Vägen till Sajama

Patacamayo i Bolivia, en trist transitstad några mil från La Paz. Det är liten stad byggd runt en landsväg och den får inte många rader i guideboken, av förståeliga skäl. Som turist är det inte ens troligt att man rent fysiskt sätter sin fot här, om man inte ska byta buss på väg någon annanstans. Men min flickvän och jag cyklar och det är därför vi tagit in på ett enkelt hostel och äter friterad potatis med friterad kyckling tillsammans med människor som alla är på väg någonstans.

Det är en rastlös miljö, lastbilar passerar på huvudgatan i en strid ström. På väg från La Paz, till Chile eller söderut mot Oruro, Potosi och Sucre. Men vi tycker om lastbilarna, många av dem kommer uppenbarligen från Sverige. Vissa har fortfarande svenska registreringsskyltar, en del har svenska flaggan i hytten men roligast är reklamtexterna och att se vilka åkerier som ägt bilarna tidigare.

Bilar från Perras Åkeri, Jönköpings Lantmän och Hansödalens Sameby rullar alla omkring i Bolivia. Gladast blev vi dock när vi såg texten ”Hej kompis, här kommer vi med färska svenska ägg”. Säkert, tänker vi men drömmer ändå om äggmackor med extra mycket kaviar.

Lätt stigning mot en hägrande vulkan

Det är morgon och vi sitter på cyklarna. Vi svänger vänster mot Chile och Stilla havet. Bergen bakom Patacamayo är nästan dolda i mörka moln som väller fram på ett olycksbådande sätt. Men solen skiner på oss och cyklingen går bra, vägen går genom ett platt landskap men det blir brantare och vackrare ju längre upp på högplatån vi kommer. Regnet kommer och går, men skurarna håller inte vad de mörka molnen lovar och vi blir inte särskilt blöta.

I slutet av dagen ser vi Sajama, Bolivias högsta topp på strax över 6500 meter. En vacker och klassisktkonformad vulkan, och dessutom platsen för en osannolik idrottshändelse; världens högsta fotbollsmatch. Det blir en bra dag, 13 mil mestadels svagt uppåt, och efter en del letande  hittar vi en uttorkad flodfåra där vi kan slå upp tältet och tillbringa natten, väl dolda från vägen.

Skön kväll, långt från vägen

Vid avtagsvägen till Sajama står vi inför ett val. Vi kan köra ner till byn som ligger en lång nedförsbacke bort och köpa mat, eller ta oss de elva kilometrarna till byn Sajama och hoppas på att vi kan köpa mat där. Ingen av oss är särskilt sugen på den långa uppförsbacken tillbaka till avtagsvägen så trots en begynnande hunger och utan mat i cykelväskorna rullar vi in mot byn. 

Elva kilometer är inte mycket. Inte ens på strax över 4000 meters höjd. Men det är en miserabel väg av mjuk sand och hjulen skär djupt. Ibland går det att cykla hundra meter i sträck men sedan är det stopp. Det är som att cykla på en sandstrand och tålamodet rinner iväg. Cykla, släpa, putta, cykla lite, slita, dra. Repeat. Jag kan inte låta bli att titta på trippmätaren, trots att jag vet hur sakta det går. Efter en och en halv timme är vi halvvägs.

Mjuk sand och ett oväder som aldrig kom

Fem kilometer på nittio minuter. Det är inte direkt upplyftande. Cykla, släpa, putta, cykla lite, slita, dra. Irritationen gör att hungern växer och det är lätt att vara efterklok och tänka på att vi kunde ha haft mat och choklad om vi bara kört ner till byn. Vi kunde just nu sätta oss ner i sanden och laga mat, dricka en massa vatten och sedan köra vidare. Men vi har ingen mat, bara tomma magar, tunga cyklar och djup sand.

Efter ytterligare en timme ser vi byn och läget börjar ljusna. Sista biten kan vi till och med cykla. I byn letar vi oss fram till den enda öppna butiken och får lunch av en krokig gammal gumma; makaroner, ost och någon form av kött. Vi bunkrar sedan upp med mat och vin för att tillbringa natten vid de varma källorna en mil bort. Och hur konstigt det än kan låta så är det en snabb mil, vi cyklar hela vägen och hittar en osannolik tältplats vid en liten flod med 20-gradigt vatten. 

Bra tältplats

Solen går ner och vi förundras över hur sanslöst vackert allt är. Flera vulkaner alldeles nära, alla över 6000 meter och en himmel som är som ett fyrverkeri. Misären längs sandvägen är långt borta, och så farligt var det ju egentligen inte. Vi dricker vin och ser på hur skuggorna blir allt längre då solen går ner. Det blir en kall natt på högplatån men vi sover djupt i våra dunkokonger.

Solnedgång över Nevado Sajama

Vägen från Sajama blir lite annorlunda. Vi packar en liten bil full med cyklar och cykelväskor och åker sedan i galen rallystil ut till den hårda och snabba asfalten. Sista natten i Bolivia tillbringar vi i en trist gränsstad och äter friterad kyckling för sista gången på ett bra tag. Många stirrar på oss då vi går den korta biten mellan restaurangen och det enkla truckerhotellet, det är inte många turister som stannar här. För säkerhets skull bär vi upp vara cyklar till det trånga rummet, det känns bättre så. Natten är helt klar och det ser ut som att stjärnorna hänger precis utanför fönstret. 

Ovädret lägger sig över byn

Det är svagt uppåt nästa morgon. Gränsen ligger vid ett pass på 4600 meters höjd men vi har bra med energi i benen och det är ännu en vacker dag. Vi ser flera vulkaner när vi kommit upp i passet, det ryker ur en av dem. Trist nog är den chilenska gränsposteringen en besvikelse, vi hade sett fram emot stora mängder empanadas och frukt men den här söndagen finns det inget. Det är synd eftersom vi knappt har någon mat med oss för att vara så lätta som möjligt över passet. Men vi har så vi klarar oss, det är bara överflödet vi saknar.

Vi tillbringar ännu en natt på högplatån i ett overkligt vackert landskap, den här gången vid Lago Chungara, en av världens högst belägna sjöar. Det är gott om flamingos och sjöfågel och vid parkkontoret vandrar lamadjur och vicuñas.

Morgon vid Lago Chungara

Från sjön till Arica vid Stilla Havet är det 15 mil och 4500 meters fallhöjd. Det är några mil till den stora utförslöpan men till slut inser vi att vi är framme. Förnuftet är långt borta när hastighetsmätaren tickar uppåt och förbi 70-sträcket, däcken viner hypnotiskt vackert mot asfalten och vi kör om flera långtradare på vägen ner. Det blir flackare efter några mil men vi behöver inte anstränga oss för att ta oss framåt. 

Härlig nedförsbacke, men inte riktigt så brant

Vi har cyklat i inlandet i 80 dagar när vi ser havet igen. Det är en skön känsla att känna doften av hav, samtidigt är det sorgligt eftersom vi närmar oss slutet på cyklingen. Men det är lätt att trivas i Arica, vi badar och äter på flotta restauranger och funderar på vad som varit bäst under resan. Det är svårt att välja en vinnare men natten vid vulkanen kommer alltid att ligga bra till.