Ensamövningar och att lita på telefon

[seobserver]

Av senast årens misslyckade ensamturer redovisade i press inom och utomlands, blir man lätt lite betrykt. Det är ju alltid en tragedi när aktiva människor får betala det utimata priset för sina friluftsövningar.

Tilltron till mobiltelefon är stor och mer än en gång har ego sett uppe i bergen och dalarna brukare som fnyser åt att täckningen saknas trots att de bara är en halvmil från masten och såg den 150m tidigare. Utan fri sikt så blir det inget ringa, så enkelt är det.
Själva bor vi i ett 4G område och täckningen vid vår bostad är under all kritik, 50 m upp i backen är den kanon.

Litar vi för mycket på att telefonen skall vara vår livlina?
Själv tror ego det. Dagligen gör jag mina ensamturer i ett tätbefolkat område, med god sikt. Häromåret dröjde det till sent på eftermiddagen tills en påkörd cyklist ute i en åker hittades då fåglarna markerade platsen. Då var det alltförsent för att rädda hans liv.

När skogen lockade och vi bar kortbyxor var villkoret för att gå ut i skogen sällskap ut och hem.
Det finns fördelar med att göra ting i par, delad upplevelse och två par ögon ser mer än ett enkelt.

Bästa turminnen är väl från delad glädje, åtminstone minns ego det så.
Roligaste turerna och resorna har i varje fall hitintills varit i gott sällskap.

Men raffelmedia som TV och film framhåller soloturerna som det mest ultimata, bara då får mannen med rep -och rökhosta- uppleva vildmarken på riktigt (en kort tid till innan lungcancern sätter definitivt P).
Malboruannonsernas fotografer fick begränsa bildvinklarna för att inte få med ljusskyltar och kraftledningstolpar. Vilda västern är ej som den var.

Frågan är om soloturerna är värda risken av att bli där? Inte för ego i varje fall. De gånger det höll på att gå pipan, fanns Lady Luck där och av någon anledning kom ego ut med fötterna åt rätt håll samt oftast hel om inte helt ren.
För 9 år sen blev ego återfödd till livet genom avancerad sjukvård, det vore väl dumt att kasta bort framtida tillfällen bara för att få vara ensam på turen. Vad tycker du?

go tur med parkamraten

 

[Mezzner]

Jag har genom åren gjort en del turer ensam, mest fiskat kanske, men även paddlat en del.

Ibland är man ju bara ensam så att man inte har någon kamrat med sig, men det finns ändå folk i någon slags närhet, ibland kanske det är flera mil till närmaste människa.

Jag tycker att det är skönt att kunna göra så, ibland. Men oftast är ju sällskapet en stor positiv komponent i friluftslivet. Det är skönt att kunna göra saker helt oberoende av någon annan, ad hoc och kanske precis med de prioriteter som känns rätt för stunden.

Oftast är det ju verkligen inget problem att vara ensam, inte ens när det oförutsedda inträffar.

Men, helt riktigt, vid vissa händelser är det i princip skillnaden mellan liv och död att ha sällskap. En händelse kan bli tämligen odramatisk när nån kan ge en hjälpande hand, medan samma grej faktiskt kan vara fatal om man är ensam.

Jag har inte funderat så mycket över det här egentligen, och jag tror inte jag kommer att ändra mig så mycket, men jag undviker att paddla ensam när det är kallare än 10 grader i vattnet, och jag ogillar när min sambo är ute och rider ensam. Men det senare har jag inte lyckats göra nåt åt, kanske mest för att jag inte heller är jätteorolig.

När det gäller telefonen, så beror ju mycket på situationen, men det brukar trots allt gå att få kontakt på enstaka punkter även där täckningskartan egentligen är helt vit. Men det gäller att knalla omkring och leta. Ett sms som ligger i telefonen och går iväg så fort man får tillräcklig täckning kan vara enklare att lyckas med än ett samtal. Är man dock helt strandsatt så man inte kan röra sig är det sämre, och det skiljer sig förstås rejält beroende på vad man har för operatör. Nödsamtal (112) går dock alltid lika bra oavsett operatör förstås.

 

[fson]

Vill man vara säker på att kunna signalera efter hjälp i alla lägen (oavsett om man vandar ensam eller i sällskap ) så är det förstås inte mobiltelefonen man ska förlita sig på. För knappa tre tusen får man en Satelit-nödsändare i rimligt format som både skickar nödsignalen inklusive position till en fungerande organisation och en pejlingsbar radiosignal - det kan väl vara en vettig investreing.

http://www.cordland.se/plb.html

 

[Anders V]

Solo på gott och ont

Soloaktiviteter är en del av tjusningen med att vara ute. Du kan välja ensamhet, behöver inte kompromissa och kan gå precis som du känner det just nu. Som ensam är det också lättare att få kontakt med andra ute. Annars pratar man mest med parkamraten.

Ja det innebär en risk att gå ensam. Ingen lär hitta dig i första taget om du får en hjärtattack eller bryter benet. Men det går faktiskt att riskminimera ganska rejält. Mina åsikter på ett fat:

1. Nybörjare ska ALDRIG vara ensamma på "farliga" aktiviteter. Men man måste väl kunna gå en promenad eller cykla en tur ensam utan att det blir oförsvarligt?
2. När man är mer van kan man vara ensam där det finns andra närvarande. Ju vanare, desto längre bort.
3. Se till att någon vet var du är och när du kommer hem. Ju längre du har mellan rapporteringarna desto längre får du ligga med bruten fot och vänta på helikoptern.
4. Just utsattheten gör att man skärper sinnena och måste tänka risker. Just för att man är ensam kanske man går en liten omväg runt ett klapperstensfält med hala stenar, undviker att gena på kompasskurs utanför leden i dimma, tar en annan väg genom skärgården när det blåser och är kallt i vattnet.
5. Att vara ensam kräver att man tänkt igenom en del scenarion och planerat ett handlingsmönster om olyckan är framme. Man har koll på var vatten och lä kan krypas fram till om man måste klara sig några dygn utan att kunna gå. Att man har lite sjukvårdskunskaper och en fantasi att improvisera i nya lägen. Att man har med utrustning som kan användas och anpassas till en nödsituation (något som syns från luften, något att tända eld på som ryker mycket).
6. Att leva är farligt, man dör av det. Visst behöver man inte ta onödiga risker i livet, men om man hela tiden skulle hålla sig på den ofarliga sidan, skulle livet vara ganska begränsat. Man kan inte gardera sig mot allt. Och även om man gör det kan man ju bli nedkörd av en biltjuv på cykelbanan. Då kan man lika bra försöka fylla livet med så mycket kul, medan man kan. Imorgon kan jag vara rullstolsbunden (vilket givetvis inte gör att livet tar slut, bara blir annorlunda) och då tänker jag inte behöva bli bitter på mig själv för att jag inte levde fullt ut medan jag kunde gå. Och om jag är död imorgon, vad räknas då. Det jag faktiskt gjorde, eller aldrig tog mig för?
7. Att gå ensam eller flera har båda sina tjusningar. Uteupplevelser på olika sätt. Om det är ansvarigt eller ej, beror på vem och hur det görs.
8. Litar aldrig 100% på mobiltelefon, gps eller andra elektroniska prylar. Low-tec-varianter som plastad karta, kompass, färdmeddelande, kontakttid, kniv, förbandslåda är betydligt säkrare. Inte ens Telia fixar täckning i de finaste områden.

IMHO

Anders

 

[Mezzner]

6. Att leva är farligt, man dör av det. Visst behöver man inte ta onödiga risker i livet, men om man hela tiden skulle hålla sig på den ofarliga sidan, skulle livet vara ganska begränsat. Man kan inte gardera sig mot allt. Och även om man gör det kan man ju bli nedkörd av en biltjuv på cykelbanan. Då kan man lika bra försöka fylla livet med så mycket kul, medan man kan. Imorgon kan jag vara rullstolsbunden (vilket givetvis inte gör att livet tar slut, bara blir annorlunda) och då tänker jag inte behöva bli bitter på mig själv för att jag inte levde fullt ut medan jag kunde gå. Och om jag är död imorgon, vad räknas då. Det jag faktiskt gjorde, eller aldrig tog mig för?
IMHO

Anders

Jag håller väl delvis med, men det går ju inte att bortse att döden inte bara drabbar helt slumpvis. Det kan ju faktiskt vara precis p g a att man väljer att "leva nu" som livet blir oväntat kort.
Det är tragiskt att sitta på sin ålders höst och ångra vad man inte gjort (bättre att då göra vad man kan DÅ), men faktum är att en och annan som levt ett lite mer riskexponerat liv, beslutar sig för att bli mycket försiktigare efter att de råkat ut för nån allvarlig incident, så det är ju faktiskt möjligt att även ångra ett riskbeteende, bl a för att man inser att livet är så vackert även om det begränsar sig till en tämligen stilla samvaro med sina kära - eller med soluppgången, eller nåt annat "ofarligt".

 

[Teknikern]

Anders V: jag kunde inte skrivit det bättre själv. Jag är en "ensamupplevare" som dom få gångerna jag haft andra med ut i terränglådan varit mer eller mindre frustrerad och faktiskt livrädd över deras beteende (ok. det finns några få undantag). Folk som drällt utrustning omkring sig, farit runt i terrängen som skållade råttor och bara stressat runt och jag har bestämt mig för,,,,,,,,,aldrig mera.

Själv tar jag inga risker, paddlar jag så kliver jag inte ur kajaken bland sten och klippor utan glider ner i vattnet och simmar in istället sista biten. Vandrar jag så undviks klapperstensfält, hala klippor och snårig brant terräng. Dyker jag så blir det inte djupt och utrustningen är specialbyggd och har inget utstickande som går att fastna i och inga långa lösa slangar a´la "julgran", dessutom är den delbar och kan bäras ner och sättas ihop i vattnet om stranden är kass. eller stuvas i kajaken om jag vill det. Det mesta av min utrustning moddas för ökad säkerhet och ökad driftsäkerhet i alla lägen och kritiska detaljer dubbleras i utrustningen.

Jag har ett valspråk ang. grejer jag har med ut, "det finns bara tre ställen för utrustningen, i trosspackningen, i ryggan eller i handen". Då jag ibland kommer i land eller befinner mig på okända platser mitt i kolsvarta natten så är det faktiskt livsviktigt att inte drälla grejer omkring mig i terrängen för då är dom borta sen.

Ang. mobiler så har jag haft full täckning i ytterskärgården men går jag till brevlådan så försvinner signalen så att förvänta sig att den funkar i alla lägen överallt är rena drömmar, jag litar INTE på den och då är det ändå ett Teliaabbonnemang jag har.

Dessutom stressar jag aldrig när jag är ute i terrängen, dygnet har 24 timmar, det blir mörkt och sen blir det ljust igen så varför bry sig? Jag kommer när jag kommer och bestämmer aldrig nån tid med någon och att hamna nån dag extra eller två i tjockan i skärgården dör man inte av, då fiskar man, utforskar närmaste omgivningen och läser en bra bok och har det bra.

 

[Anders V]

Jag håller väl delvis med, men det går ju inte att bortse att döden inte bara drabbar helt slumpvis. Det kan ju faktiskt vara precis p g a att man väljer att "leva nu" som livet blir oväntat kort.
Det är tragiskt att sitta på sin ålders höst och ångra vad man inte gjort (bättre att då göra vad man kan DÅ), men faktum är att en och annan som levt ett lite mer riskexponerat liv, beslutar sig för att bli mycket försiktigare efter att de råkat ut för nån allvarlig incident, så det är ju faktiskt möjligt att även ångra ett riskbeteende, bl a för att man inser att livet är så vackert även om det begränsar sig till en tämligen stilla samvaro med sina kära - eller med soluppgången, eller nåt annat "ofarligt".

Jag förespråkar inte att åka tunna nerför Niagarafallen eller så, men att göra några ensamturer där man planerat för tänkbara olyckor, minskar ner på riskerna genom att välja säkrare vägar och inom de gränser man anser sig klara av tycker jag inte vara onödigt risktagande. Det är inte istället för att njuta en ofarlig solnedgång med sina nära och kära, det är ett komplement. Sen kommer vi in på diskussionen i klätterforumet, vad är extremt? Det måste ju vara upp till den som utför aktiviteten. För en nybörjare skulle en ensampaddling längs pråmleden vara extrem, men för mig en njutbar lugn helgtur. För mig skulle en solobestigning av Eigers nordvägg vara extremt, men inte för Ueli Steck.

Det där med att ändra inställning efter en olycka är nog individuellt. Jag har varit nära att bli nermejad på cykelbanan av en biltjuv när jag var barn och i somras for en stor sten rakt förbi huvudet på 2 meter. På en vanlig trekkingstig. Vi har inte en chans att gardera oss mot sådana händelser annat än genom att aldrig lämna hemmet och definitivt aldrig gå ut i naturen. Trädet du just passerade kan var genomruttet och faller just då. Och då spelar det inte ingen roll om man är en eller två ute. Jag förespråkar inte att man då likaväl kan cykla på motorvägen, skida i lavinområden eller stå under torrakor i storm, men en viss risk får man leva med.

Några små fina GRUK från Piet Hein (danska):

Husk at leve mens du gör det
Husk att älske mens du tör det

Den der aldrig lever nu
lever aldrig.
Hva' gör du?

 

[avslutad201208]

Det beror ju helt på varför man går själv också. Jag tror inte att merparten som gör soloturer gör det pga det är "häftigare" utan för att man helt enkelt vill vara själv.

Jag reser och vandrar för det mesta ensam då det ger mig så mycket mer. Mer tid att slappna av, varva ner samt givetvis bestämma precis vart, hur och när man vill gå! Att resa med andra är inte ett alternativ till soloturer då det är en helt annan typ av upplevelse.

Min erfarenhet är att när man går själv så tänker man efter och tar det mycket mer försiktigt än när man har sällskap. Dessutom förbereder man sig betydligt bättre och har ett större säkerhetstänkande redan då packlistan skrivs. Man löper nog större risk att råka ut för något när man är två eller fler men har bättre möjlighet att klara sig om det väl händer något (vilket redan har skrivits tidigare i tråden också).

 

[Teknikern]

En gång för många år sen var jag med om en olycka som lika gärna kunnat kosta mig livet, jag blev sparkad i ansiktet-huvudet av en häst (testa inte det,,,,,,,det är inge bra alls) och just beroende på att det fanns andra människor närvarande. Det var en ren olycka och inget jag anklagade hästen för trots att jag sen dess är lite krockskadad men hade jag varit ensam med hästarna hade det aldrig hänt. Jag är helt trygg i en flock med hästar-kor-kvigor-tjurar MEN inte samtidigt som det finns andra människor närvarande för då kan det bli fel och jag får vara på min vakt. Det är inte alltid så för i somras bestämde sig en tjurflock sig för att vakta mig så där var jag mitt i flocken och bonden fick vackert hålla sig utanför staketet. Jag tyckte det var helfestligt,,,,,,,,,,det tyckte INTE bonden.

Vad jag ville säga med detta inlägg, tja, det kan gå galet i vardagen också, men risken är bra mycket mindre när inte andra människor är inblandade.

 

[MarkusF]

Kan ibland känna en viss fördel av att vara själv när jag paddlar. Är det alltför dåligt väder stannar jag på land, men ibland kan det ju bli något gropig sjö innan man tar sig i lä. Då är det en fördel att helt kunna koncentrera sig på sig själv, och inte behöva titta efter en medpaddlare i tid och otid, och kontrollera att han eller hon hela tiden är på rätt köl.

 

[Mezzner]

Kan ibland känna en viss fördel av att vara själv när jag paddlar. Är det alltför dåligt väder stannar jag på land, men ibland kan det ju bli något gropig sjö innan man tar sig i lä. Då är det en fördel att helt kunna koncentrera sig på sig själv, och inte behöva titta efter en medpaddlare i tid och otid, och kontrollera att han eller hon hela tiden är på rätt köl.

Då låter det som att detta bara är ett problem om du är den starkare av två kanotister, och troligen är fördelen för den "svagare" större än vad nackdelen är för den starkare. Annars är det ju bara att strunta i varandra så har man samma läge som när man är ensam.

Jag har oftare en rankare kanot än mitt sällskap vilket KAN innebära att om förhållandena blir knepiga får jag problem att hålla för låg fart, då blir jag ev. "tvungen" att öka farten och därmed avståndet, vilket är en nackdel, men fortfarande tycker jag nog att vi båda två i det läget har fördel av att det finns en till i närheten som ganska precis vet var den andra är.

 

[Anders V]

Kan ibland känna en viss fördel av att vara själv när jag paddlar. Är det alltför dåligt väder stannar jag på land, men ibland kan det ju bli något gropig sjö innan man tar sig i lä. Då är det en fördel att helt kunna koncentrera sig på sig själv, och inte behöva titta efter en medpaddlare i tid och otid, och kontrollera att han eller hon hela tiden är på rätt köl.

Fördelen med att vara två är nog större än ökad risk för att man måste kolla efter kamraten. Om du välter är det definitivt bättre att vara två. Rent generellt håller jag med TS om att det är säkrare att vara flera ute. Dock kan man göra turer där den ökade risken med att vara ensam inte är så stor eller åtminstone kontrollerbar (sk kalkylerad risk).

Det är nog få lägen där det är osäkrare att vara två jämngoda frilufsare än ensam. Kan förekomma, men sällan.