Någonstans över Atlanten
Det är nu drygt fem år sedan jag kom hem från min förra långresa. Den gången gick färden österut. Jag avslutade resan med världens längsta tågresa, transsibiriska järnvägen, för att ett par veckor senare ombord på Siljaline fascineras av Stockholms ytterskärgård och en i det närmaste obruten horisont.
Av: johanjornhagen
Det är nu drygt fem år sedan jag kom hem från min förra långresa. Den gången gick färden österut. Jag avslutade resan med världens längsta tågresa, transsibiriska järnvägen, för att ett par veckor senare ombord på Siljaline fascineras av Stockholms ytterskärgård och en i det närmaste obruten horisont. Och kanske var det med den tidiga morgonen i skärgården i minnet jag ett år senare placerade Karolinska Institutet överst på VHS ansökningsblankett. Ytterligare fyra år senare är det nu Stockholm jag lämnar bakom mig. Den här gången reser jag västerut. Robert Louis Stevenson skrev en gång att: ”Det som driver oss att resa är inte nöjet att komma någonstans, utan känslan av att vara på väg” Dvs den känsla man får av att vakna på morgonen utan att veta var man kommer sova nästa natt. Och här, på ett flygplan någonstans över Atlanten, infinner sig känslan på nytt.
Min dygnsrytm vill inte gå med på att klockan är strax efter fyra på morgonen. Trots motorljudet som sövande bakgrundskuliss finns det en gräns för hur länge man kan tvinga sig själv att sitta med slutna ögon. Äsch, nu är jag klarvaken. Trycker jag ansiktet mot flygplansfönstret kan jag långt bakom mig se hur mörkret motvilligt ger vika för gryningen. Soluppgången går långsamt när man flyger västerut.
För någon långt hemifrån finns ingen tid på dygnet såsom tidig morgon. I Afrika väcks man av det öronbedövande sorlet av Cikadorna medan det i regnskogen är Gibbonaporna som sjunger in den nya dagen. Bland världens högsta berg är det fortfarande tyst då solens första strålar värmer frusna stigar.
Framför mig ligger en for mig okänd kontinent vars skönhet sträcker sig från Patagoniens vindpinade vildmark till Amazonas eviga grönska och Karibiska Havets strander. En kontinent med musikälskande människor för vilka fotboll är religion. Tomma blad i mitt livs bok väntar på att bli skrivna. Om mindre än två timmar går solen upp över Sydamerikas östkust, om mindre än tre timmar är jag framme. Jag undrar var jag kommer sova inatt.
Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006
Du är in inspiration för många tror jag.
För mig är du det.
Nu vet jag att jag ska till sydamerika!