Av senast årens misslyckade ensamturer redovisade i press inom och utomlands, blir man lätt lite betrykt. Det är ju alltid en tragedi när aktiva människor får betala det utimata priset för sina friluftsövningar.
Tilltron till mobiltelefon är stor och mer än en gång har ego sett uppe i bergen och dalarna brukare som fnyser åt att täckningen saknas trots att de bara är en halvmil från masten och såg den 150m tidigare. Utan fri sikt så blir det inget ringa, så enkelt är det.
Själva bor vi i ett 4G område och täckningen vid vår bostad är under all kritik, 50 m upp i backen är den kanon.
Litar vi för mycket på att telefonen skall vara vår livlina?
Själv tror ego det. Dagligen gör jag mina ensamturer i ett tätbefolkat område, med god sikt. Häromåret dröjde det till sent på eftermiddagen tills en påkörd cyklist ute i en åker hittades då fåglarna markerade platsen. Då var det alltförsent för att rädda hans liv.
När skogen lockade och vi bar kortbyxor var villkoret för att gå ut i skogen sällskap ut och hem.
Det finns fördelar med att göra ting i par, delad upplevelse och två par ögon ser mer än ett enkelt.
Bästa turminnen är väl från delad glädje, åtminstone minns ego det så.
Roligaste turerna och resorna har i varje fall hitintills varit i gott sällskap.
Men raffelmedia som TV och film framhåller soloturerna som det mest ultimata, bara då får mannen med rep -och rökhosta- uppleva vildmarken på riktigt (en kort tid till innan lungcancern sätter definitivt P).
Malboruannonsernas fotografer fick begränsa bildvinklarna för att inte få med ljusskyltar och kraftledningstolpar. Vilda västern är ej som den var.
Frågan är om soloturerna är värda risken av att bli där? Inte för ego i varje fall. De gånger det höll på att gå pipan, fanns Lady Luck där och av någon anledning kom ego ut med fötterna åt rätt håll samt oftast hel om inte helt ren.
För 9 år sen blev ego återfödd till livet genom avancerad sjukvård, det vore väl dumt att kasta bort framtida tillfällen bara för att få vara ensam på turen. Vad tycker du?
go tur med parkamraten
Tilltron till mobiltelefon är stor och mer än en gång har ego sett uppe i bergen och dalarna brukare som fnyser åt att täckningen saknas trots att de bara är en halvmil från masten och såg den 150m tidigare. Utan fri sikt så blir det inget ringa, så enkelt är det.
Själva bor vi i ett 4G område och täckningen vid vår bostad är under all kritik, 50 m upp i backen är den kanon.
Litar vi för mycket på att telefonen skall vara vår livlina?
Själv tror ego det. Dagligen gör jag mina ensamturer i ett tätbefolkat område, med god sikt. Häromåret dröjde det till sent på eftermiddagen tills en påkörd cyklist ute i en åker hittades då fåglarna markerade platsen. Då var det alltförsent för att rädda hans liv.
När skogen lockade och vi bar kortbyxor var villkoret för att gå ut i skogen sällskap ut och hem.
Det finns fördelar med att göra ting i par, delad upplevelse och två par ögon ser mer än ett enkelt.
Bästa turminnen är väl från delad glädje, åtminstone minns ego det så.
Roligaste turerna och resorna har i varje fall hitintills varit i gott sällskap.
Men raffelmedia som TV och film framhåller soloturerna som det mest ultimata, bara då får mannen med rep -och rökhosta- uppleva vildmarken på riktigt (en kort tid till innan lungcancern sätter definitivt P).
Malboruannonsernas fotografer fick begränsa bildvinklarna för att inte få med ljusskyltar och kraftledningstolpar. Vilda västern är ej som den var.
Frågan är om soloturerna är värda risken av att bli där? Inte för ego i varje fall. De gånger det höll på att gå pipan, fanns Lady Luck där och av någon anledning kom ego ut med fötterna åt rätt håll samt oftast hel om inte helt ren.
För 9 år sen blev ego återfödd till livet genom avancerad sjukvård, det vore väl dumt att kasta bort framtida tillfällen bara för att få vara ensam på turen. Vad tycker du?
go tur med parkamraten