Det jobbigaste jag gjort!

[madir]

En aktuell tråd tar ju upp ämnet "Att njuta av fjällturen" och berör bl a det faktum att många, ofrivilligt eller frivilligt, plågar sig fram mellan fjälltopparna. Det luktar pannben, blod, svett och tårar... Men vad är det allra jobbigaste du någonsin gjort i friluftsväg?

För egen del står som ohotad segrare en bestigning av en alptopp genomförd i år. Pga av diverse olyckliga omständigheter föll det sig så att vi höll på i 22 timmar, vätskan och maten tog slut, munnen var som sandpapper och klistrade ihop, solen gassade, jättelika stenbumlingar rasade oavbrutet ner för bergväggen och hela kroppen kändes som en enda stor betongklump. Utmattad av ansträngningen i kombination med den tunna luften ramlade jag in på vandrarhemmet klockan 2 på natten, slängde av alla kläder i korridoren för att inte störa någon inne i rummet, ställde mig i duschen, vred på kokhett vatten och blev stående där med darrande kropp i en timme... Dagen därpå orkade jag bara dricka ett glas vatten, sedan sov jag resten.

Efter två dagar orkade jag ta mig till McDonalds, där jag utan att blinka svepte två Big Meal och tre McFlurry.

Så kan det gå. Nu är det er tur!

//Petra

 

[brook]

Jag...

gissar att lumpar-eskapader inte riktigt faller under denna kategori då det är gränsfall ur ett frivillighets perspektiv och egentligen inte har så mycket med friluftsliv att göra, och jag vill inte styra in denna tråd mot "militära-späkelser".

I mitt fall så är det jobbigaste (och även dummaste) som jag har gjort, att vada/bada naken och barfota i det stenbemängda harrparadis som Piteälven utgör.

Jag halkade på en sten som ledde till att jag skar upp stora delar av foten, och "promenaden" på nån kilometer till bilen var inte så skoj efter det.

Lärdomar av detta?
- vada/bada inte i Piteälven, och om det nu måste göras så gör det med Teva sandaler...

/Anders B

 

[samme83]

Min historia utspelar sig i trakterna kring ammarnäs.
Vi var där på fiskesemester och bestämde oss för att testa ett nytt vatten. Vi begav oss ned för berget ca en mil och lyssnade efter det gylldene ljudet av porlande vatten. Efter en lång vandring hittade vi det. Bara det att det porlande ljudet snart övergick i fors. Det visade sig att vattnet var helt värdelöst och vi hade snabbt tappat våra bästa flugor i vegetationen. Då kom regnet. Vi fortsatte ett tag till men både jag och min polare började känna behov av mat. Hur gör man upp eld i snålblåst och dyblöt ved? med blod svett och tårar och ett jäkla teamwork! Det tog ett jäkla bra tag innan nudlarna blev klara... Efter det var det vandring upp för berget igen till stugan på mage som skriker efter energi. Kanske inte låter så jobbigt men det var just det att man hade i psyket att turen misslyckats. Det är aldrig kul att vandra i sådana tankar och förhållanden! Men misslyckas man inte nån gång vet man inte att uppskatta framgången!

mvh/samme

 

[madir]

Jobbigast = dummast?

Kan det helt enkelt vara så att det jobbigaste man gjort ofta också är det dummaste?

//P.

 

[m.r]

Kan det inte vara så att det kan vara en lärorik erfarenhet, som gör mödan värd dumheten?

 

[pqrstuv]

Civ 1000

Det jobbigaste jag gjort var att under ett halvår inte ta mig utanför stan en enda gång. Det framkallade ångest och allmän ohälsa både psykiskt och fysiskt.
Det näst jobbigaste jag gjort var att endast bada utomhus i hav och sjö tre gånger under en och samma sommar. Samma symptom som ovan. ALDRIG MER!

 

[madir]

Sant!

Kan det inte vara så att det kan vara en lärorik erfarenhet, som gör mödan värd dumheten?

Det stämmer absolut, Magnus. Jag skulle inte vilja ha mitt alpäventyr ogjort. Men det är inte det dummaste jag gjort... Erfarenheterna jag gjorde där är dock ovärderliga.

Petra

 

[Martin Fjäderlätt]

För små stövlar...

Det dummaste jag gjort var när jag i min ungdom vandrade i fjällen med gummistövlar som var två storlekar för små, och lämnade gympadojjorna i bilen.
Det var inte så jätteroligt, och inte så jättesmart.