Storm på vinterfjället

Stormen rasar skoningslöst fram över vårt ombonade tältläger. Kastvindarna är korta, intensiva och  återkommer varannan minut med rejäla raseriutbrott upp till 42 m/sek. Det känns som om tusentals trummor trummar samtidigt mot tältduken med ett öronbedövande dån.

Med jämna mellanrum måste vi ut för att titta till den uppkomna skadan på en av tältbågarnas kanaler. Samtidigt flyttar vi fram bågen en bit, så att den inte ska nöta på samma ställe hela tiden. Om tältet skulle blåsa sönder, så har vi strax utanför tältet en utmejslad toalett i snödrivan, som snabbt kan förvandlas till snöbivack!

Medan stormen rasar på sitt andra dygn vaggar den in oss i törnrosesömn. Jag vaknar vid fyratiden och upptäcker att jag somnat med kläderna på. Nåväl… Ingemar, min fjällkompis har gått i bivack på riktigt.

Regnet smattrar
Prick klockan sex väcker han mig. Omtumlad ligger jag kvar i min sköna socksäck som jag kröp in i under morgontimmarna. Ligger och drar mig medan regnet smattrar mot tältduken. Stormen har bedarrat något. Stiger upp och genom absiden kan jag betrakta ett inbäddat fjällandskap. Sikten är ca 50 meter. Vi beslutar ändå att bryta upp och ta oss de sista tolv km ned till slutmålet, Brekke Seter.

Med mödosamma skidsteg stretar vi oss uppför det långbranta fjällslutningen i den obefintliga sikten, medan det ihärdiga regnet piskar våra oskyddade ansikten. Den kraftiga vinden gör att det gäller att både hålla sig upprätt, och framförallt inte komma ifrån varandra.

Som i en mjölsäck
Ingemar skidar först och drar pulka, medan jag har en 23 kg tung ryggsäck på ryggen. Jag anger riktningen med hjälp av kompassen genom att ropa ut höger, vänster och rakt fram! Vi kämpar oss mödosamt framåt längs den branta bäckravinen, som utgör en naturlig gräns för Rondane Nationalpark, som ligger ca 60 mil från Göteborg i vårt vackra grannland Norge.

Terrängen vi befinner oss i är av berg och dalbana-modellen. Sikten kan jämförbaras med att stoppa huvudet i en mjölsäck! Vi kan enbart urskilja varandra på kort avstånd. Så det gäller bokstavligt att hålla ihop.

Bortblåst?
Under den här delen av färden inträffade det som kunde blivit rubriker av tragiskt slag. Vi hade just kontrollerat huvudriktningen med kompasserna och jag tog för ett kort ögonblick en snabbtitt på min ryggsäck. När jag åter ser framåt så är till min stora förvåning Ingemar försvunnen. Bortblåst?
- Vart i …, var min första tanke!? Att vi skulle hålla ihop var vi överens om, kunde han skidat iväg? Nej, det trodde jag inte. Något måste ha hänt honom, med vad?

Instinktivt förflyttar jag mig en bit söderut. Där, nedanför ett lodrätt stup med ca fem meters fallhöjd ligger Ingemar med pulkan, som ett vitt skynke över sig. Jag står stilla, undrar och bävar; hur illa är det? Har han brutit ben, arm eller liknande…
-Vi får nog inrikta oss på att luncha här och samtidigt reparera pulkan, säger han efter en stund. Nu förstod jag att han inte är skadad. Pulkan hade fått en rejäl smäll, men den går ju att reparera.

Genomböta kläder
Under lunchen, som vi intar inne i vindsäcken berättar Ingemar, att han strax för "backhoppningen" hade ropat ut en varning till mig, men i den hårda vinden kunde jag inte höra hans rop.

Vi fortsätter färden i nästan genomblöta kläder. Kompassgång ända fram till den markerade vinterleden. Härifrån, och när väl skylten "Brekke Seter" dök upp ur dimman så stakar vi på rejält utför den långsluttande backen ned till slutmålet. En härlig avslutning på en monoton skiddag i det dimmiga vädret, som var nära att sluta illa!

Vi bokar in oss på högfjällshotellet. Den efterlängtade duschen står högt i kurs. Prick klockan 18 sitter vi vid middagsbordet och avnjuter en trerätters middag tillsamman med trevliga människor som ivrigt lyssnar på våra bravader under den gångna veckan hårda väder.

Hotellsgästerna hade inte kommit ut många gånger under veckan, och dom undrade hur vi egentligen hade det i tältet under de otäcka stormdygnen? Ja, det gick ingen nöd på oss,  den påtvingade nödbivacken ute på det stormiga kalfjället i Jämtland var sju resor värre, men det är en annan historia.

Inge Bäckström