Artiklar > Vintersarek för första gången

Vintersarek för första gången

Av: Håkan Friberg

Året är 2011. Månaden är april. Snart ska en livsdröm gå i uppfyllelse...

Att skida genom Sarek har varit en dröm ända sedan min första sommartur 1977. Riktigt tydlig blev den för tolv år sedan då jag gjorde min första vintertur (Abisko-Kebnekaise). Ingen av mina vanliga fjällvandrarkompisar har varit det minsta intresserade av en sådan tur. Jag insåg att jag knappast skulle kunna genomföra en sådan vandring på egen hand och hade bara att acceptera att Sarek på vintern skulle förbli en ouppnåelig dröm.

Men så träffade jag en gammal arbetskompis - Anders - över en öl...

Någon vecka innan avfärd ringde jag till fjällstationen i Ritsem och frågade efter skotertransport över sjön och kanske ända fram till Kutjaure. Jag fick då telefonnumret till Alexander. Jag ringde honom och bokade en transport. Några år tidigare hade jag och mina vandringskamrater åkt båt med honom över till Akkastugan. Men nu var det alltså fråga om skotertransport. Med facit i hand skulle det visa sig att den här delen av Sarekturen blev den mest dramatiska - läskigt dramatisk faktiskt...

SKOTERTRANSPORT

När vi klev av bussen strax innan Ritsem fjällstation visade det sig att det var ytterligare fyra personer som bokat skotertransport med Alexander. Det dröjde inte lång stund innan han kom vandrande längs vägen i det blaskiga snöandet. Efter lite diskussioner sa Alexander:

- Jag kan ta er allihop - om ni tolkar.

Jag opponerade mig direkt. Jag vill INTE tolka. Det är ju för tusan en hel mil över sjön till Akkastugan och sedan skulle vi ju vidare ända till Kutjaure - ytterligare en mil. I dessa sammanhang kände jag mig plötsligt som en gammal man. Jag föreslog därför att han skulle transportera de andra först. Jag och Anders hade ändå en del ompackningsbestyr att ombesörja. Han lovade att vara tillbaka om ungefär en och en halv timme.

Vi tog oss sedan upp till fjällstationen. Där samtalade vi med några fransmän som berättade att snön var mycket förrädisk. Man trampade igenom ideligen. Det hade varit varmt och regn i nästan en vecka.

 När den stipulerade tiden närmade sig sitt slut drog vi oss ner mot vattnet. Det dröjde lite längre än planerat innan Alexander kom tillbaka. Han var då också tvungen att ta sig hem för att hämta torra handskar, så det dröjde ett tag.

 Men så var det ändå dags till slut. Då släppte han bomben:

- Det är så mycket vatten på isen att ni måste tolka den första biten. Om ni sitter på kälkarna orkar inte skotern. Jag vill inte att den ska dö mitt i vattnet, så jag kommer att gasa som sjutton genom vattnet.

Pulka och ryggsäck spändes fast på den bakre kälken. Den främre kälken gick tom. Där skulle vi sitta... senare...

Efter den bakre kälken släpade två snören med en ögla i änden - 4 respektive 7 meter långa. Alla som har tolkat vet att det går lättare med lång lina. Man har då lättare att parera eventuella hinder som dyker upp. Jag fick 4 meters-linan...

Så började färden. Vi sticker in stavarna i öglan. Alexander var bussig nog att köra ganska långsamt i början. Snart kändes det relativt säkert och jag trodde nog att det här skulle fungera. Efter hand ökades farten. Ännu inget vatten...

Plötsligt dyker det upp ett rejält gupp på isen och Alexander bromsar ganska hårt... men det gör ju inte vi... I hög fart närmar vi oss skotern. Snart kommer vi att passera den. Jag gör mig beredd att ropa till Alexander så att han är medveten om vår situatuion. DÅ - full gas!

Jag ropar förgäves. I ett desperat försök att klara balansen böjer jag armarna för att klara det kommande rycket...  Det hjälpte inte. Med ett kraftigt ryck ligger vi båda i snön.

Alexander märker förstås att tyngden minskat och stannar för att vi ska kunna placera oss på nytt.

- Nu kommer snart vattnet. Då gasar jag.

Och det gjorde han... Först kom slaskig snö. Sedan blev det allt mer vatten och mindre snö. Och det gick fort... vansinnigt fort. I början var jag helt säker på att detta kommer att gå alldeles åt h-e, men efter ett tag upptäckte jag att det ändå gick rätt bra om jag bara såg till att skidspetsarna stack upp ovanför ytan. Ett tag hann jag faktiskt njuta. Kvällen var ljummen och just för tillfället var det ingen nederbörd. Jackans dragkedja var nerdragen en bit och jag njöt av svalkan. Då vänder sig Alexander om:

- Nu är vi snart ute ur vattnet!

Jag är inte helt säker på vad som hände sedan. Jag TROR att jag såg skotern hoppa till. Sedan känner jag att jag flyger genom luften och förstår vad som är på väg att hända.

Kylan kommer som en chock. Först efter ett tag känner jag vätan. Jag tror att jag fick en kallsup. Sakta reser jag mig upp. Jag står i vristdjupt vatten. I den öppna halslinningen har det trängt in slaskvatten så att hela framsidan av kroppen är sjöblöt. Det har faktiskt trängt in en del ner i byxorna också. När jag vänder mig om ser jag Anders resa sig upp med ett milt sagt förvånat ansiktsuttryck. Jag ser att han pratar med mig men förstår inte varför jag hör så dåligt. Han pekar på mig och... skrattar?  Det visar sig att hela min jackhuva är fylld med slask - ända in i öronen. Anders har klarat sig bättre. Han hade jackan stängd och huvan åtdragen.

Alexander står och väntar på andra sidan vattnet. Jag känner mig handfallen. Vad gör man nu? Min ena stav är böjd i nästan 90 grader...

Ser det inte ut som om jag ler...?

Jag minns inte riktigt hur samtalet förflöt där på isen. Jag fick hur som helst sitta upp på skotern bakom Alexander och Anders fick order om att sitta gränsle över pulkan och hålla sig fast i spännbandet. Ni ska veta att Anders är en ganska reslig person. Det såg inte helt bekvämt ut... och inte helt säkert.

Transporten till Kutjaure var nu helt ute ur bilden. Jag måste till Akka-stugan för att torka.

- Det är en halvtimme kvar, sa Alexander och gasade.

Då och då under den fortsatta färden vände jag mig om och tittade på Anders. Han såg minst sagt dråplig ut. Jag önskar att jag haft möjlighet att filma honom. Han såg verkligen ut att vara på rodeo. Hur han klarade att hålla sig kvar är för mig obegripligt. Det måste ha varit med skräckens hjälp.

På kvällen när vi mer eller mindre hysteriskt skrattade åt dagens upplevelser sa Anders att

- Det här är det livsfarligaste jag någonsin gjort.

Akkastugan



GPS-BEHOV

Nu är det klart: När det blir dags för nästa vintertur utanför ledsystemen då äger jag en GPS...

Ännu på morgonen var inte allt helt torrt. Det gjorde att vi på stående fot bestämde att även nästa natt skulle bli en stug-natt. Kisurisstugan blev dagens mål. Visserligen hade vi i och med detta beslut redan tappat en av våra reservdagar, men såväl våta kläder som dagens väder gjorde beslutet lätt. Det är förmodligen ingen höjdare att ge sig in i Vinter-Sarek med redan våt utrustning.

Dagens väder erbjöd snöglopp och motvind när vi började ta oss fram längs skoterleden mot Kutjaure. Strax innan vi startade hade ett yngre par (Helena och Oskar?) gett sig iväg i samma riktning. De var lyckliga ägare av en GPS.

Om man studerar kartan ser det inte så svårt ut att hitta Kisurisstugan: Det är bara att följa skoterleden till Kutjaure och sedan åka över isen mot sydost. Stugvärden vid Akkastugorna hade dock varnat oss att den kunde vara svår att hitta. Därför bestämde vi oss för att inte ligga allt för långt efter GPS-ägarna. Deras skidspår skulle vi följa.

Framme vid Kutjaure fick vi dem inom synhåll. I och med att färden nu styrdes mot sydost fick vi sidvind istället för motvind. Snöfallet minskade och vi kunde se betydligt mer av vår omgivning.

En knapp kilometer efter sjön kom vi ikapp dem och slog följe. Efter ett tag hittade vi ett gammalt skoterspår som vi gissade skulle föra oss till Kisurisstugan. Spåret gick alla gånger till stugan, men tyvärr löstes det upp i intet framför våra ögon och vi gick lite på måfå i samma riktning.

Ganska snart upptäckte vi att vi var mer eller mindre omringade av raviner med mycket branta kanter. I ungefär samma stund fick vi syn på stugan en bit bort. Men hur ta sig dit? Det blev en hel del sickande och sackande innan vi någorlunda säkert kunde ta oss ner i ravinen och följa den fram mot stugan.

Under dagen visade det sig att både Anders och jag var rejält våta om fötterna. Mina Madshus Glittertind var endast använda tio skiddagar. Nog borde de hålla tätt? Anders, som är en handlingens man,  satte sig och började tillverka "tå-skydd" för våra pjäxor med hjälp av en gammal plastsäck och silvertejp.

Nästa dag skulle vi äntligen komma in i Sarek. Jag ville inte ta den "vanliga" vägen från norr. Istället var jag inställd på att från Kisurisstugan fortsätta söderut för att sedan svänga in i Sierggavagge. Jag misstänkte att vi skulle få aningen av en "von oben"-känsla när vi kom till Ruotesvagge.

Helena och Oskar (GPS-paret, ni vet) skulle ta samma väg som vi från stugan, men de skulle inte svänga in i vår vagge, utan fortsätta söderut. De hade - något år tidigare - valt samma väg som vi och de gratulerade oss till ett bra vägval. Det var de som rekommenderade att vi skulle hålla oss på den västra sidan av bäckravinen och ta oss över den ganska högt upp (långt söderut). De hade försökt på andra sidan och tvingades ändå ner i ravinen.

Allting hade torkat och Anders hade förfärdigat våra nya tåhättor. Helena och Oskar hade hunnit iväg när det var dags för oss.

Till en början gick det ganska lätt att välja väg. Vi hade så pass skaplig sikt att vi såg Kisuris till och från, men ju längre söderut vi kom desto mer dimhöljda blev bergen till vänster om oss. Terrängen i övrigt gav inga tydliga signaler om hur långt vi hade färdats. Vi bestämde oss därför att låta klockan bestämma vår  ungefärliga position.

När vi bedömde att vi började närma oss Sierggavagge började vi leta oss ner i bäckravinen. Vi var tvungna att backa en del, men vi hittade en ganska bra plats att ta oss ner.... och upp.

Väl uppe på andra kanten såg vi Helena och Oskar ta en betydligt besvärligare nedfart i ravinen. Vi stannade för att se att allt gick bra, men sedan vände vi näsorna österut.

Nu tätnade dimman framåt och åt sidorna. Bakåt hade vi sikt ännu en stund, men snart var vi inne i riktig mjölkdimma.

Vi hoppades att vi skulle lyckas hålla höjd på den norra sidan av dalgången, men det var näst intill omöjligt att orientera sig. Vinden tog dessutom i och det blåste allt hårdare i våra ryggar. Vindsäcken var nödvändig vid nästa paus.

Utan att egentligen ha några som helst bevis uppskattade vi att vi hunnit halvvägs in i dalgången när vi bestämde oss för att leta upp en acceptabel tältplats. Vinden i byarna var nu så hård att det var besvärligt att åka skidor trots att vi hade medvind.

Naturen erbjöd i stort sett inget vindskydd, så vi bestämde att hålla utkik efter någon större sten som skulle kunna hjälpa till med lä. Efter en liten stund såg vi en ganska stor sten en bra bit upp i sluttningen. Det var besvärligt att ta sig dit upp, men det var ett mycket bra val vi gjorde.

Just när det var dags att sätta upp tältet vräkte vinden på lite extra. Det kändes faktiskt som om den lekte med oss: Klarar ni det här? Den känslan förstärktes lite senare. När vi äntligen brottat tältet på plats, skottat upp snömuren och grävt ur absiden, då mojnade vinden nästan helt. Eller... det gjorde den kanske inte, men i förhållande till vad vi upplevt alldeles nyss blev tystnaden bedövande.

Även om vi inte visste exakt var vi befann oss så var vi överens om att vi - utan GPS - ändå hade gjort ett perfekt vägval. Vi smög oss verkligen in i dalgången och höll perfekt höjd.

Klockan var inte speciellt mycket när vi slog läger. När jag lite senare gick ut för att sträcka lite tältlinor upptäckte jag att det skymtade berg längre österut.

-Nu ser man Kisuris igen, meddelade jag Anders. Men vänta... vad tusan... det är ju Niak!!!

Det klarnade nu ganska snabbt och utsikten ner i Ruotesvagge gladde verkligen. Så kraftigt hade vi missbedömt vår hastighet med vinden i ryggen. Vi trodde att vi hunnit halvvägs in i Sierggavagge. I själva verket var vi nästan på kanten till Ruotesvagge.

 ...och... tåhättorna? Joo... lite hade de nog hjälpt, men blöta om fötterna var vi båda två... mest jag..

RUOHTESVAGGE

Solen strålade och vi fick en kristallklar förmiddag.

Nerförslutet ner i Ruotesvagge var så inbjudande att vi tog oss onödigt långt ner. När vi började traska söderut så märkte vi att det förmodligen hade varit smidigare att först glida över till södra sidan av Sierggavagge för att sedan - på skrå - smyga runt "hörnet" och ner i Ruotes.

Vi hade motvind och en myckenhet av torr och stundtals djup nysnö/drivsnö vilket gjorde att kroppen fick arbeta en hel del även om det inte var fråga om några motlut. I den lösa och luftiga snön hittade vi pinfärska rävspår. Jag är tyvärr inte kapabel att avgöra om det var fråga om en röd- eller fjällräv. Vi stannade givetvis till och scannade av vår omgivning, men vi såg ingenting som rörde sig. Även i fortsättningen såg vi en hel del spår av räv.

Framme vid renvaktarstugan tog vi vår första längre rast.

Tidig eftermiddag svepte det in lite höga skyar vilket skapade ett fantastiskt ljus. Coronan runt solen var MYCKET tydlig i verkligheten.

Bergen på östra sidan av Ruotesvagge är mycket vackra: Niak, Kantberget  och Gavelberget. På den västra sidan var det istället det vackra ljuset som behagade.

Motvinden och snön gjorde att det kändes lååångt till Skarja. Trots att vi startat ganska tidigt var vi inte framme förrän klockan 18. Detta ses ju som ett mycket lättåkt parti, men vi var riktigt möra när vi kom fram.

En blick in mot Sareks högsta toppar.

Väl framme vid Skarja visade det sig att vi inte var först på plats. Ett gäng på fyra personer hade grävt ner sig ordentligt. Man såg nästan inte deras tält. De hade planer på att bestiga Sareks stortopp dagen därpå.

Att komma till Skarja känns lite egendomligt. Mitt inne i Sareks hjärta stöter man på en nödtelefon och... ... ett dass! Jag passade givetvis på att njuta av denna facilitet och jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv: Utanför stod två personer i kö! Mitt i vintern och mitt i Sarek.

Vinden kom huvudsakligen från väster och vi hade turen att hitta ett perfekt vindskydd i den allra översta delen av Skarjas bäckravin



MAGISKT LJUS I ÖVRE RAPADALEN

Frukostbestyr


Vi tyckte lite synd om våra "grannar" den här morgonen. Det kunde inte bli tal om någon bestigning av Stortoppen idag. Den - och hela massivet - var inbäddat i en tät dimma.

Denna dag skulle komma att bli den vackraste vinterdag jag upplevt i den svenska fjällvärlden. Dimman var visserligen tidvis mycket tjock - men inte åt alla håll samtidigt. I takt med att dimman förflyttade sig behagade fjällmassiven visa sig - ett i taget. Detta fortsatte hela förmiddagen och en stor del av eftermiddagen.

Vy mot nedre Rapadalen.

Dagens plan var att först fortsätta söderut till Bielavallda och sedan börja följa vattensystemet mot nordost. Vartefter vi rörde oss först söderut och sedan österut flyttade sig dimman västerut.

Vi tog det mycket lugnt denna dag. Vi visste ju att redan nästa dag så skulle det kännas som om vi var på väg att lämna Sarek. Nu gällde det att njuta så länge som möjligt.

Sakta, sakta blev himlen allt klarare. Till sist var det endast Äpars toppar som fortfarande delvis doldes av moln.

Vi bestämde oss för att slå läger medan vi fortfarande befann oss i riktigt högalpin miljö. Det kändes att vädret höll på att bli kallare. Vi kröp snart ner i våra sovsäckar.

Tältplats framför Bierikvarasj.

Turligt nog var någon av oss tvungen att gå upp igen lite senare. Då hade äntligen molnen över Äpar i stort sett skingrats.

LÄNGS VATTNEN ÖSTERUT

Lätta molnskyar minskade behovet av solskyddsfaktor när vi motvilligt lämnade Bierikjavrre och dess högalpina omgivning bakom oss. Nattemperaturen hade varit en bra bit ner på minussidan, vilket gjorde föret lättåkt. 

Vi åkte över isarna på först Vuoinesluobbala - ett underbart namn på en sjö - och sedan Liehtjitjavrre. Nu märktes det att vi började närma oss civilisationen. En hel del samer satt vid sina skotrar och pimplade.

Från sjöänden siktade vi mot renvaktarstugan som ligger en knapp kilometer åt nordost. Där fann vi resterna av en gammal båggångskåta.

Vi slog läger strax bortom renvaktarstugan.

Den relativt lilla arbetsinsatsen det innebär att skotta bort snön från en del av absiden ökar bekvämligheten betydligt. Man kan sedan välja att inreda efter eget tycke och smak. Vår standard-inredning hade skafferi till vänster och kök rakt fram.

Valet av tältplats var strategisk: Samtidigt som vi hade utsikt bakåt mot det äventyrliga Sarek så hade vi utsikt framåt mot det egendomliga Slugga.

Nästa dag - den näst sista på fjället - färdades vi från renvaktarstugan vid Njiravjågåsj mot nordost. Plötsligt blev det stundtals svårt att ta sig fram...

På kartan är det ganska svårt att utläsa hur trakten runt Sluggajåhka ser ut. Två olika gränsmarkeringar döljer effektivt. I verkligheten visade det sig att det var en tämligen vansklig ravin längs med stora delar av jokken. Där fanns mycket lömska hängdrivor. Hade det varit dimma denna dag skulle det ha kunnat bli farligt. Vid några av de värsta partierna har man ställt upp pinnar för att man ska vara observant, men dessa är lätta att förbise.

Bästa vägen är att hålla 850-metersnivån på Njavvebuolda. Här finns nog alltid skoterspår att följa.

 

Strax innan vi nådde Bietsavrre träffade vi på öppet vatten för första gången under denna tur. Över sjön hade vi rejäl medvind och kunde då och då bara fälla ut armarna och glida.

Bietsavrre sameviste

Vi hade givetvis kunnat åka ända ner till Saltoluokta denna dag, men vi ville dra ut på fjällvistelsen så länge det bara gick. Vi tältade bara några hundra meter från sjön längs Avtsutsjjåhkå.



SLUTET

Vår sista dag var blixtrande vacker. Efter en kall natt fick vi en mycket varm och solig dag.

Två svårigheter fanns att övervinna denna dag. Den första var Ahusjgårsså. Den går knappast att ta sig över. Man kan antingen runda den på sydsidan eller göra som vi gjorde - ungefärligen följa den "sommarstig" som passerar den lilla sjön strax öster om ravinen.

Den andra svårigheten var givetvis backarna ner till fjällstationen. Men det gick bra. Anders - som är den bättre skidåkaren av oss - tog pulkan och valde väg. Det var inte helt lätt, för mycket av snön var bortsmält i backen.

Nere vid stationen väntade en kall öl och sedan bastu, följt av kaffe och våffla. Det var nu påskafton och det är ju Saltoluoktas STORA helg med fantastisk påskbuffé på kvällen. När det var dags för betalning av middagen frågade personalen om de skulle sätta upp summan på vårt rum för senare betalning.

- Gör det, sa vi. Det är vi som bor i tältet. Det var vi ensamma om.

Jag blev blöt om fötterna - varje dag. Detta ledde så småningom till skoskav, så när det var dags för att ta sig över vattnet till bussen lyxade vi till det med den gratistransport som erbjuds.

 

Avslutningsvis detta:

Tack Anders för att du lät mig få en av mina Livsdrömmar förverkligad. Men... varje fantastisk upplevelse föder minst en ny önskan... Jag vill dit igen, tidigare på året och med tuffare förhållanden...

Är du som läser intresserad av mathållningen under denna tur så kan du läsa det här: Mathållning.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-09-29 20:41   niklas-73-
Betygsätt gärna: 4
Härlig läsning och kul med många bilder.
 
Svar 2014-09-30 06:53   Håkan Friberg
Kul att du uppskattar min text. Tack för att du tog dig tid att kommentera.
 
2014-10-01 08:05   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Som vanligt bra skrivet och fina bilder.
Även jag är sugen på en vintertur, men känner att jag behöver träna mig innan det blir en hel tur... och skaffa turskidor förståss.
 
Svar 2014-10-01 22:20   Håkan Friberg
Som vanligt tar du dig tid att skriva en positiv kommentar. Tack, Ulf! Det gläder mycket. Jag hoppas verkligen att du kommer ut på en vintertur snart.
 
2014-10-02 09:06   klagetorp
Betygsätt gärna: 5
Kul att få följa med på turen, massa fina bilder också. /Peter
 
Svar 2014-10-02 15:58   Håkan Friberg
Tack för sällskapet! :-)
 
2014-10-02 23:01   fowwe
När jag läste om den här turen i din blogg för några år sedan blev jag förfärad över den där skoterturen över sjön första dagen. Det känns ruggigt att läsa om det nu också. Annars är denna berättelse en härlig reklam för vinterturer med tält och pulka. Jag njuter av fotona som förmedlar mycket fjällkänsla. Det är vitt, vackert och ödsligt. Utom vid dasset. Den naturliga träffpunkten i Sarek, uppenbarligen. Alla som är något är där, typ.
 
Svar 2014-10-05 19:53   Håkan Friberg
Tack Hans. Idag känns den där skoterfärden nästan overklig. Den har blivit som en liten rolig anekdot. Det var inte roligt då. Rolig var emellertid toakön vid Skarja. :-)
 
2014-10-05 20:31   annakari
Jag har försökt hålla tillbaka vinterlängtan och så kommer du med din fantastiska tur med bilder som river igång besinningslös längtan. Aaaahhh, men tack ändå!!!! ;-)
Toppen med lite mattips!
 
Svar 2014-10-05 21:58   Håkan Friberg
Haha! Vilken underbar kommentar.
Släpp taget. Ge dig iväg! 😀
 
2014-10-08 10:33   Emmma
Betygsätt gärna: 5
Jag brukar inte orka läsa turberättelser, men att läsa denna gav lust och mersmak till egna turer!
 
Svar 2014-10-08 19:05   Håkan Friberg
Tack Emma! Vad gött att du tar dig igenom just en av MINA texter. Och kommenterar!
 
2014-10-18 19:50   OBD
Betygsätt gärna: 5
Lättläst och härlig text som vanligt! Och vilka fantastiskt fina vinterbilder! Du triggar igång vintersarekdrömmar. (Blev det ett nytt ord?) Vid min ålder, och med mina dåliga skidåkningsfärdigheter, lär jag aldrig uppleva en vintertur i fjällen. Men drömma tycker jag är riktigt trevligt. :-)
Tack för att du gör artiklar av blogginlägg! Det uppskattas.
 
Svar 2014-10-19 09:38   Håkan Friberg
Tack Bertil!
Jag tror nog att du fixar en vintertur. Jag var ju 50 år när jag gjorde min första. Det var Bambi på hal is - men det gick och det gav mersmak. En väl planerad stugtur är en njutning som det är synd att inte prova på.
Det gläder mig att du tycker som jag: Gör artikel av en serie blogginlägg! En del tycker kanske att jag tar för stor plats, men vad tusan... man kan inte vara alla till lags :-)
 
2014-11-12 19:13   Amigo40
Betygsätt gärna: 5
Härlig berättelse, fina bilder och längtan till snön blir bara större och större...
 
Svar 2014-11-12 20:56   Håkan Friberg
Tack ska du ha! Jag längtar också.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Aktuellt: Under Lagos yta