ensam ut på tur.

[Duracellkaninen]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

För min del är svaret nej - jag får snarast betraktas som före detta ensamäventyrare. Som gjorde mina hyss för egen skull och skiter i vad andra tänker om mina såkallade "prestationer".

Det jag är ute efter är att man bör göra en riskanalys/utvärdering - inte att man skall vare sig säga "det här kommer att gå bra" eller att "det där skall man inte ägna sig åt" utan vidare.

 

[Avslutat medlemskap]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

Promenad med campingprylar i säck, karta & kompass. Blött, inte alltför backigt. Myggigt på sommaren. Fin utsikt emellanåt.

Som en jämförelse tror jag en nattpromenad ensam genom en storstad i onyktert tillstånd är en *mycket* högre risk.

(Om jag skulle skulle lägga upp en tråd här med titeln "Köra bil ensam till jobbet?" skulle man på samma vis som här kunna ge miljoner exempel på olycksrisker, för sig själv och sin omgivning, rånrisk, haveri, köra vilse, samhällskostnader osv osv..)

Den allvarligaste risken är förstås
att en tur med lite oväntade inslag kan ge
en avsmak för aktiviteten. Det är nog mest
den som föresvävat mig. Jag har ju aldrig föreställt mig
fjällvandring (bortsett kanske från de vad som
i detta fall inte är aktuella) som en speciellt riskabel aktivitet. Vad kunde det handla om - stukad fot,
i allra värsta fall fraktur eller hälseneruptur,
vilket man effektivast skaffar sig genom inomhusidrotter.

Jag tror det mest är utomstående, utan erfarenhet alls,
som varnar och ojar när jag förklarar att jag går ensam
- de vet inte vad det handlar om.
September 1989 åkte jag tåg till Niederdorf
för att stugvandra i Dolomiterna. Jag delade sovkupe (till Muenchen) med en som idiotförklarade
mig för detta (jag var beredd att byta kupe).
Dolomitettan i början av september måtte vara bland
det beskedligaste som finns, givet
hyfsad kondition (jag hade järnkondition när jag var
45 år).

 

[cnygardh]

Re: Läsvärt från Nationellt centrum för erfarenhetsåterföring av olyckor

http://www.raddningsverket.se/upload/Förebyggande/NCO/Rapporter/Jag är olyckan, OH.pdf

Rekommenderar sidorna 1,2,13,14,18,19 och 25 för den som tycker det är trist att läsa allt.

Nu funkar länken! MVH ///Claes

 

[nils73]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

Absolut sant. Å har man inte Himalaya utrustning (inkl Hillebergtält) så är man dödsdömd, också i längs Kungsledn i augusti. Jag har observerat en stor skillnad i attityd mot Norge där pleti och kreti vandrar i fjällen.

 

[Duracellkaninen]

Den allvarligaste risken är förstås
att en tur med lite oväntade inslag kan ge
en avsmak för aktiviteten. Det är nog mest
den som föresvävat mig. Jag har ju aldrig föreställt mig fjällvandring (bortsett kanske från de vad som
i detta fall inte är aktuella) som en speciellt riskabel aktivitet. Vad kunde det handla om - stukad fot, i allra värsta fall fraktur eller hälseneruptur,
vilket man effektivast skaffar sig genom inomhusidrotter.

September 1989 åkte jag tåg till Niederdorf
för att stugvandra i Dolomiterna. Jag delade sovkupe (till Muenchen) med en som idiotförklarade
mig för detta (jag var beredd att byta kupe).
[/QUOTE]

Den troligaste risken är säkert att man får avsmak för vandringar. Men betydligt värre än en stukad fot kan det tyvärr bli t.o.m. på en vandringsled (http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=34077).

Idioten var utan tvivel den som idiotförklarade dig. Å andra sidan kan han ha vettiga åsikter i andra frågor.

 

[Avslutat medlemskap]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

Absolut sant. Å har man inte Himalaya utrustning (inkl Hillebergtält) så är man dödsdömd, också i längs Kungsledn i augusti. Jag har observerat en stor skillnad i attityd mot Norge där pleti och kreti vandrar i fjällen.

Norge är kanske det sämsta att jämföra med, åtminstone Sydnorge; jag har gått där minst en vecka
varenda sommar de senaste nio åren. De kreti och pleti du talar om går hytte til hytte och ser givetvis
ingen dramatik i trerättersmiddag, frukostbord och nistepakke, även om nog en del ser mer av bordets
håvor än av naturen (jag måste faktiskt tro att
norrmännen gillar sin obegripliga mat).

Den överväldigande andelen tältare jag träffat på
i dessa trakter har varit danskar, svenskar, tyskar,
holländare och enstaka engelsmän; jag vågar påstå
fler engelsmän än norrmän! På av- eller omarkerade
leder eller platser där det är långt mellan hyttene
är jag ofta ensam.

Sen finns en påtaglig
grupp som tar bilen över helgen till ngn plats
och går upp och ned på en topp - vandring är för
dem på sin höjd en transport. I somras gick jag i Trollheimen. För att undvika en mycket låg passage
(som norska vandrare inte skyr!)
gick jag en högre genväg utan leder. Där fanns en liten
fri stuga med hyttebok. När jag läste den kunde
jag konstatera att alla övernattare hade ärende till en topp i närheten, ingen utom jag (som tältade en bit innan) var på genomresa.


En tredje kategori
gör utflykter mycket nära sina hem (t ex om de bor i Romsdalen elelr Sunndalen) och de är kanske de enda som systematiskt överger lederna, lika naturligt som jag ger mig
ut på okända stigar i den skog där jag bor i Linköping.
Det är från såna jag kan få tips om jag har tur.
När jag t ex skriver till ÅST och undrar om vissa
orösade dalar i Tafjordfjella är det ingen
som kan/vill svara



Min egen attityd, om den inte bara är min, är förstås
mer kontintental än svensk.

 

[Avslutat medlemskap]

Men hur vettigt är det att fortsätta i ett sånt läge? Hur vet man att det finns bättre plats längre fram? Man kanske tvärtom kommer till en återvändsgränd och måste vända tillbaka (det kanske kommer ett vad som man inte klarar)?

Jag anser att det därför är bättre att börja leta lämplig nattplats tidigare än man tänkt sig. Jag stannar hellre ett par timmar "för tidigt" på en halvbra plats än chansar på att det finns nåt bättre 3-4 timmar längre fram.

(Jag hoppas att itne Emma har ngt emot att vi extrapolerar
från hennes närliggande problem - hon har gjort
sitt val och jag tycker det verkar förnuftigt.)

Om valet står mellan att fortsätta okänt antal timamr (och jag börjar bli trött) och att backa en halvtimme
så är det lätt. Gjorde så en gång i Spanien,
när jag skippat ett läger därför att vattnet
smakade järn. Efter en stund var det lätt
att inse att det inte var något problem.

Men jag har också varit i valet mellan att fortsätta
1-1.5 timmar eller backa FLER! Så glest kan
det vara söderut, t ex därför att man passerat
väg och bebyggelse. Här är vi långt från
den nybörjande fjällvandrarens problem.

Även det valet är lätt
och jag har varit med om det och det är
då min hyfsat goda fysik (åtminstone för en 61-åring)
varit till hjälp.

Sen finns ju tillfällen när jag valt att
korta etappen därför att platsen är så fantastisk, och knappast något de närmsta
timmarna kan övertrumfa detta. Lägerplatserna är mycket viktiga.

Jag kan ju inte inse att du erbjuder ngra argument MOT
att hålla sig i trim mellan expeditionerna.

 

[redösnoj]

Issjödalen, Pyramiderna

Tack för alla inlägg... vet inte om jag känner mig mindre nervös nu men det kommer nog att bli bra...

Tänkte åka till vallbo och vandra vid Issjödalen eller Pyramiderna.
Vad sägs om det?? verkar det bra?? För det borde man väl hinna med på en helg? Jag har ju bara helgen på mig... måste vara tillbaka i skolan på måndag!!
Tacktack!

Låter som ett vettigt ställe att börja på. Gick där för någon vecka sedan. Stötte då på fyra-fem skolklasser, så det är ett givet nybörjarområde, samtidigt som det ändå finns en del att se. Man kommer kanske inte så högt upp på fjället, men det är kul att ha sett pyramiderna, Issjön och det stora plana området däremellan med en massa kraterliknande hål.

Detta hinner du på en helg. Vet inte hur tåg och bussar går riktigt dock. Vi åkte bil. På helgen slipper du säkert skolklasserna.

Sen är det ju lite sött med Utsidans alla urspårningar.
/Jon

 

[nils73]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

Absolut sant. Å har man inte Himalaya utrustning (inkl Hillebergtält) så är man dödsdömd, också i längs Kungsledn i augusti. Jag har observerat en stor skillnad i attityd mot Norge där pleti och kreti vandrar i fjällen.

Norge är kanske det sämsta att jämföra med.....

Nu tänkte jag då främst på trygghetsnojan vi har allmänt Sverige och i friluftslivet speciellt (jmfr DN artikel i länken ovan). Det är inte pga rädsla som Norrmännen inte går på tält-tur. Snarare är det tradition och bekvämlighet. Dessutom är det få av de populära områdena som har en svensk platt toppografi. Att Norrmännen inte vill släpa omkring på 20 -30 kg på sina toppturer (+ 1500 höjdmeter) är ju førståeligt. Att de däremot har missat det här med vandring i riktig vildmark å hellre trängs i Jotunheimen är en annan sak. En annan skillnad är det svenska fokuset på utrustning. Norrmännen diskuterar i högre grad naturupplevelser än själva utrustning (men det vet väl du Camiloso eller vad du nu heter på fjellforum.no ?)

 

[Avsl12]

Tack för alla inlägg... vet inte om jag känner mig mindre nervös nu men det kommer nog att bli bra...

Tänkte åka till vallbo och vandra vid Issjödalen eller Pyramiderna.
Vad sägs om det?? verkar det bra?? För det borde man väl hinna med på en helg? Jag har ju bara helgen på mig... måste vara tillbaka i skolan på måndag!!
Tacktack!

Det går säkert bra. Berätta om det när du kommet tillbaka.

 

[hogge52]

Vandring

Hejsan

Jag har gått ett antal gånger Ljungdalen-Helags-Storulvån.
Perfekt helgtur,gott om raststugor på vägen.
Jag vill inte påstå att jag är någon "supervandrare", gör det mest för att rensa huvudet och få lite distans till tillvaron.
Buss till Ljungdalen, plocka av dig klockan, njut av vandringen, ankomst Storulvån: Duscha ät gott beställ taxi till Enafors, tåg hem.
Kan det bli bättre !!!!!!!!!

 

[avslutad210712]

Ibland undrar jag om fjällvandrare i Sverige vill överdramatisera sin aktivitet för att känna sig mer äventyrliga.

Nja jag har nog känslan av att de (i min närhet i alla fall) som inte går i fjällen har en förmåga att överdramatisera mina fjällvandringar.

Själv ser jag det som en avkoppling för själen och försöker berätta för folk som inte går i fjällen hur enkelt det trots allt är. När man säger att man gick 35 mil under 4 veckor (titta nu skröt jag *S*) i sommar så blir man antingen idiotförklarad (avslöjad) eller så skiner folk upp som att de pratar med en ny Göran Kropp *ASG*. Spelar ingen som helst roll att man försöker berätta att det mest var en vanlig promenad dock lite mer fysiskt ansträngande.