Team SAD nådde Cho Oyos topp

Ingemar Enberg 27 år, och syskonen Andreas 27 år och Mattias Marklund 29 år har tidigt imorse bestigit världen sjätte högsta berg, Cho Oyu, Himalaya, utan extra syrgas och utan någon som helst hjälp från allmänheten. Fyra veckor har de tillsammans slitit enormt för att nå målet, och nu har de alla tre lyckats.

Piteåtrion, Ingemar, Andreas och Mattias nådde tidigt imorse den 29 september 2005 sitt mål, Cho Oyu, 8201 meter. Det är mycket obegripligt, men de är mycket tacksamma över att äventyret (än så längre) till stora delar har gått så smärtfritt för de alla tre. Därför att på dessa höjder fungerar inte kroppen som här hemma i Sverige. Det är mycket lätt att dra på sig en förkylning eller få en krämpa som sätter stopp och det är bara att återvända neråt igen. Detta pga. att påfrestningen för kroppen är hård, det är syrefattigt och kosten inte alltid är tillräcklig vilket medför att immunförsvar bryts ner lättare.

Men helt smärtfritt har det inte varit för killarna, när de väl nådde toppen så var de så slut så att funderade om de ens skulle orka gå ner, men ner måste man och nu befinner de sig på 7100 meter och är oerhört trötta och slitna. Ingemar, Mattias och Andreas är alla killar från Piteå, Norrbotten som alltid är aktiva och sprudlar av energi, men idag efter toppattacken märktes det att det tagit enormt på deras krafter att bestiga berget. Men det är väl självklart efter en rejäl toppattack som tog dem åtta timmar.

Team SAD:s egna berättelse:
Här är Team SAD som rapporterar från Cho Oyu, läger 2 på 7100m. Men vi ska titta tillbaka lite i tiden, närmare sagt till igår. Vi hade en grym dag då vi gick från läger 2 till läger 3 på 7500m med tunga ryggsäckar. Väl där så slog vi läger. Vi tillbringade hela kvällen med att försöka smälta snö och få tag på vatten. Vi åt lite choklad och delade på ett nudel och chips paket, det var i princip allt. Resterande delen av tiden så låg vi under en gemensam dunsovsäck som vi vecklade ut, bara för att försöka hålla värmen. Kl. 02.00 så startade vi toppattackens sista etapp, och det visade sig att det skulle bli en grym sådan. Det blåste riktigt kalla vindar, vi fick stanna väldigt ofta och värma både händer och fötter, samtidigt så var det också den mest fysiska påfrestningen vi i Team SAD gjort tillsammans. Men ca 10.00, ungefär åtta timmar efter att vi startat, så stod vi där på toppen tillsammans och kramade om varandra, grät lite grann och tittade på Mount Everest. Efter en lång planering så hade vi nått fram hela vägen och vi fick faktiskt vara helt ensamma på toppen pga. det dåliga vädret. Det var helt fantastiskt där uppe.

Vi kommer att komma med en längre rapportering så småningom. Vi har haft väldigt mycket att göra och är väldigt, väldigt trötta nu. Imorgon kommer vi förhoppningsvis ner till ABC för att ladda upp våra batterier och fundera över vad vi verkligen har gjort. Tack för allt stöd. //Team SAD, Vi klarade det!!!!!!!!!!!