Mount Logan 2007

Mount Logan 2007 - En expedition till Kanadas högsta berg - Ett stort berg. Två små killar. Ett stort äventyr!

Av: sundancekid

Vem eller vad tusan är Logan kanske ni undrar? Så här ligger det till. Berget Mt Logan har fått sitt namn efter William Edmund Logan som var förste ordförande i Kanadas Geologiska Institut mellan åren 1842 och 1869. Under dessa år lade han genom hårt arbete grunderna för systematisk geologisk undersökning över mer eller mindre hela Kanada. Men nog om honom nu, över till berget i fråga. Mt Logan är med sina 5959 meter över havet Kanadas högsta berg. Själva bergsmassivet, som kort och gott kallas Loganmassivet, tillhör St. Eliasbergen och ligger i nordvästra Kanada precis på gränsen till Alaska. Karta över Yukonterritoriet Värt att notera i sammanhanget är att Loganmassivet inte bara är jordens största isområde utanför polerna och Grönland utan dessutom världens största berg med hänsyn till omkretsen. Det säger en hel del om storleken och avstånden som råder i området. I massivet finns ett dussintal toppar av rang där huvudtoppen Mt Logan alltså är den högsta av alla. Området kring Loganmassivet är relativt flackt och mitt däri reser sig bergen ca 3000 m över den omgivande terrängen. Mt Logan har ett väldigt karakteristiskt utseende genom en stor och högt belägen glaciärbeklädd topplatå. Vid drygt 5000 m höjd ligger denna platå som är cirka 20 km lång och 5 km bred. Loganmassivet sett från nordost Att ta sig fram till berget i fråga kan anses vara lite av ett projekt. Närmaste väg ligger nämligen ca 15 mil bort, vilket innebär att man har en relativt lång sträcka att tillryggalägga innan man kommer fram. Detta avstånd i kombination med närheten till havet och det därigenom fuktiga, kalla och blåsiga klimatet gör att det är väldigt få människor som väljer att röra sig i och kring Loganmassivet. Till viss del kan man också säga att fåtalet besökare i området också beror på att Logan blott är Nordamerikas näst högsta topp vilket gör att många istället åker till den högsta toppen, Denali (troligen mer känd som Mt McKinley). Som av en händelse råkar det dock finnas två pitebor, eller rättare sagt en pitebo och en f.d. pitebo (numera uppsalabo), som är mycket sugna på ett kyligt och blåsigt äventyr. Vi är båda två födda under första halvan av 1978 och är således 28 år fyllda. Vi har ett djupt intresse för friluftslivet och det mesta som det har att erbjuda i dess många olika former. Mycket mer än så får ni inte veta. Vi gillar att vara ganska hemlighetsfulla. Däremot delar vi mer än gärna med oss av våra tankar kring Logan. En av de första angelägenheterna vi reflekterade över när vi läste på var att bland de relativt få som väl känner till Mt Logan och dess omgivning anses det vara allmänt känt att det inte finns någon riktigt bra tid på året att bestiga detta berg, utan bara mindre dåliga. En härlig utmaning med andra ord! Vi litar helt och hållet på våra kloka föräldrar, vilka så snart det under barndomens tidiga år var dåligt väder ute, alltid hävdade att det inte fanns något dåligt väder, enbart dåliga kläder. Orden “Ut och lek i regnet”! ekar fortfarande. Måhända kommer det blåsa en massa fuktig och kall luft men då får vi, i enighet med våra föräldrars visdomsord, helt enkelt se till att ta på var sin vindtät dunjacka. Man behöver väl inte göra det svårare för sig än vad det är? Dilemmat med att vistas i bergen är ju att det är så fantastiskt vackert vilket i slutändan innebär att man blir mer eller mindre besatt av att befinna sig i denna underbara miljö. Vid allt för lång frånvaro från fjällen kan det för vissa uppstå seriösa abstinensbesvär som kan ta sig formen att den förtvivlade individen börjar sova i sin fjällpulka inomhus inlindad i en sovsäck och med stegjärn som kudde. Enda botemedlet är, precis som ni säkert redan gissat, att besöka bergen. Dessutom förefaller det ligga till så att all slags äventyr gärna skall vara lite knepigare/kallare/svettigare/tyngre än det föregående. Då dämpas abstinensen under en så lång tidsperiod som möjligt. Det var precis detta vi båda drabbades av under tidigt 2000-tal. Efter ett flertal vinterturer i de svenska fjällen uppstod ett tydligt begär och ett otvivelaktigt sug efter större äventyr. Snöbollen hade börjat rulla. Sagt och gjort. Sommaren 2004 åkte vi till Kaukasusbergen i södra Ryssland för att försöka bestiga Europas högsta berg Mt Elbrus. Vi bjöds på en minst sagt spännande resa i landet i öst. Efter ett flertal höjdmeters ansträngningar följt av en lyckad nedfärd var projektet till slut avklarat. Daniel & Jag på toppen av europa Elbrusresan innebar ett bra första test på vad det handlar om att arbeta och röra sig på hög höjd. Det var faktiskt betydligt jobbigare än vad vi hade väntat oss. Allt sedan den lyckade bestigningen av Elbrus har nya planer bearbetats i bakhuvudet på oss båda. Idéer har det funnits gott om, vad som däremot har saknats är tid och tajming men efter att nu ha funderat i nästan två år så känner vi att det nu är dags att sjösätta detta skepp till idé. En helt ny utmaning som antar helt nya dimensioner. En sann utmaning som lockar så mycket att det värker i kroppen! Längtan efter att få spänna fast en pulka bakom sig och bege sig ut i den snötäckta vildmarken är enormt stor! Känslan av att komma in i det nästintill meditativa tillståndet där skidor, snö, slita pulka, äta, sova, frysa och även umgås speglar ens vardag helt och hållet är djupt saknad! Tro det eller ej. Under resans gång kommer vi säkerligen att tappa humöret ett flertal gånger och bli riktigt förbannade. ”Varför i hela *”#%&% har vi bara två olika smaker på vår frystorkade frukost”!? Kanske kommer vi också att få känna på vad sann rädsla innebär? ”Menar du att med fyra veckor kvar håller vårt toapapper på att ta slut”!? Men när vi står där i slutet, oavsett om vi stått på toppen eller inte, kommer vi att vara väldigt stolta för att vi har försökt! Man brukar ju säga att den som väntar på något gott… Väntar ofta alldeles för länge. Så är det även i detta fall. Den ovan nämnda abstinensen är redan här. Pulkan står i mitt rum. Vi får dock vackert vänta ett tag till. Bokad avresedag från Stockholm är måndagen den 5 mars 2007. Vi flyger via London och Vancouver för att slutligen hamna i nordvästra Kanada i Whitehorse. Där kommer vi att tillbringa att par dagar för att slutföra de sista förberedelserna och ladda mentalt inför vad som komma skall. Efter det bär det av cirka 20 mil i nordvästlig riktning till en liten håla vid namn Haines junction. Väl i Haines junction kommer vi att registrera vår expeditionsduett hos ansvarig myndighet för att därefter så snart som möjligt komma ut i ödemarken. De flesta som ger sig på Mt Logan väljer att ta hjälp av s.k. "bushpilots"- Piloter som flyger in eventuella grupper och landar på glaciären. På så vis slipper äventyrssökarna skida in till berget vilket vore klart tidsödande och givetvis också mer energikrävande. Denna duo är dock inte som “de flesta”. På gott och ont sägs det? Vår tanke är att göra detta äventyr tämligen unikt. Unikt på så vis att vi skall anta oss denna utmaning helt och hållet utan support utifrån. Det innebär att vi från dag ett fram till och med slutet av expeditionen skall transportera oss själva och all utrustning vi medför för egen maskin. Vi kommer således inte att flyga ut på glaciären och inte heller kommer något flyg lämna depåer av t.ex. mat längst med färdvägen i förväg. Detta gör hela saken något mer komplicerad och också aningen tyngre. Men som i de allra flesta sammanhang finns det få (eller ingen) känsla som slår den där utsökta känslan som man får när man gjort något riktigt stort helt på egen hand! Det gäller dock att inte låta prestige och tävlingsinstinkt bita tag allt för hårt i en. Det kan i en många fall leda till uppenbara fall av hybris majoris. Att överdriva sin egen förmåga och tilltro till sig själv är inte bara dumt utan riktigt pantat. Måttlighet är en dygd! Vi känner emellertid att detta är ett projekt klart inom räckhåll för vår kunskap och erfarenhet! Friskt vågat hälften vunnet… Minst! När vi i början av mars med skidorna lämnar Haines junction har vi cirka 6-7 veckor under väldigt isolerade förhållanden framför oss. Under denna period skall vi först och främst ta oss fram de ca 10-15 milen till berget, beroende på vart man räknar med att berget börjar, för att sedan börja bestigningen uppåt. Vi kommer då att följa det som anses vara enklaste vägen upp. Normalleden ”King’s trench” erbjuder i princip inga tekniska svårigheter, vilket i och för sig är ett minst sagt relativt begrepp. Som alltid när man rör sig på glaciärer och högt upp på berg får man vara vaksam. Det gäller att inte tappa fokus. Den väldigt grova tidsplanen säger att vi skall stå på toppen inte senare än mitten av april. Efter den eventuella toppbestigningen börjar resan tillbaka. Med vetskapen om att de flesta olyckor händer på nedvägen i kombination med det faktum att vi båda är urusla skidåkare, kommer vi skynda långsamt nedför berget. Väl tillbaka på "flacken" kommer vi utan tvekan njuta utav avsaknaden av lutning och den påtvingade utförsåkningen för att sedan påbörja en troligtvis stundtals mindre stimulerande skidtur tillbaka till civilisationen. Det är ju aldrig lika roligt att åka samma väg tillbaka. Vi räknar med att vara åter i Haines junction senast i slutet av april. Sedan väntar ett par dagars semester och återhämtning innan vi den 7 maj sätter oss på flyget i Whitehorse för att styra kosan hemåt. Hem till Sverige. Home sweet home.

Du kan följa förberedelserna och det kommande äventyret på vår blogg

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2007-01-18 18:25   Corax
Mycket intressant!

Underbart att se följande:
<i>Men som i de allra flesta sammanhang finns det få (eller ingen) känsla som slår den där utsökta känslan som man får när man gjort något riktigt stort helt på egen hand!</i>

Lycka till, på ett av mina drömberg!
 
2007-01-19 08:59   Staffan Andersson
Spännande, hoppas ni får en rolig och mäktig upplevelse!
 
2007-01-20 06:37   ssundin
Coolt! Jag har oxå kikat på Logan! Kommer att följa eran blogg! Bra att ni gör det utan helikoptertransport!
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Någonsin funderat på om det är läge att stanna i lägret eller sänka huvudet och pusha vidare? Det är svårt att säga att såhär är det, var gränsen går ... 1 kommentar
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar
Artikeltävlingens sista bidrag kom på delad fjärdeplats - Bestigning av Store Austabotntind i Norge - Arla morgon och bilfri väg. Troligen ligger ... 3 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.