Uthälld av rena händer

Torsdag 31 augusti. Silvervägen - Gujjávrre.

Väl uppe på kalfjället kan vi blicka tillbaka mot Vuoggatjålbme (Vuoggatjålme) och Tjidtják (Tjidjakk). Vi befinner några hundra meter norr om Polcirkeln. En bit nedanför oss, drygt två kilometer åt nordost, ligger Vouggatjålmjávvre och i sydost ser vi Sädvvájávrres (Sädvajaures) vatten. I alla väderstreck täcker moln himlen, men då de inte är alltför mörka och då vi emellanåt kan skymta lite blått genom molntäcket, så vågar vi ändå hoppas att vi ska kunna få slippa regn. Temperaturen är behaglig och den ansträngande sträckan upp mot kalfjället har varit varm. Där nere, alldeles intill Silvervägen, vid Vuoggatjålmjávvres södra ände och tre kilometer från Vuoggatjålbme, står bilen parkerad. Därifrån startade vi vid fyratiden. Den första biten har vi gått genom björkskogen, där leden, liksom på många fuktiga stråk i området, är frekvent spångad. Sedan har vi fortsatt uppåt mot skogsgränsen och efter ungefär tre kilometer står vi så uppe på kalfjället. Skiljelinjen har passerats.

...väl uppe på kalfjället kan vi blicka tillbaka mot Vuoggatjålbme...

      Vårt mål är sjön Gujjávrre (Guijaure) och Guijaurestugan. Där planerar vi att tälta de tre nästkommande nätterna innan vi på söndagen vandrar tillbaka mot Silvervägen. Stigen leder oss västerut genom det kuperade lågfjällsområdet. Ett flertal små sjöar passeras. Vid ett par av dessa ser vi ensamma tält. Vi möter också några enstaka grupper med vandrare på väg i motsatt riktning. Fisket är känt för att vara bra i dessa trakter och det är kanske den främsta anledningen till att området kring Gujjávrre och Smuolevágge vid denna tid är relativt välbesökt.

     Efter ett par timmars vandring så gör vi rast på en liten klipphylla en bit från stigen. Vi kränger av oss ryggsäckarna och sätter oss ned. En bäck korsar ovanför oss stigen och fortsätter därefter vidare genom en blankslipad skreva i berghällen. Nedanför vår klipphylla rinner vattnet sedan ut i en liten sänka med grusbotten. Vi tar fram spritköket och kokar upp ett enkelt mellanmål. Kängorna tas av och fötterna luftas. Jag är en aning bekymrad över den inflammation i knäet som jag har känt av tidigare under sommaren. För en dryg vecka sedan vandrade jag i Vindelfjällen. Den avslutande dagen började knäet göra ont och jag hade svårt att böja det. När jag kom hem så var det svullet och mycket stelt. Jag har därför under de senaste dagarna försökt vila knäet så mycket som möjligt, men har på känn att denna konvalescens har varit otillräcklig.

      Plötsligt hörs röster i närheten. Vi ligger i lä på klipphyllan, dolda bakom ett litet krön, några tiotal meter från stigen. Jag reser mig och kliver barfota upp på stenhällan ovanför oss. Nere vid stigen ser jag en man och kvinna med ryggsäckar stå och samtala. Det tar en liten stund innan de får de syn på mig. För dem måste jag ha dykt upp från ingenstans. Jag höjer handen och hejar på dem innan jag försvinner ned bakom krönet igen. Nästa gång vi tittar upp så har de försvunnit längs stigen.

     Stärkta av rasten och lite soppa, så påbörjar vi den avslutande etappen mot Gujjávrre. Till höger om oss, norrut, ligger fjället Såmbertjårro. Gråa moln dominerar fortfarande himlen. Vi når den omkring två kilometer långa sjön Guoletisjávrre (Guoletisjaure), fisklössjön. Här viker stigen av en aning i sydvästlig riktning, innan den efter ett svagt motlut åter böjer av västerut. Framför oss, en aning åt höger, reser sig Guijjávrtjårro. Jag följer med blicken den smala, sydliga kammen upp mot toppen. Den stigningen planerar vi att vandra i morgon. Bakom fjället, nedanför dess västliga sydstup, ligger, i en namnlös u-dal, sjön Gujjávrre. Den karaktäristiskt långsmala sjön med sträckning nordväst till sydost är genast igenkännlig på kartor över Arjeplogsfjällen. Framför oss ser vi nu också Norra Fierrás (1605 möh). Det är ett av de fyra tornen i massivet Fierrás borg och dess resliga, tunga skepnad kommer att vaka över vår lägerplats vid Gujjávrre. För tillfället försvinner dess övre delar upp genom molntäcket.

     Vandrandet fyller mig med lycksaliggörande frihetskänsla. Kroppen känns frisk, stark, och jag har en känsla av att i denna lunk kunna fortsätta nästan hur långt som helst. Tempot väcker aningar om något ursprungligt mänskligt. Vandrandet har rottrådar som försvinner djupt ned i vårt förflutnas dunkel. På fjället luckras tid och rum upp. Ljuset skiftar ständigt. Avlägset är det futtiga, det förvrida och förljugna. Här finns frihet. Du vandrar med ett dubbelt seende. Å ena sidan tar blicken fäste på landmärken miltals bort. Bara ytterst långsamt, allteftersom du rör dig, ändrar landskapet karaktär. Emellanåt stannar du, studerar kartan, jämför med omgivningen och utläser den sträcka som har tillryggalagts. Å andra sidan har du blicken fäst på det allra närmaste. Du ser var du sätter fötterna, anpassar ditt steg till underlagets höjningar och sänkningar, kliver på stenar, aktar dig i möjligaste mån för att trampa i vattensamlingar och undviker halkiga partier. Ibland är det ett av fjällens tåliga blomster som fångar din uppmärksamhet och får dig att stanna upp. Tiden är inte vardagens tid. Du stannar och rastar då du känner för det och du släcker din törst i en fjällbäcks rena vatten. I landskapet syns spåren av den historia som är så mycket större den mänskliga. Livet reduceras och väsentligheterna träder fram. Så lite begär glädjen.

     Ljuset har ändrat karaktär. Det börjar skymma. Jag har gått koncentrerat och min uppmärksamhet har främst gått i riktning mot Gujjávrre. Därför är synen söderut plötsligt överraskande. Bortom den svagt uppåtsluttande fjällheden reser sig fjället Ruonektjåhkkå (Ruonektjåkkå) och på sydostsluttningen framträder den perfekt skålformade glaciärnisch som är nedsänkt i fjällets flacka översida: en halv kilometer bred och fyrahundrameter meter djup. I en av sina omistliga turbeskrivningar beskriver Claes Grundsten den som "ett av fjällens vackraste exempel på denna landform". Den sista glaciären som låg där, upplyser han, försvann under värmeepoken för omkring femtusen år sedan. På fjällets och nischens allra översta partier ligger molnen som ett lock. I den begynnande skymningen ger Ruonektjåhkkå ett mäktigt intryck. Det är som om vi passerade en urgammal vulkankrater insvept i rök och dimma. Det vilar någonting dovt mystiskt över sceneriet.

...det vilar någonting dovt mystiskt över sceneriet...

      Inte lång stund därefter bjuder solnedgången på ett förtrollande skådespel. Vi befinner oss nu ungefär två kilometer sydost om Gujjávrtjårro och dess sydliga kam. Därbakom reser sig fjället Vávlátjårro vars översta parti snuddar vid molntäckets nedre skikt. Men sjön kan vi fortfarande inte se. Den ligger ännu gömd för oss nere i den smala dalgången mellan de båda branta fjällen. Solen är på väg ned bakom de norska fjällen. Genom molnen skjuter ljuspelare i låg vinkel in i dalen mellan Gujjávrtjårro och Vávlátjårro för att reflekteras på den långsmala vattenytan. Från vår position framträder det hela som ett skimrande ljussken från den dolda dalgången. Hela dalen verkar bada i ljus. Vávlátjårros branta, fuktblanka nordsida glimmar som av guld. Ordlösa blir vi stående på en höjd en bit från stigen och betraktar ljusspelet. 

...ordlösa blir vi stående på en höjd... 

      Vi börjar nu så sakteliga närma oss vårt mål och då vi fortsätter dröjer det inte länge innan vi får en första skymt av Gujjávrres vatten mellan de båda fjällen. Solen har sjunkit ytterligare och det fenomen som vi nyss betraktat är, åtminstone för denna kväll, överståndet. Men på Vávlátjårros brant ned mot sjön glöder ännu en sista rest av ljuset.

      Från det krön som stigen passerar över kan vi se ned genom Smuolevágge och den jokk - "störta från Ferras, strömma från Nasa" - som sträcker sig rakt västerut genom dalen. Två dagsmarscher i den riktningen ligger Silbbanássja (Nasafjället) och den mytomspunna gruvan. Stigen faller härifrån av nedåt och snart har vi kommit in i den begynnande björkskogen. Sedan kommer vi nästan omedelbart fram till den namnlösa jokk som en bit norröver avvattnar Sårvejávvresjöarna. Vattnet forsar i en liten ravin som skär genom klippan och däröver leder en tämligen enkel, sliten metallbro. Härifrån skymtar vi, en bit längre ned, för första gången Guijaurestugan och efter att ha passerat över jokken så dröjer det heller inte länge förrän vi kommer ut ur björkskogen. Här, inte långt från stranden vid Gujjávrres sydostspets, finns alltså en övernattningsstuga och även några små, enkla renskötarstugor.

      Vi följer stigen förbi Guijaurestugan. Där inifrån kan vi höra röster då vi passerar. Intill dörren står ett par fiskespön lutade mot väggen. Ett litet krön döljer sjön som ligger ett hundratal meter bort. En bit nedanför stugan ligger bron över Gujjávrres utlopp. Precis under bron sugs sjöns dessförinnan lugna vatten nedåt i en brusande fors, bara för att strax därefter återigen stillna och i form av ett svängt sel fortsätta sin färd. Efter bron viker vi direkt åt vänster och går ned till den lilla udde som bildas där selet kröker sig. Där, alldeles intill den steniga stranden, sätter vi upp våra två tält på det mjuka underlaget. Detta blir vår lägerplats de tre kommande nätterna. 

     Det har nu hunnit bli tämligen sent. Klockan är runt elva och det är på väg att mörkna. Bakom Gujjávrtjårros branta vägg ser vi en svag, blånande ljusning. Den svaga vinden är nordvästlig och de tunna moln, som, på den bakre sidan härifrån sett, träffar fjällets topp pressas uppåt för att sedan - långsamt, långsamt - vika ned över krönet som ett drömlikt vattenfall.

...ivrig att pröva fisket... 

     C. kryper in i tältet och lägger sig för att sova. D. är däremot ivrig att pröva fisket och vandrar tillbaka upp mot sjöns utlopp vid bron. Jag gör honom sällskap. Då han ställer sig nere vid strandkanten och kastar ut flugfiskelinan, så strövar jag en bit på måfå upp mot Vávlátjårros fot. Nu har det dock mörknat påtagligt och det dröjer inte länge innan jag vänder tillbaka mot tältet. Mitt knä känns en aning stelt och värker lite. Jag hoppas att det ska vara övergående. Innan jag kryper in i tältet för natten, så ser jag en sista gång upp mot Gujjávrtjårro och de tunna moln som långsamt bryter över krönet. Uppifrån bron ett hundratal meter bort hörs det outtröttliga bruset från forsen. Juli är omärkligt på väg att glida över i augusti. Förväntansfull inför morgondagen somnar jag snart.

Fredag 1 augusti. Gujjávrtjårro - Jakobs Knabbe.

Vår lägerplats är vackert belägen. Tälten är uppställda med öppningarna mot det sel som bildas där jokken en kort sträcka vidgar sig något, för att sedan, bortom den liten krök där vattnet försvinner bortom synhåll, smalna av, och, det anas härifrån bara som en begynnande krusning på ytan, som en fors i flera fallande etapper fortsätta sin färd. Det är här som Ruonekjåhkå har sin egentliga begynnelse och en dryg kilometer söderut, nedanför forsarna bortom kröken, ansluter Smuolejåhkå. Från de två dalarnas mötesplats och utåt längs dalgångarna frodas växtligheten i de lägre partierna. Över lägerplatsen vakar fem fjäll. Strax väster om oss begynner Vávlátjårros smala östrygg. Den överväger vi att i morgon följa upp mot toppen. Norrut reser sig Gujjávrtjårros stup ned mot Gujjávrre. Mot öster kan vi se de inledande fjällhedarna på det förhållandevis låga Tjápkátjåhkkås svagt uppåtslutande västsida. Söderut, på omkring en halvmils avstånd, står Ruonektjåhkkå med den omisskännliga glaciärnischen skålad ur sluttning mot nordost. Och, slutligen, det resliga och massiva Norra Fierrás som allseende vaktpost i sydväst.

...detalj från Generalstabskartan 1890... 

      Det är en strålande sommarmorgon som möter oss då vi nyvakna tittar ut ur tälten. Några enstaka vita moln seglar över en i övrigt klarblå himmel. Det är nästan vindstilla och solen värmer skönt. Frukostgröten smakar, som alltid, gott. Selet intill oss blänker i solljuset. D., som har förhoppningar om gott fiske, tänker idag följa jokken nedåt till mötet med Smuolejåhkå. Jag och C. är däremot inställda på Gujjávrtjårros topp och medan vi dricker morgonkaffet kan vi med blicken följa kammens linje uppåt. Himlen ovanför fjället är svindlande blå och förutsättningarna för en topptur kunde inte vara bättre.

     Med fiskespöet ger sig D. iväg söderut och strax därefter, med lätt packning i ryggsäckarna, startar jag och C. mot Gujjávrtjårro. Det klara sjövattnet skjuter fart under bron, där bottnen består av en jämnt blankslipad stenhälla, för att sedan brusande falla nedåt ett par meter i solgnistrande, vita avsatser till det krökta, lugna selet nedanför. På andra sidan tar vi sikte mot kammens inledande brant en dryg kilometer bort. Den vegetationsrika terrängen sluttar svagt uppåt och snart har vi fri sikt över det krön som från området kring övernattningsstugan skymmer Gujjávrre. Den milslånga sjön sträcker ut sig mot nordväst, innesluten av branta fjällväggar: Vávlátjårro längs den vänstra stranden och Gujjávrtjårro längs den högra. 

     Snart finner vi oss vid Gujjávrtjårros sydöstra fot. Mot sjösidan och mot nordost uppvisar fjället två långa stup, men här, där dessa båda bergväggar möts, bildas alltså en långsträckt kam upp mot toppen. Då vi med kikaren blickar nedåt så ser vi ett tält vid en av de nedanförliggande sjöarna och där intill en ensam fiskare. Jag söker av området och försöker lokalisera Jakobs Knabbe. Kammen ovanför oss kröker sig något i en båge åt höger. Det är en tämligen lättvandrad elevation, men solen gassar och vi gör oss ingen brådska. Stenhällar bildar terrassliknande avsatser och stigningen påminner bitvis om en trappa i titaniska proportioner. Stenblock ligger sporadiskt utströdda över hela kammen. Då och då gör vi korta raster och varje gång kan vi, då vi blickar bakåt, se hur vi har höjt oss över det nedanförliggande landskapet. Till höger nedanför oss glittrar Gujjávrres yta och med kikaren kan vi se ett tält på den sydöstra stranden. Vi ser också selet och den lilla udde där vårt läger ligger. Våra egna tält är nu emellertid svåra att urskilja. Ännu längre söderut ser vi Ruonekjåhkås och Smuolejåhkås möte och där bortom ligger Stuorsavvuns vatten. Plötsligt observerar vi ett par små figurer som rör sig en bit nedanför oss. Det är två vandrare som stretar uppåt längs kammen. Utsikten är slående redan halvvägs upp och snart verkar det som att våra förföljare är nöjda. De vänder nedåt igen. Vi stretar under tiden vidare upp mot toppen.

...en trappa i titaniska proportioner...

      Då bara en liten bit återstår av vandringen upp längs bergskammen, så unnar vi oss en något längre rast. Vi har från kammens nedersta del vandrat uppåt omkring fyrahundra höjdmeter. Vi kränger av oss ryggsäckarna och sätter oss ned på den varma klipphällan. Jag bekymrar mig lite över mitt onda knä. Än så länge går det bra, men återigen börjar det kännas lite stelt. Detta glömmer jag dock snabbt då vyn åt sydost från denna position fångar all uppmärksamhet. Vid kanterna sluttar kammen mjukt avrundat nedåt och framför oss välver den sig utom synhåll. Vi sitter så längst uppe på titanernas trappa, strax nedanför himlen, med det solbelysta landskapet utbrett nedanför våra fötter. En stor mängd blå fjällsjöar i varierande storlek ligger utströdda som glänsande safirer på det böljande lågfjället. Långt där bortom kan vi skymta Sädvvájávres vatten. Åtskilliga mil åt sydost ser vi en långsträckt front med mjuka, vita moln. På stort avstånd runt omkring oss är emellertid himlen fortfarande häpnadsväckande klar. Inget väderomslag verkar förestående. Allt detta tillhör oss. Ingenting ägs av någon.

     Mobiltelefonen visar sig ha täckning häruppe och jag gör misstaget att använda den.
     - Hur är det? inleder jag dumt.
     - Sådär.
     Samtalet kommer av sig, det blir kort, och jag påminns om de många hinder som ligger i ett samtal, hur långt det ofta är mellan människa och människa. Mobiltelefon bör användas ytterst sparsamt i fjällen.

     Vi fortsätter den avslutande biten upp mot toppen. Underlaget består snart uteslutande av grå sten. Framför oss, snett åt höger, reser sig en stenig brant och blockerar likt en mur sikten västerut. Vi måste ännu vandra en svängd stigning upp på den höjden innan sikten ska öppna sig åt alla håll. Först går vi emellertid nära det sydvästliga stupet och får en fantastisk utsikt över den långsmala vattensamling som ligger sexhundrameter nedanför oss. Från vårt fågelperspektiv blir det uppenbart varför sjön kallas som den gör: Gujjávre betyder på samiska sjön som ser ut som en skida. Från spets till spets är avståndet ungefär en mil. På andra sidan den tvära, djupa dalen reser sig Vávlátjårro brant. Rakt nedanför oss, längs den norra stranden, vandrade i augusti 1659 Preben von Ahnen och hans män. Nere vid Silbbajåhka (Silbojokk) var man då ovetandes om det anfall som var snart förestående.

...sjön som ser ut som en skida... 

      Det var, som det brukar heta, oroliga tider. Det ena kriget följde på det andra. Det hade länge ryktats om att danskar och norrmän på andra sidan kölen förberedde ett anfall mot den omtalade silvergruvan på Nasafjäll. Den låg på ett omstritt gränsområde i landets absoluta periferi och var därigenom geografiskt mycket utsatt. Sensommaren 1658 hade krig återigen förklarats mellan Sverige och Danmark. Vintern och våren hade förflutit utan angrepp mot lapplandsfronten. Men i mitten av augusti 1659 gick alltså länsherren över de norska Nordlanden, Preben von Ahnen, över gränsen med omkring 20 ryttare och 80 män till fots. De gjorde inget väsen av sig. De var viktigt att behålla överraskningsmomentet.

     Anfallet utgick från norska Junkerdal. Man kan förutsätta att norrmännen som vägvisare hade samer med god kännedom om trakten. Det fanns för de senare många skäl att önska gruvdriftens upphörande. Hålltjänsterna och den krävande transporten av malm innebar stora uppoffringar för samerna. Det är, enligt Janrik Bromé, troligt att den norska truppen följde Gráddesjåhkå över gränsen och därefter vek av ned mot Gujjávre. För att manskapet uppe vid gruvan inte skulle bli varse vad som var förestående, så valde man alltså en väg tämligen långt norr om Nasafjäll. Preben von Ahnen och hans trupp följde sjöns norra strand till Ruonekjåhkå, som övergicks, varpå man slutligen vandrade den då brukade leden mellan Nasafjäll och Silbbajåhkå till bruket vid Sadvvájávrre. Vid femtiden på morgonen den 15:e augusti slog man till. Bruksfolket överrumplades, hyttan plundrades och brändes. Uppdraget på fientlig mark var därmed till hälften avklarat. Man fortsatte nu mot Nasafjäll och tre dagar senare, den 18:e augusti, anfölls även gruvan. På avstånd kunde de flyende arbetarna snart se byggnaderna på det kala fjället sättas i brand. Den norska strövkåren hade därmed fullgjort det som föresatts att göra och de drog sig tillbaka över gränsen. Silvergruvan på Nasafjäll var ödelagd och lämnades åt sitt öde i mer än hundra år. Under de tjugofem år som verksamheten upprätthölls i Silbojokk utvann man totalt 858,8 kilo silver och 133,6 ton bly. Lönsamt blev det aldrig. Gruvbrytning i dessa rikets mest otillgängliga trakter var förenat med stora svårigheter och kostnader.

     Vi har nu inte långt kvar till fjällets högsta punkt (1312 möh). Toppen utgörs av en grå, enformig stenöken. Här befinner vi oss en bit från den sydvästliga branten och kan därför inte längre se den nedanförliggande sjön. Vi sätter oss ned och äter i lugn och ro ett mellanmål. Vi är nöjda och belåtna. Vädret kunde verkligen inte vara bättre. Nästan ingen vind och blå himmel. Värmande sol. Även om vi inte längre kan se Gujjávrre, så har vi ändå en storslagen utsikt. Norrut kan vi, bortom alla anonyma lågfjäll, se de avlägsna topparna Årjep Saulo och Nuort-Saulo. Även legendernas Sulitelma kan anas härifrån. Västerut är det de norska topparna i Saltfjell-området som fångar uppmärksamheten. I nordväst fascinerar Solvågtind i Junkerdal med sin utmanande krökta och spetsiga profil. Vi tar av oss kängorna och sträcker ut benen. Allt är rofyllt och mycket stilla.

      Efter rasten på toppen av Gujjávrtjårro vandrar vi rakt norrut i syfte att komma ned mot den östligaste av sjöarna nedanför Gujkkultjårro och sedan, strax innan sjön, vika av nedåt i dalen nedanför Såmbertjårro och följa bäcken mot Sårvejávrresjöarna. Den inledande sträckan från toppen går över ett småkuperat och gråstenigt landskap. Vi har börjat vika av nedåt på Gujjávrtjårros norrsida, då vi intill en klippvägg stöter på en uppskattningsvis sjuttio åttio meter lång och tio meter hög snölega. Snön är perfekt vit. Halvägs upp är det som om någon har dragit med en stor kniv och efterlämnat ett djupt, horisontellt löpande snitt. Strax under denna skåra, i mitten på den avlånga legan, har det bildats en välvd snögrotta. Öppningen är där den är som bredast knappa femton meter. Vi går närmare för att undersöka de vackra formerna, skapade av solvärmen och den smältande snön. Kanske har dessa mjuka linjer och släta ytor bildats här varje sommar under tusentals år. Från grottan rinner en bäck med smältvatten som vi följer ända fram till öppningen. Inne i den välvda håligheten är det isglänsande taket fullkomligt slätt. En stor bassäng på ett par decimeters djup fyller bottnen. Vattnet är klart och under den lugna ytan vilar en mosaik av platta stenar. Det är en varm sommardag och avsmältningen är tämligen stor. Den klara bäck som avvattnar snögrottan rinner den första biten långsamt, porlar över stenarna och klipphällen, men lite längre ned blir det brantare, vattnet tar fart och skjuter iväg ned för klipporna. Stillheten uppe vid grottan ersätts av ljudet av forsande vatten. Vi passar på att dricka och vi fyller våra vattenflaskor.

     Snart ser vi den östligaste av sjöarna nedanför Gujkkultjårro. Vattensamlingen ligger på en höjd av 1013 meter över havet. Det är fortfarande för brant för att gå direkt mot den nedanförliggande dalen och vi fortsätter därför att snedda ned mot sjön. Närmare den kommer vi sedan att vika tillbaka ned mot dalen. På andra sidan den breda dalgången välver sig fjället Såmbertjårro (1161 möh). Dess sydsida har en tämligen svag sluttning. På de, med dagens mått mätt, primitiva gruvkartorna från Nasafjällsepoken benämns detta fjäll Raudurtvare. Också det namnet var för en kort tid under Nasafjällsepoken förknippat med drömmar om fördold rikedom. Vid fjällets högsta punkt hittades 1641 en fyndighet med sulfidmalm. Flera skärpningar togs upp och planer ska ha funnits på att bygga gruvstugor. Men detta förverkligades aldrig. Efter fem år hade fyndigheten sinat.

     Plötsligt lösgör sig stenarna framför oss och börjar röra på sig. Det är en liten flock ripor som kvickt springer iväg. De försvinner över ett krön och en liten stund senare ser vi dem flyga ned mot dalen. Vi har fortfarande en bit kvar fram till sjön 1013 möh, men nu är branten inte svårare än att vi kan ta oss ned rakt norrut. På väg utför de avslutande klipphällorna gläds jag åt synen av ett par stjärnbräckor som verkar njuta i solgasset. En stadig hand har försiktigt doppat penseln i rött för att sedan, vid basen på vart och ett av de porslinsvita kronbladen, utföra två korta stötar med den yttersta spetsen. Det är inte en sällsynt blomma, men vacker.

     Nere i dalen flyter en tämligen stor bäck söderut mot sjön Bajep Sarvejávrre. Smältvatten från de fuktmängda sluttningarna ansluter till bäcken och fyller på med vatten. Vi vandrar ned mot dalens lägsta delar innan vi gör rast intill en anhopning grönskande ormbunkar. Här sätter vi oss ned i gräset och värmer en välbehövlig lunchsoppa. Den sista biten nedåt har jag allt mer besvärats av inflammationen i mitt vänstra knä. Det har blivit ansträngande att böja knäet då det över en viss vinkel börjar göra ont. Även C. har nu fått problem med sin sedan tidigare krånglande vad. Det har frestat på att vandra nedåt. Vi sträcker ut oss i det varma gräset i väntan på att soppan ska koka upp.

     Med ett tillskott av energi i kroppen fortsätter vi en stund senare utmed bäcken söderut. Marken är fuktig och på sina ställen växer låga vidjesnår. Vi hämmas nu båda av krämpor i benen och stundtals är vandringen därför ganska tålamodsprövande. I ett försök att hitta lättast möjliga terräng och underlag korsar vi bäcken, bara för att en bit längre ned finna det lämpligast att vandra tillbaka över till den södra sidan. Himlen ovanför oss är lika klart blå som tidigare. En samling polarull signalerar klart vitt intill bäcken där den börjar falla av mot Bajep Sårvejávrre, den första av sjöarna i Sårvejávrresystemet. Där bäckens forsande vatten i avsatser faller ned mot sjön har klipphällan slipats till mjuka former. Långt där nere, på den norra stranden, lyser en ensam, kalkvit renvaktarstuga. 

...en samling polarull signalerar klart vitt...

     Vi fortsätter vår vandring på sluttningen nedanför Gujjávrtjårros nordöstliga stup och passerar haltande söder om Bajep Sårvejávrre och Vuolep Sårvejávrre. Slutligen har vi rundat berget och når fram till foten på den kam på vilken vi för några timmar sedan vandrade uppåt. Här tar vi en välbehövlig paus. Redan från början har jag föresatt mig att i dag hinna med en avstickare till Jakobs Knabbe, som jag vet ska ligga strax söder om utflödet från den nedersta sjön i Sårvejávrresystemet. 1646 upptäcktes där en fyndighet av samma slag som den på Såmbertjårro. Under en kort period bröt man sulfidmalm även där. Verksamheten upphörde redan efter ett år. Med kikaren lokaliserar jag en avvikelse i det nedanförliggande landskapet som jag antar kan vara den "anslående klippformation" som Grundsten talar om i sin informativa bok om Arjeplogsfjällen. Fiskaren som vi i morse såg vid den intilliggande sjön syns inte längre till, men tältet står fortfarande kvar därnere. C. väljer att härifrån gå direkt ned mot lägret. Jag vandrar iväg mot Jakobs Knabbe.

     Det är från sydväst som jag efter en stund närmar mig sjön. På andra sidan bäcken ser jag nu klippformationen på nära håll och förstår att detta verkligen måste vara det gamla malmbrott som jag letar efter. Den rostfärgade klippan bryter tydligt av från omgivningen där den sticker upp bland de grå klipphällarna. Precis intill den ligger också vad som ser ut att vara en hög stenrester, varphögar, från brytningen. Nu återstår bara att ta sig över den forsande jokken.

     Sjön ligger på en högre avsats och vattnet faller brant nedåt precis här. På klipporna precis intill den brusande forsen klättrar jag uppåt. Sjön har ett smalt utlopp. Där sugs vattnet in, för att sedan, nästan omedelbart, falla brant nedåt åtskilliga meter över och mellan stenblocken, innan det flyter vidare. Genast då jag kommer upp till sjön ser jag tältet. Det är uppställt alldeles i närheten av utloppet. Snart lokaliserar jag också fiskaren. Denne har nu tagit en paus och ligger utsträckt på rygg vid tältet. En av den svenska kriminallitteraturens otaliga bästsäljare har slukat honom och han upptäcker mig först då jag hälsar. Han berättar att han tillhör ett sällskap som har varit i trakten en dryg vecka. Om jag förstår det rätt så har de låtit sig flygas en bit upp i Smuolevágge och sedan prövat fisket på lite olika ställen. Det har emellertid inte varit så bra fiske som de hade hoppats på. Vädret har varit desto bättre.
     - Har du varit och tittat på Jakobs Knabbe? Malmbrottet. Det ligger precis här intill.
     - Nej, det vet jag inget om.

     Vid utloppet tar jag mig över den brusande forsen. Hoppet är inte långt, men genomförs med koncentration. Vattnet rusar under mig. Här vill jag inte tappa balansen. Från den andra sidan är det sedan bara ett femtiotal meter till Jakobs Knabbe. Den korta gruvgången går rakt genom klippan. Från den norra sidan är gången upptagen snett uppifrån och är nu bara ett hål ned i berget som viker och kommer rakt ut på den södra sidan. Jag kommer ofrivilligt att tänka på Mankers lakoniskt nedlåtande kommentar om gruvhålen och soptipparna i Alkavare: "Inte särskilt imponerande." Vilka var de, männen som för 350 år sedan slet på denna lilla, obetydliga kulle i den lappländska ödemarken? Hur upplevde de naturen runt omkring dem? Hade de tid och möjlighet att stanna upp och se allt det vackra - eller var det bara ett lapphelvete? Spår av människors ansträngningar och drömmar.

...spår av människors ansträngningar och drömmar... 

      Ett tag överväger jag att vandra tillbaka upp till fiskaren och upplysa honom om hur nära han ligger detta lilla fragment av den fascinerande historien om Nasafjäll. Sedan väljer jag att helt sonika vandra iväg åt det andra hållet. En bit längre ned har bäcken lugnat sig och jag korsar där tillbaka till den andra sidan. Mitt smärtande knä besvärar mig nu rejält och jag börjar vara trött. Med återhållna svordomar vandrar jag tvärs över ett fuktigt område med vidjesnår, innan jag slutligen når den sista slänten ned mot området kring Guijaurestugan. En liten grupp kvinnor kommer släntrande från stranden. Antagligen denna natts stuggäster.

     Klockan är runt halv tio då jag till slut når fram till vårt läger. D. står vid vattnet och lurar med flugfiskespöet på en vakande fisk. C. sitter på en sten intill och är beredd att assistera med håven. Den kommer snart till användning då D. drar upp en glänsande öring. I stekpannan vid lägerelden ligger de folieomslutna resterna av dagens övriga fiskelycka. Han har fått ett tiotal öringar, men beklagar sig över att de storleksmässigt har varit ganska blygsamma. Dagen därpå ska fångsten bli ungefär densamma. Både jag och C. är vegetarianer och äter inte fisk.

     Vi värmer en sen middag. Ett nytillkommet sällskap vandrare har på andra sidan selet, inte lång från övernattningsstugan, satt upp ett stort, rött tält. Innan vi lägger oss för natten så tar vi en kort kvällspromenad utmed leden ovanför Smuolejåhkå. Vattendraget ringlar sig fram i den grönskande dalen nedanför oss. Det är en rofylld kväll tidigt i augusti. Två ensamma flugfiskare står långt därnere, på olika ställen utmed den slingrande jokken och utom synhåll för varandra. Sommarkvällens dunkla toner spelar över dalgången.

Lördag 2 augusti. Tjápkátjåhkkå.

Ännu en klarblå morgon. Allt tyder på att det ska bli ytterligare en dag med strålande väder. D. ska ägna också denna dag åt fisket och han tänker ta sig ned mot Smuolejåhkå. C., å sin sida, har beslutat sig för att ta en vilodag och därigenom ge den onda vaden en möjlighet att återhämta sig. Även jag lyssnar på kroppen då jag väljer min dags mål. Tidigare har planerna funnits på att vandra upp till Vávlátjårros topp och till den anspråkslösa glaciären där uppe, men med tanke på mitt krånglande knä så verkar det alternativet i dag oklokt. Vávlátjårros högsta punkt får stå kvar på den långa listan över platser i fjällen som man hoppas få tid och möjlighet att besöka vid ett senare tillfälle. Det är en lista som alltid förblir oavslutad, ja, som till och med är oupphörligt växande hur många mil man än lägger bakom sig. När man besöker en plats, när man kommer upp på en höjd, så ser man på avstånd tio andra höjder, tio lysande snöfält och tio grönskande sänkor, som man skulle vilja vandra vidare till. Därtill påbjuder varje plats i fjällvärlden återbesök i andra ljusförhållanden, i annat väder, vid en annan tid på året. Nästa gång, försöker man intala sig själv, nästa gång, samtidigt som man är smärtsamt medveten om att livet är lika flyktigt, lika kort, som den ljusa, klara fjällsommaren. Vávlátjårro och dess glaciär lämnas obesökt. I stället beslutar jag mig för ett annat, lägre fjäll i omgivningen.

     Det är alltså på egen hand som jag runt halv tolv ger mig av mot Tjápkátjåhkkå (Tjapkatjåkkå). Jag når snart upp till metallbron över bäcken från Sårvejávrresystemet. Därefter delar sig stigen och jag går åt höger ned genom björkskogen. Jag känner inte alls av gårdagens besvär i knäet och att vandra ensam skänker mig en stark frihetskänsla: dagen är helt och hållet min. Solens strålar silas genom det friska, gröna lövverket och jag vandrar i ett lekfullt ljus som rakt igenom fyller mig med glädje. Löven är tusen och tusen glittrande punkter av renaste silver. Och fram genom dem går stigen.

     Snart viker jag av åt vänster från leden och går rakt upp genom björkskogen på sluttningen. Det dröjer inte länge innan jag kommer upp på den öppna fjällheden och den första svaga lutningen vidare upp mot den västligaste av Tjápkatjåhkkås toppar. Marken är vilsamt mjuk och skön att gå på. Knäet, som igår gjorde ont, mår bra av det fjädrande underlaget. Vandrandet går helt lätt och känslan av ren, oskuldsfull glädje består. En munter strof av Catullus rinner upp i mitt medvetande: "Känn hur fötterna trivs på färd och vandring!" (Catullus, 46) Grå stenblock är utströdda lite här och där på den gröna sluttningen. Jag stiger på upp mot Tjápkatjåhkkås första krön. Där bortom är himlen blå och helt utan moln.

     Precis innan jag når krönet stannar jag och blickar bakåt. Där nere, inklämd mellan Vávlátjårros och Gujjávrtjårros branta sluttningar, ligger Gujjávrre. Den svaga vinden är nordostlig och skapar en lätt krusning på vattenytan närmast sjöns hitre ände. Men sedan, lite längre västerut, kommer sjön i lä bakom Gujjávrtjårro och en skarp gräns dras tvärsöver vattnet. Därbakom ligger resten av sjön fullkomligt blank. Ovan sjö och berg sträcker sig den klarblå himlen upp mot evigheten.

...och en skarp gräns dras tvärsöver vattnet...

     Sedan når jag det första krönet. Här uppe ligger en förtjusande liten långsmal sänka som mynnar ut i en vacker utsikt över Smuolevágge. Den är några tiotal meter lång, tre fyra meter djup och ungefär lika bred. Dess botten täcks av tätt gräs och en liten vattensamling. Nedanför möts Ruonekjåhkå och Smuolejåhkå. Härifrån ser man långt bort genom Smuolevágge. På rad ovanför den grönskande dalen reser sig Norra och Västra Fierras i givakt. Någonstans därnere vid, de båda jokkarnas möte, finns antagligen D.

      Ett tilltagande ljud hörs från öster. En helikopter bryter tillfälligt lugnet. Att flyga i fjällen kallade Sten Selander "ett oskick som borde förbjudas". Problemet med att människor flygs upp i fjällen, menade han, är inte att transporterna utgör ett störande element. Ljudet är högst tillfälligt och i relation till bergen är flygfarkosterna komiskt små. Han motiv var främst av ett annat - i dag än otidsenligare - slag: "Något bit av jorden skall finnas kvar, där företrädet inte bestäms av plånboken." En i högsta grad omodern inställning som jag har lätt att sympatisera med. Dag Hammarskjöld, en person som i hög grad förstod sig på betydelsen av tystnaden, i såväl yttre som inre mening, hyste en liknande åsikt. Fjällen skulle stå öppna för alla, i samma former och på samma villkor. Någonting går tvivelsutan förlorat då människan lättvindigt låter sig flygas upp i fjällen. Visst kan man förstå Wolf Solent i John Cowper Powys stora roman:

He felt as though, with aeroplanes spying down upon every retreat like ubiquitous vultures, with the lanes invaded by iron-clad motors like colossal beetles, with no sea, no lake, no river free from throbbing, thudding engines, the one thing most precious of all in the world was being steadily assassinated.

Ernst Manker skriver gammelmansklokt: "Sakta ska man närma sig det åtråvärda." Han menar att man allra helst inte heller ska använda vägarna för att ta sig till utgångspunkterna för tillträdet till fjällen. Också detta går alltför fort. Nej, det riktiga sättet att närma sig fjällen är att färdas i sakta mak på de gamla båtlederna och långsamt, långsamt närma sig målet. Det kan göra den resande "värdig och välberedd" att stiga i land. Och från båtlämningen går man sedan till fots. Hammarskjöld fångar det väsentliga i en fråga som vi borde bära med oss och begrunda, ständigt, även då vi kommit tillbaka ned från fjället: "Varför beröva sig utbytet av den långa vandringen in i ödemarken, då stillheten växer omkring oss, fångar oss, rensar oss, skapar om oss?" The one thing most precious of all in the world.

      Helikoptern passerar över mig och försvinner snabbt västerut genom Smuolevágge. Den brustna stillheten sluter sig åter. I skuggan av två stora klippblock, tre fyra meter höga, kränger jag av mig ryggsäcken och sätter mig ned för att vila en stund. Precis intill finns en liten, stillastående samling vatten. Flugor surrar. De båda stenblocken på slänten ned mot vattnet står lutade över mig på ett sådant sätt att de ger intryck av att balansera på gränsen till att när som helst kunna välta. Men jag förlitar mig på vetskapen om att de trycker mot backen med en vikt som räknas i ton och att de i tusentals år har balanserat framåtlutade på detta sätt. Jag lutar mig bakåt och njuter av att ligga i skuggan och bara ta det lugnt.

      Efter en stunds vila så vandrar jag vidare på Tjápkátjhåhkkås hedbevuxna rygg. På väg österut mot fjällets högsta punkt så har jag solen snett framifrån från höger. När jag senare på dagen vandrar tillbaka i motsatt riktning har solen vridit sig och jag kommer att ha den snett framifrån från vänster. Det är varmt och solskenet är starkt. Därtill visade det sig i morse att vi hade glömt att packa med oss solskydd. För att inte bränna mig så har jag därför en keps nedskjuten långt över ansiktet. Jag startade dagen optimistiskt med bara en halvliter vatten och nu har jag börjat inse att det var ett misstag: jag kommer under vandringen på Tjápkátjåhkkå inte hitta något strömmande vatten att dricka. I nordost tecknar molnen vackra skuggor på det avlägsna Tjidtják.

...i nordost tecknar molnen vackra skuggor på det avlägsna Tjidtják...

      Plötsligt: i ett utrymme under två stora stenblock som står lutande mot varandra är det någonting som rör sig. Jag stannar och riktar uppmärksamheten ditåt. Var det bara inbillning? Då hinner jag precis se någonting slinka över ett krön en liten bit längre bort - en räv! Jag fumlar med kameran, samtidigt som jag skyndar vidare och spanar ned längs sluttningen. Den är naturligtvis försvunnen. Jag hann bara se det kvicka djuret för ett ögonblick, men den starka lyckokänsla som mötet skänker mig har lång efterklang.

     På en öppen klipphäll vilar en iögonfallande sten som sticker av från omgivningen. Den är cylinderformad med en diameter på omkring en meter och en längd på en och en halv. Dess form och räfflade yta får den att påminna om ett stycke gammal trädstam. Den ligger i perfekt balans uppe på hällen och det ser ut som att man utan ansträngning skulle kunna sätta den i rullning. Söderut, tvärsöver dalen där Ruonekjåhkå flyter fram, har jag Ruonektjåhkkås glaciärnisch.

...sten på sten... 

     På andra sidan en sista, stor sänka ser jag slutligen fjällets högsta punkt. Jag släntrar nedåt. Tjapkatjåkkås berggrund är kalkrik och det är ett blomstrande fjäll. Här, på sänkans sydostsluttning, blir detta mycket påtagligt: den i sol badande slänten är full av lysande blomster. Jag tar av mig ryggsäcken och lägger mig ned i det höga gräset. Det är varmt och skönt. Faire le lézard. En lång stund ägnar jag mig sedan i lugn och ro åt att fotografera växtligheten här och längre ned i den blomsterrika sänkan. 

...den i sol badande slänten är full av lysande blomster...

      Så når jag till slut Tjápkátjåhkkås högsta punkt (935 möh). Jag kommer upp ur sänkan och över det sista krönet. Framför mig breder en perfekt jämn och fotbollsplansstor hed ut sig. Mitt på denna platå finns en ensam, platt sten. Jag går mot denna iögonfallande upphöjning. Den är kvadratisk, omkring två gånger en meter, och en knapp meter hög. Utöver denna finns här inga andra stenar som höjer sig ovanför den plana heden. Bara denna altarlika solitär som är varm vid beröring.

...bara denna altarlika solitär som är varm vid beröring... 

      Nedifrån dalen hörs bruset från Ruonekjåkkå, avlägset, men tydligt, och österut syns på avstånd Sädvvájávrres vatten. Där ska vi i morgon vandra på väg mot Ruonekgåerttjes dånande vattenmassor. Nu ser jag från det hållet en helikopter komma flygande. Den passerar förbi mig nere i dalen, fortsätter upp längs Ruonekjåhkå och lämnar efter sig ett stilla lugn. Jag vandrar långsamt ut mot kanten på toppens östra del. Solen skiner och det är varmt i luften. Söderut, på andra sidan dalen, forsar smältvatten nedför nordsidan av Ruonektjåhkkå. Här uppe, liggande på den mjuka fjällheden, vilar jag. Jag äter några skivor knäckebröd. Kanske somnar jag en liten stund. Nedanför mig svävar en rovfågel över den gröna sluttningen ned mot Ruonekjåhkå. Jag plockar fram Hölderlins Gedichte, den lilla gula volymen i Reclams Universal-Bibliothek, och slår på måfå upp en sida.

     Aus silbernen Opferschalen
     Der Quell rauscht, ausgeschüttet
     Von reinen Händen, wenn berührt

     Von varmen Strahlen
     Kristallenes Eis und umgestürtzt
     Vom leichtanregenden Lichte
     Der scheeige Gipfel übergießt die Erde
     Mit reinestem Wasser. Darum ist
     Dir angeboren die Treue. Schwer verlässt,
     Was nahe dem Ursprung wohnet, den Ort.

Denna korta stund på toppen av Tjápkátjåhkkå sträcker sig mot det evigt onämnbara som vi i sällsporda stunder kan tycka oss ana bakom slöjan. Här, högt ovanför dalen, en molnfri sommardag, upplever jag så ett ögonblick som närmar sig fullkomligheten.

     Men jag kan inte bli kvar. Snart måste jag börja tänka på vandringen tillbaka. De sista dropparna vatten i fältflaskan är slut. Jag påbörjar återmarschen och, lockad av Grundstens beskrivning av den med örter och ormbunkar frodiga björkskogen på fjällets sydsida, gör jag snart misstaget att vandra för långt ned på sluttningen. Här blir vegetationen och den branta terrängen snabbt besvärande. Nedanför mig ligger Ruonekjåhkås solglittrande, blå vatten som en ouppnåelig hägring. Jag kämpar på en stund i den pressande värmen, men tvingas till sist inse att det är klokast att vinna höjd igen. Lika lätt som det nyss var att förlora höjd, skråandes nedför sluttningen, lika jobbigt är det nu att vinna den åter. En inte ovanlig erfarenhet på fjället. Det blir en ansträngande vandring upp genom vegetationen på den branta fjällsidan. Hittills har jag på hela dagen inte haft några större känningar i mitt knä, men nu börjar det åter göra ont. Slutligen når jag i alla fall upp till krönet och kan på den lättgångna heden fortsätta vandringen västerut.

     Klockan är runt halv sju då jag är vid tillbaka Guijaurestugan. Den törst som har tilltagit allt mer under vandringen tillbaka på det varma fjället kan äntligen släckas i forsen strax nedanför bron. Det svala vattnet smakar underbart. Vid tältplatsen väntar C. och D. Jag sätter mig ned och vilar ut. C. berättar att en helikopter tidigare i dag har landat vid stugan och släppt av ett antal personer. Han har för övrigt haft en skön dag, läst och legat och dåsat i solen. Någonting obestämt fångar nu min uppmärksamhet. Utan att jag omedelbart kan sätta fingret på vad det är, så märker jag att någonting har förändrats i lägret. I öster har molnen samlat ihop sig och från den riktningen hörs ett ljud som jag först har svårt att identifiera. Det låter nästan som kraftig vind i en skog. Men så mycket blåser det ju inte? Sedan lägger jag märke till att jag inte längre hör den brusande forsen uppe vid bron. Det ljudet har hittills varit ständigt närvarande i vår lägerplats, men därifrån hörs nu inget alls. Det är då som jag inser vad det är som har förändrats: vinden har skiftat. Den har tilltagit en aning och blivit ostlig. Det brusande ljudet i öster kommer från den fors som ligger precis nedanför selet, dold bakom en liten krök. Tidigare, då vinden har varit västlig, så har ljudet från den fullständigt försvunnit i bruset från forsen ovanför. Nu råder alltså det omvända förhållandet.

     Efter middagen vandrar vi iväg mot Gujjávres strand för att se solen gå ned mellan Vávlátjårro och Gujjávrtjårro. På vandringens första dag såg vi på avstånd solnedgången som ett skimmer uppfyllande hela dalen. I går kom vi tillbaka från vandringen på Gujjávrtjårro för sent för att få uppleva det. I öster har de mörka molnen tornat upp sig och ser ut att långsamt komma drivande upp längs Ruonekjåhkå. Men ännu är de på betryggande avstånd. Mot väster är molnigheten endast sporadisk. Vi kommer ned på den kala, steniga stranden. Den avlånga, fjordlika sjön, med höga bergsbranter på båda sidor, ligger utbredd framför oss. Inte långt härifrån, vid sjöns utlopp, ska det ha funnits en badstuga under Nasafjällsepoken och här, vid denna ände av Gujjávre, har man också funnit en gammal lappmarksgrav som daterar sig från ungefär samma tid. Det är svårt att föreställa sig en bättre vald vilostad. En bit längre upp på stranden, närmare Gujjávrtjårro, ser vi det tält som vi i går kunde se uppifrån bergets kam. Så länge det inte blåser kraftig västlig vind, så måste det vara en makalös lägerplats. Solen har börjat sänka sig. Vid stranden står ett ensamt båthus utelämnat åt väder och vind. Det gamla, torra träet lyser skarpt vitt i ljuset från den nedgående solen i väster. Gujjávrtjårros branta sydsluttning strålar av blänkande solglitter.

...Gujjávrtjårros branta sydsluttning strålar av blänkande solglitter...

     Det är sista kvällen vid Gujjávrre. I morgon bitti ska vi packa ihop tälten och vandra mot bilen. Om ganska precis ett dygn kommer vi att vara hemma. Jag har ingen lust att gå och lägga mig. I stället gör jag och D. en kort promenad till forsen nedanför selet. Vattnets hastighet ökar och det faller nedåt i flera avsatser över blanka stenhällar. Vi följer den brusande forsen en bit innan vi vänder och långsamt strosar tillbaka upp mot lägerplatsen. Ett fält med polarull lyser vitt i dunklet och därbakom reser sig Norra Fierras kropp som en stor, mörk skugga.
     På natten vaknar jag och hör ett lätt regn falla mot tältduken. Det verkar sannolikt att vi får göra morgondagens vandring under en regntung himmel. Det vore i så fall helt i sin ordning.

Söndag 3 augustii. Gujjávrre - Ruonekgårttje - Silvervägen.

Klockan är omkring sex då vi kryper ut ur sovsäckarna och börjar förbereda oss för den avslutande vandringen. Himlen är grå och ett tunt regn fyller luften. Vi packar ihop medan frukostgröten kokar upp. Marken är fuktig och vi äter på stående fot. Regnet är emellertid så lätt att vi avstår regnkläderna. Klockan är kvart i åtta då vi startar vandringen tillbaka mot Silvervägen. Frånsett en nyligen använd eldstad så finns det nu, för det otränade ögat, inga spår där vi har sovit där de tre senaste nätterna. Vi går en sista gång över jokken som avvattnar Gujjávrre och vi fortsätter upp till Guijaurestugan. Troligtvis ligger någon ännu och sover därinne. Vi passerar tysta förbi.

     Stigen fortsätter uppåt en bit och viker samtidigt av mot bron som leder över jokken från Sårvejávrresjöarna. Det var den här vägen vi kom på väg ned mot Gujjávre för tre dagar sedan och samma väg som jag i går inledningsvis vandrade på väg mot Tjápkatjåhkkå. I björkskogen flyr några fåglar upp ur den våta vegetationen då vi kommer gående. På andra sidan bron delar sig stigen. Den första kvällen kom vi gående österifrån, på den vänstra stigen. Denna gång slår vi in på den högra stigen och viker av nedåt genom den björkskog som igår var så fylld av ljus. Nu är den tung av fukt.

     Vi följer Ruonekjåhkå tillbaka mot Sädvvájávrre under gråa skyar, genom björkskogen. Det har slutat regna, men blöta blir vi ändå. Det går inte att undvika att komma i kontakt med den rikliga vätan i träd, vide och gräs som växer utmed och över stigen. Efter en stund gör vi en kort paus och drar på oss regnkläderna. Sedan fortsätter vi. Långa sträckor är leden spångad över sankmark. Plankorna är våta och det glatta underlaget är stundtals förrädiskt halt. Det dröjer inte länge innan vi passerar den punkt där jokken tillfälligt vidgar sig och övergår i sjön med namnet Stuorsavvun (Stuora Savon). Efter ett par kilometer smalnar vattendraget åter och Ruonekjåhkå fortsätter samlad sin färd österut. Hela tiden vandrar vi parallellt med den breda jokken och genom björkskogen ser vi emellanåt, allteftersom stigen svänger och kränger, på vår högra sida, strömmande vatten. På andra sidan dalen stirrar glaciärnischen på Ruonektjåhkkås nordsida tomt ned på oss likt Polyfemos bländade öga. Här och där syns vackra sandständer och bankar. På vår vänstra sida reser sig Tjápkatjåhkkå och när vi efter ett par timmar vandring passerar nedanför branten upp mot fjällets högsta punkt så blänker gårdagen för mig som ett i dunkelt myrmörkt gömt silverskinande evighetsblankt. Nära ursprunget.

...hela tiden vandrar vi parallellt med jokken...

     Efter omkring tre timmars vandring når vi den öppna raststugan intill bron över jokken. Himlen är grå, men det är fortfarande uppehåll, så vi sätter oss ned vid träbordet i det fria inte långt från stugan. Alldeles intill rastplatsen, nedanför en liten brant, flyter Ruonekjåhkå förbi. Här gör vi paus och äter lunch.

     Återstoden av vandringen går i allt mer uppskruvad fart. Medan jag efter lunchen fortfarande håller på att ordna med packningen, så ser jag D., snart följd av C., försvinna in i björkskogen. Det finns nu i sällskapet en otålighet att få komma hem och det dröjer inte länge innan samtliga har dragits med i det högt uppdrivna tempot. Efter lunchen vid raststugan blir det ingen samlad rast förrän vi når fram till Sädvvájávrre. C., som har tilltagande smärta i sitt ben, får kämpa för att hänga med. Även jag besväras rejält av inflammationen i mitt knä. Vårt lilla led av vandrare blir allt mer utdraget. "Men hast och brådska väcker djeful'ns skratt." (Mesnavi V:59) Vi gör misstaget att låta oss styras av en framtida förväntning, nu i form av bilen och det som väntar därhemma, i stället för att göra det vi borde göra, nämligen att bara ta det en steget efter det andra och vara uppmärksamma på det som vi har omkring oss i nuet. Vi förbryter oss mot vandringens möjlighet att låta oss vara bortom vår moderna tillvaros oupphörliga framåtsyftning och otillfredsställdhet. Vi stressar.

     Ett område med små och öppna kärr passeras raskt. Sedan tätnar björkskogen och till vänster om oss stretar den sig uppåt på bergssidan. Även på den andra sidan dalen ser vi en grönskande björkskog breda ut sig på fjällsluttningens nedre partier. Efter omkring en timmes hård vandring såväl genom lätt kuperad terräng, som genom starrkärr och ängsbjörkskog, så börjar vi höra ett tilltagande muller samtidigt som leden viker av brant nedåt. Vi närmar oss det "stora, stormande Ruonejåkk" i Harry Blombergs dikt. Dalgången där jokken rinner är en så kallad hängande dal, det vill säga att den mynnar i en lägre dal, i detta fall Sädvvájávresänkan. Vi har kommit fram till Ruonekgårttje, det breda, mäktiga vattenfall där jokkens vatten "orkanlikt" dånar ned i Sädvvájávrre. Sedd från andra sidan sjön, från vägen, syns forsen som en omisskännlig vit åder på den skogsklädda sluttningen. På andra sidan fallet, från vår position sett, reser sig höjden Silbbatjåhkkå och därbortom, ungefär en och en halv mil åt sydost, vid Silbbajåhkås (Silbojokks) utflöde i Sädvvájávrre, låg hyttan under den första Nasafjällsepoken 1635-1659. Tyvärr har vattenkraftens regleringar lagt den platsen under vatten.

     Vid foten av sluttningen kommer vi ut ur den täta skogen och direkt inpå Sädvvájávrres vatten. Den fuktiga sandstranden upp mot den skarpa skogsgränsen är kal och steril, bemängd med stenbumlingar och rester av gamla, stelnade, döda träd. Den ger ett ödsligt intryck. En ganska kraftig östlig vind blåser över sjön. På några klippblock vilar vi en stund. En bit bort forsar det breda, vita fallet ned i sjön och utgör ett storslaget blickfång. 

...ett storslaget blickfång... 

     Fortfarande drivs vi av en otålighet av att nå den väntande bilen och starta resan mot kusten. Från den vindutsatta stranden går vi därför snart tillbaka in i skogen. Leden svänger vid Ruonekgårttje nittio grader och fortsätter härifrån rakt norrut. Hittills har vi denna dag inte sett några andra människor och inte heller på denna sista etapp möter vi någon. Vi vandrar genom skogen i småkuperad terräng parallellt med Sädvvájávrre. Denna avslutande sträcka nära strandkanten går alldeles för fort. Den lilla gruppen splittras upp och var och en får hänga med så gott han kan. Helt utan anledning pressar vi varandra till att nästan småspringa den allra sista delen genom skogen. Jag struntar nu helt i mitt smärtande knä. Det är idiotiskt. Efter sammanlagt dryga två mil och sju och en halv timmes vandring når vi Silvervägen och den väntande bilen. Den sista timmen har molnen börjat spricka upp. Genom skyarna och björkskogen glittrar solens varma ljus.

     Vi reser mot kusten, vi reser hemåt. Men, och här kan jag endast tala för mig själv, någonstans inom mig har jag den dunkla, men oavvisliga känslan, att för fyra dagar sedan, då vi gick upp på fjället, så skedde en annan slags, och mer väsentlig, hemkomst.

♠

Citatet ur Friedrich Hölderlins Die Wanderung i tolkning av Erich Schwandt: "Ur silverne offeskålar / Källan forsar, uthälld / Av rena Händer, när / Av varma strålar berörd / Kristallisk is och snöskred som frigjorts / Av det lätt stimulerande ljuset / Från den snöiga toppen översköljer jorden / Med renaste vatten. Därför är / Troheten medfödd hos dig. Svårt för att lämna / Sin ort har allt som bor nära sitt ursprung."

Niklas Åkerlund