi var tre pers, hade vindsäck, sovsäckar och spade), och det är tätt med vindskydd mellan U Allakas och Katterjåkk) i så tunna kläder "För man vet aldrig, grundregel nummer ett är...". Det stämmer, de kunde ju inte veta hurdan min kropp och mina förutsättningar är, och att jag hade en hopknölad dunjacka i säcken.
Etc.
Själv tror jag att (fjäll-) eller utevana skaffar man sig genom egna och andras misstag, bara man förmår ta till sig dem. Men det är svårt att läsa sig till, så ut och testa under såna förhållanden att det inte blir farligt. För DET är grymt orutinerat.