Artiklar > Muztagh Ata och fuck world records! #3

Muztagh Ata och fuck world records! #3

Av: Anneli Wester

Jag hade varit uppe på berget för att acklimatisera mig och ha ett snack med livet. Jag var nöjd, tyckte mig ha hittat bar svar på varför jag gör det här och hade en bra inställning till det mestá. Jag visste inte att längre in i själen pågick ett annat samtal. Ett samtal som jag inte hörde. Som har med helt andra mekanismer att göra. Som skedde parallellt med den diskussion jag förde i tankarna. Som handlar om prestation. Om att slå rekord. Sånt som jag egentligen inte tycker är viktigt. Eller hur är det egentligen. Anneli, varför är du här? Varför gör du det här?

När jag kom ner fick jag telefonsamtal från Kong som jag hade köpt tillståndet av. Han sa att ett tillstånd bara är, jag minns inte exakt men jag har för mig han sa 15 dagar. Ingen hade någonsin pratat om att tillstånden på Muztagh Ata var tidsbegränsade. Nu hade de bestämt att det är så. Han sa också att det skulle bli en inspektion av tillstånden i baslägret. Vad sjutton, jag hade ju precis kommit och nu var mitt tillstånd snart slut. Jag tog ett djupt andetag för att avlossa en ordentlig salva med skräp men han hade ringt för att föreslå en lösning. Anneli, du måste lämna baslägret, gå upp på berget igen, så är du säker. Okej, det var ju ett juste samtal istället för att bara låta mig hamna i klistret i kontrollen.

Jag skulle ha vilat och tvättat mig och lite underkläder, snacka med barnen som hängde i baslägret och ha det skönt ett par dagar var det tänkt. Istället blev det en hastig kväll där jag fick förbereda mig för att lämna baslägret redan nästa morgon igen. Håret förblev otvättat och jag blaskade av mig med en disktrasa, packade om matpåsen och gick och la mig.


Nästa morgon packade jag ihop ryggsäcken men gick inte upp på berget utan försökte sitta kvar i baslägret så länge som möjligt, för att få den vila som det innebär för kroppen av vara på den låga höjden. Jag funderade på att gå ner till mina vänner i byn halvvägs ner till vägen istället, där skulle det väl inte bli någon inspektion tänkte jag, och då skulle jag få ännu mera vila för kroppen. När jag satt där och velade hur jag skulle göra kom den en klätterkille som frågade om jag heter Anneli. Javisst, och han klev fram och jag såg att det var Gustaf Cronhamn som bor inte långt från mig i Göteborg. Vad kul! Vi tjötade på en bra stund och jag berättade om mitt problem med tillståndet.

Det slutade med att jag packade klart mina grejer och sedan satte mig borta hos honom och hans polare Johan och snackade, samtidigt som de hjälpte mig att ha koll på om det kom några poliser för då skulle jag grabba min ryggsäck och sticka upp på berget fort som attans. Vi snackade hela dagen och Johan mådde inget vidare av höjden så det slutade med att jag och Johan gick ner till byn för att sova. Min ryggsäck gömde vi i deras tältabsid och jag tog bara med det jag behövde för natten.

Nästa morgon mådde Johan inget vidare, han var svullen i ansiktet och läpparna var svårt svedda av solen. Planen var att gå upp till baslägret och Johan ville provbära lite så vi la mina grejer i hans ryggsäck. Det gick långsamt men det gick framåt. Helt plötsligt ser jag en skärm på himlen. Någon har hoppat från berget med en skärm. Jäklar anåda vad coolt, jag älskar sånt. Et var så fantastiskt vackert, vilket känsla! Jag fick senare fatt i den killen och det visade sig att han hade blivit så inspirerad av mitt topptältningsförsök så han skulle upp igen och försöka sig på ett rekordhopp.

Johan behövde paus ibland men vi rörde oss sakta uppåt. När vi kom fram till baslägret gick han före och rekade om polisen var där. Jag stod kvar och väntade bakom några stora stenar och när Johan gav klartecken så vågade jag mig fram. Jag hann byta några ord med Gustav och rätt var det var skrek någon till, polisen var där för att kolla tillstånden. Shiiit, kollar de mig är det over and out för min del, jag kastade mig hals över huvud över mina grejer, skrek till Johan att hjälpa mig med grejerna som låg i hans ryggsäck men han var sjuk och satt med spyan i halsgropen och svarade inte, jag hojtade till Gustav samtidigt som jag rusade så fort jag förmådde med min gigantiska ryggsäck uppför första grusslänten. Gustav fixade mina grejer och hänge på upp för slänten och vi var uppe bakom en liten kulle på ett ögonblick. Nedanförgick polisen och rekade tillstånden där jag suttit två minuter tidigare. Pust!

Jag och Gustav snackade lite sen var det dags för honom att gå ner och för mig att starta det stora äventyret. Jag hade ryggsäcken fulladdad med mat och bränsle för att kunna vara uppe på berget i närmare tre veckor och den vägde uppskattningsvis 34 kg. Det var meningen att jag skulle gå sakta uppför berget, helst aldrig mer än 300 höjdmeter åt gånger och var tusende meter skulle jag lägga in en extra vilodag för att ge kroppen möjlighet att acklimatiseras och undvika att bli sjuk av höjden. Så som den medicinska expertisen på hög höjd rekommenderar och som jag många gånger erfarit funkar bra.

Jag skulle inte bara bestiga berget utan jag skulle försöka tälta på toppen. 7 546 m. Jag befann mig ca 3 000 meter lägre. Jag var acklimatiserad till 5 500 m och kunde gå lite fortare i början, men för all del, ryggsäcken var ju tung så det gick ju inte att springa på precis. Jag räknade med att jag skulle behöva 12-13 dagar upp och 2 dagar ner om allt flöt på och till det lite extradagar ifall det hände något eller jag behövde vänta ut busväder. Jag räknade med att kunna ligga vid ett läger på 6 900 m och vänta ut oväder. Det är en bra plats, ofta precis under de värsta molnen. Jag är mentalt stark i såna situationer och pallar lätt en vecka i tältet. Därför hade jag mat för närmare tre veckor. Sakta, sakta uppför för att spara på krafterna och inte riskera att bli sjuk, vänta om så behövs och sen upp till toppen, tälta och hela världen är min. Sen inte för fort ner, första natten ner på säker höjd, sen ta den tid jag behöver. Ingen brådska. Det var planen. Nu var det dags och jag satte andäktigt av uppåt på den grusiga ånestigen. Det var jag och livet på tu man hand, precis som jag önskar.

Det var en mäktig känsla. Jag visste att om inget bråkar för mig för mycket så klarar jag det. Det var inte bara en tanke jag försökte intala mig, jag trodde helt och fullt på att om inget bråkade med mig, att vädret inte blev hopplöst dåligt, att jag inte skadade mig, om ingen stal min utrustning eller något annat bråkigt, så skulle det här funka.

Inom pågick ett samtal till. Inte direkt i tankarna utan mer i känslorna. Jag visste att jag var på väg uppför något som skulle kunna komma att bli stort. Jag visste att jag var på väg uppför den högsta solobestigning som någonsin gjorts av en svensk utan camps eller annan utrustning på berget i förväg (alpin stil enligt min definition). Jag visste att om jag tältade på toppen så var det den högsta topptältningen i världen utan hjälp. Nu är det inte någon jättestor sport, att tälta på toppar, men jag visste ändå att om jag kom upp med mitt tält så skulle det bli världsrekord. Högsta solobestigningen någonsin av en svensk i alpin stil. Världsrekord. Jag. Anneli Wester. Och nu var jag på väg. En känsla som väckte sig starkare för varje dag.

Jag sick-sackade mig uppför en grusstig. Höll koll på om det kom någon åsna springades för att inte bli nermejad av den stora packningen som de ibland har på ryggen. Det var eftermiddag och inte så hett. Skönt det. Solen hade gassat hårt under dagen. Jag hade återigen inte druckit tillräckligt men det var lugnt, jag kunde dricka när jag kom fram, jag visste att det fanns snö redan i första campen. Anneli, en liten bit i taget. Idag ska du bara upp till stenarna där uppe. Bara dit, det är det enda du behöver fokusera på, vad som händer i morgon och övermorgon tar du då. Bara upp dit. Det fixar du galant, lätt som en plätt. Anneli, du klarar det här, snart är du framme för idag och då kan du mysa och slappa och ha det skönt hela kvällen. Bara dricka och äta och sova, det är allt, och ikväll kommer du få magiskt vackra färger. Jag brukar prata till mig själv i tredje person för jag lyssnar bättre då. Det var som en mäktig andakt när jag kröp ner i sovsäcken den kvällen. Klipporna glödde som koppar. Det var den 22 juli och jag befann mig på 5 100 m.

Nästa morgon packade jag ihop mig och kom iväg sent som jag ofta gör eftersom jag är så dålig på att få gjort det jag ska. Min plan var att gå upp till strax innan ett isfall som man ska igenom, då skulle jag dessutom öka på höjden jag var acklimatiserad till med 200 meter.
Ett isfall är ett område där en glaciär skrynklar ihop sig, ofta i en böj. Det kryllar av ruskigt läskiga sprickor och glaciärbrunnar. En glaciärbrunn är en kanal där smältvatten rinner ner genom glaciären. Det kan vara väldigt långa och ramlar man ner i en sån är det lite som en vattenrutchkana över det hela, men man poppar inte ut nere vid glaciärens slut för rätt var det blir det lite smalare och då sitter man där. Inte att leka med.

Vid det officiella camp 1 på 5 500 m börjar snön och jag tog på mig mina snöskor. Solen hade gassat på bra och det var väldigt mjukt. Det är lättare att gå på morgonen när det fortfarande är fruset men då ska man ju också mösa sig upp ur sovsäcken när man är som mosigast, nej, jag sover ut och sen kämpar jag lite extra i mjuksnön istället. Det var bara att mala på, som att gå i en sockrig skidbacke, inte värre.

Det var mindre snö än året innan och på sina ställen kunde man se glaciärsprickor. Jag klev rätt över dem och kände ilningar i kroppen, det där är bland de värsta jag vet när jag går själv. De är små, själva sprickan uppe vid ytan är liten, bara några centimeter, max en decimeter, men de är öppningar till stora helvetet inunder. Här är det bara små sprickor, det är lugnt, värre är det längre upp, där är det stora helvetesgap. Då måste jag veta att jag går på kammarna mellan sprickorna. Kammarna syns, försvinner sikten måste jag stanna. Ser det lurigt ut, om jag inte vet hur det är med sprickorna så får jag sätta upp ett rep. Jag har rejäla snöankare med mig om det skulle behövas. När jag satt upp repet får jag sen gå ner igen för att få repet med mig, och sen sätta upp det igen. Inget för såna som föredrar att springa på fort, det fordrar disciplin. Jag körde dock inte med just rep utan med flera 4-5 mm repsnören som jag annars hade och och surrade tältet med. Sele gör jag också av repsnöre och två karbiner.

Ibland är det lurigt och det syns inte var sprickorna är. Kolla in fotstegen i vänster, det var mer snö tidigare och någon har förmodligen gått på snö som var ovanför sprickan. Det här är i närheten av ett ställe där folk ofta pausar, någon ska iväg och kissa och vips så tar man några steg för mycket. Jag gör inga såna detours, jag kissar där jag står och så är det bra med det.


Överhäng som kan brista.

Jag påminde mig om att jag måste komma ihåg att inte gå ett endaste steg om sikten blir dålig i vissa områden. Jag har spade och tält med mig hela tiden, jag reder mig bra var jag än är på berget i det avseendet, utan det handlar om att besitta förmågan att sansa sig när sikten väl försvinner, att stanna, Anneli, du ser inte var du sätter fötterna, stanna, vänta, vänta om det så betyder vänta i tre dagar, eller en vecka, precis här och nu där du står, ta inte ett steg till. Jag vet att jag klarar det. Ser jag inte och jag är i ett farligt område så stannar jag. Jag har gjort det många gånger, satt mig ner och väntat tills jag ser igen. Det är en sak att kunna gå med kompass i rätt riktning, en annan sa sak att se hur det ser ut där man sätter fötterna. Jag hade kompassrikningarna både i huvudet och på papper, jag hade GPS, men det viktigaste är att stanna.

Folk omkring mig hade inte kompasser, inte kompassrikningar, en del ingen GPS, en del hade GPS men inte tillräckligt med waypoints för att ta sig ner säkert, de hade inget tält, ingen sovsäck, inget nåt. När dimman kom fick de stora problem. Det hade jag erfarit året innan. Året då allt som kunde gå fel gick fel. Jag lärde mig då att jag har marginaler, jag hade allt det där, jag hade dessutom förmågan att stanna. Och dessutom hålla mig lugn. På Aconcagua hade jag ett halvår tidigare tältat helt själv i en orkan med 40 sekundmeter i byarna och klarat att hålla mig lugn. Marginaler som hjälper till att hålla mig lugn redan nu. Jag var inte rädd för dimma och oväder. Jag visste att jag reder mig. Jag kände mig trygg och lugn. Men sprickorna är luriga. Man får aldrig någonsin sluta ha respekt för dem. Den 23 juli reste jag tältet på 5 700 m höjd på en kam mellan gigantiska sprickor precis i början av isfallet.

Har man för vana att gå i sömnen får man nog knyta fast sig i ett rep eller nåt innan man kryper till kojs.

Isfallet kan vara jättelätt att passera men det kan också vara lurigt om man är själv. Om jag snubblar på stegjärnen när jag går i en snöbacke så tja, det händer inget. Här kan det bli jäkla lurigt om jag snubblar. Eller nåt annat. Sjuhelsickes sprickor att trilla ner i. Så planen för nästa dag var att ta mig igenom isfallet och inget mer. Har jag lite att göra är det lättare att fokusera på det jag har att göra, att vara närvarande i just det jag gör. Vet jag att jag ska uppför en lång jäkla backe efter isfallet så kommer det att ta en del fokus även när jag pillar med grejerna i isfallet så jag hade sagt till mig själv att den dag jag går genom isfallet så räcker det för den dagen.

Jag tar väldigt mycket hänsyn till sånt när jag planerar. Att kunna fokusera är en viktig aspekt vad gäller säkerhet och då gäller det att ta hänsyn till vad det är som hjälper mig att fokusera när det är extra viktigt med säkerheten. Lugn och ro och en sak i taget är bra. Bra, då planerar jag för det.

Men det blev ingen tur genom isfallet den dagen. Jag blev sjuk. Vete fanken vad det var för något. Magen kom farande åt alla håll och jag hade svårt att äta. Jag visste inte om det var höjden eller om jag ätit något galet. Jag rekade av mig stenskarpt mot min lista med höjdsjukesymtom, som hänger i axelremmen på ryggsäcken för att vara lätt åtkomlig, men nej, utöver helt kass mage och att jag var hängig så hade jag inga symtom.  What the f*ck? Äh, ingen fara Anneli, inga symtom på något farligt, en kass mage bara, ta det lugnt, vänta lite och se vart det tar vägen. Jag drack blåbärssoppa och väntade. Nej, Anneli, det blir i alla fall inte värre och efter några timmar började magen lugna ner sig. Bra, ta en dag ledigt så är det nog bättre i morgon. Så jag gjorde så, jag sjukskrev mig en dag.


Inte så illa även om man är sjuk.

Eftersom det var fullt av sprickor omkring mig så hade jag slagit läger precis utmed leden upp på berget och det är lustigt för står det ett tält utmed leden så uppfattar andra det som en rastplats. De sätter sig ofta i närheten. En del på lite anständigt avstånd, men vad i hela friden, kolla in den här grabben, han sitter precis utanför min dörröppning, så nära att jag kan inte ta mig ut ur tältet.

När jag öppnade tältdörren för att, ja, jag vet inte riktigt vad jag ville, men tyckte kanske att han var lite väl närgången, och försökte signalera att han kanske kunde sitta i alla fall några decimeter bort men han fattade ingenting. Han var sjuk av höjden så han hade väl tappat en del av sitt sunt förnuft och efter en halvtimme fortsatte han dessutom med sitt gäng upp genom isfallet.

Full rulle så nära tältet att de snubblar på mina tältpinnar.


Jag tycker det är jättekul när folk kommer och knackar på för en pratstund, speciellt när grabbarna verkligen vågar sig in i tältet och man sen blir sittandes lääänge och pratar om allt mellan himmel och jord. Men den här grabben behöver slipa på skillsen lite. Har du vägarna förbi, - ta med en kopp kaffe eller rökig whiskey eller nåt och välkommen in!!

Jag stannade således en natt till och nästa dag var jag pigg igen. Jag gick igenom det läskiga isfallet och det här året gapade sprickorna mot mig mer spöklikt än året innan då det var mycket snö och de låg inbäddade som i gräddbakelser. Nu var de som riktiga monster. Jag är ruskigt rädd för hajar, krokodiler, isbjörnar, busväder på havet, laviner och just glaciärsprickor. Ja, och att gå i tång för det kan finnas äckliga krabbor, men det är mer en löjlig noja. Så nu gällde det att kontrollera mig, hålla mig lugn, rädsla är bra men den måste hållas i schack. Jag tog en bit i taget och det gick bra.

Vid snöankaret svänger man med fördel ner till vänster utmed repet annars är det risk att det är over and out. Jag sätter upp eget rep om jag tycker mig behöva eftersom jag vill göra det här på egen hand.


Samma spricka som bilden ovan fast så den ser ut när man passerar. Urk.

Väl uppe på andra sidan bestämde jag mig för att jodå, jag mår bra och har ork kvar så jag fortsatte uppför slänten på andra sidan och slog läger där. Mäktigt. Det är mäktigt att sitta i ett tält alldeles själv med en sån här utsikt. Det får mig dessutom att känna mig lite cool. Jag trivs med att känna mig cool så det var extra najs. Jag och livet på tu man hand, vi är allt bra kompisar!


Men jag tänkte samtidigt på de där rekorden. Det var också coolt. Det hade blivit det. Jag ville verkligen komma upp. Det vore så himla häftigt att komma hem med de där rekorden. Jag gick till slut och la mig. Jag var på 6 000 m. Efter fyra dagar hade jag nått halvvägs uppför berget. Det är inte förrän vid ca 7 000 m som höjden brukar börja bli jobbig. Det är den 25 juli och jag tänker på rekorden när jag somnar den kvällen. Coola rekord. Alltför coola rekord. Satans rekord.

Nästa morgon var rekorden borta ur huvudet och jag packade jag ihop mig som vanligt och det tog som vanligt lång tid. Jag skull upp till det officiella camp två på 6 300 m och det var bara en enda lång slänt, som en blå skidbacke. Väl ihoppackad malde jag på, ryggsäcken vägde fortfarande över 30 kilo och det känns på den här höjden men det är bara att koppla på pannbenet, ta ett steg i taget och tänka på något kul.


Jag hade med mig stegjärn till isfallet. Det är väldigt korta passager som de kan behövas så jag valde att inte bära på plattor som man sätter under för att snön inte ska fastna. Min tanke var att om jag ville gå med dem längre sträckor för att slippa vikten av snöskorna så kan jag sätta silvertejp under. Eller kanske inte, det är en sån typisk grej som inte blir av. Det tänkte jag också på innan. Jag hade lust att gå med dem men jag var mycket riktigt för lat för att sätta på silvertejp under och tja, då får man skylla sig själv. Är man bara beredd på konsekvenserna av sina val så går det lättare och man tar några steg, sparka rav, ta rnågra steg ,osv. Det här är lätta aluminiumstegjärn, de funkar bra till sånt här men är det stenigt så behövs starkare grejer.

Väl framme var jag ganska trött och som vanligt byggde jag mitt läger i kanten av lägret. Anledningen är att det är så fruktansvärt förorenat med avföring och spyor och gud vet vad. Det är inte så kul att ha en tältgranne nära inpå som snarkar heller. Här var mycket tält men väldigt lite människor. Jag blev kvar i två nätter och sov bra. Första dagen var det strålande solsken så det var inte bara jag som gick i bara undertröjan. Ofta sitter jag i bara undertröjan när andra har dunjacka för de är inte lika acklimatiserade och då är man ofta mer frusen men nu var det stekande varmt. Jag passade på att njuta rejält.






Solen sken så t.o.m. mina flaggor var glada - life rules!

Minst sagt pinigt men okej då, här har ni en filmsnutt också. Skrattar ni för mycket så blir det inga mer filmer!! ;) Jag är inte så mosig på grund av höjden utan bara ruskigt morgontrött!

Jag fortsatte sen uppåt. Sikten var dålig men inte värre än att jag kunde se var jag var och var jag satte fötterna. Jag velade dock hur långt jag skulle gå och stannade till slut på 6 600 m, halvägs upp till det officiella camp tre. Det kom ett gäng nerför berget som berättade att de hade lämnat en svårt höjdsjuk iranier i ett tält en bit upp. De sa att han var nerbäddad i en sovsäck och hans fru var med honom och att de inte klarade att bära ner honom. Shit! Sånt här är skitjobbigt eftersom man tvingas förhålla sig till det på ett eller annat sätt. I alla fall kan inte jag bara stänga av sånt här. Jag såg att de var trötta och medtagna och sa till dem att fortsätta ner med en gång, att kolla efter en radio eller nåt i nästa camp och försöka komma i kontakt med baslägret och säga till dem att de ska skicka upp folk nästa dag och de var också deras plan. De fortsatte genast neråt.

Nu finns det två människor kvar på berget över mig. Den ena svårt höjdsjuk. Jag har mediciner som kan hjälpa honom. Vad ska jag göra? Upp och hjälpa honom? Jag pratade återigen med mig själv. Stopp på belägg! Tänk först och agera sen. Anneli, alltid tänk först och agera sen. Så jag gjorde så. Jag pratade med mig själv väldigt tydligt. Jag är trött. Jag är inte acklimatiserad till den höjd där han befinner sig. Jag har ännu inte fått i mig det vatten jag behöver för dagen. Sikten är dålig. Det är sent. Nej Anneli, du kan inte gå upp.

Regel nummer ett vad gäller allt räddningsarbete är att först reka av faran som man själv utsätter sig för när man ska hjälpa någon annan. Det uppfattas ibland som hjältemodigt att utsätta sig för stora faror när man räddar andra men nej, det är nog inte så hjältemodigt alla gånger utan det handlar nog ofta om okunskap och att vederbörande inte tänkte efter eller saknade förmåga att bromsa sig. Skulle jag kasta mig hals över huvud för att hjälpa någon som behöver hjälp när jag är ute så dröjer det inte länge innan jag får levereras hem i en plastpåse.

Det fordrar mycket att ta beslutet att inte gå upp till iraniern och hans fru. Det är ett oklokt beslut om jag beslutar mig för att gå upp. Anneli, nej, nej och åter nej. Du riskerar att bli sjuk, att gå bort dig i dimman eller i mörkret, what ever. Nej. Så jag gick inte. Det är ett beslut jag är nöjd med än idag.

Det blev en tung natt. Nästa morgon var jag uppe tidigt. Jag förstod att det skulle komma räddningspersonal tidigt, de går utan stor packning så de går fort, så jag förberedde istället fika och te till dem när de skulle passera. Och ja, de kom snart, och de blev mycket glada över att jag erbjöd dem fika, vi kom överens om att jag skulle vänta där jag var eftersom mitt tält blev lite som en slags depå om något skulle hände på nervägen. De fortsatte snabbt uppåt.

Jag fixade nytt te och efter två timmar kom de igen. Iraniern låg nerpackad i en sovsäck med en aluminiumfilt och en syrgastub. Jag rekade av hans ögon och han såg pigg ut, han gav mig t.o.m. V-tecken när jag servade grabbarna med te och fika. Jag sa till grabbarna att de var Muztagh Atas hjältar och fotade dem och de blev väldigt stolta över det. En viktig detalj. Jag ville att de skulle känna att deras arbete är otroligt viktigt. Det här är lokalbefolkning som vanligtvis jobbar som bärare och liknande kring berget, det är de riktiga hardcore-grabbarna, är det någon som är värd respekt så är det dem. Snart försvann de neråt och jag var kvar själv. Lite omtumlad av att det är så mycket höjdsjuka människor som fortsätter uppåt. Den här iranske grabben hade varit höjdsjuk och han fortsatte upp.

The heros of Muztagh Ata.

Jag fick nu smälta ny snö för att ha vatten till mig själv och blev kvar ett bra tag. När jag var redo att packa ihop tältet kom iraniens fru. Hon var fruktansvärt törstig. De hade inte haft något att äta eller dricka under hela natten och räddningsgrabbarna verkade ha glömt bort henne. Jag hällde i henne te och varm saft och sa att hon skulle fortsätta ner bums. Sen fick jag börja smälta snö igen. Då kom en bärare på efterslänten, som hade varit med teamet upp på morgonen och han var också ruskigt törstig och han fick varmt vatten.

Vatten är dyrare än guld uppe i bergen. Kroppen behöver en juste vätskebalans för att kunna acklimatiseras ordentligt och den torra luften gör att man torkar ut snabbare och vatten får man genom att smälta snö vilket fordrar att man har ett kök och bränsle och framför allt, det tar lång tid. Vatten är ett livselixir. Jag gav vad de behövde och det bränsle det kostade mig gjorde att jag har gett dem ungefär en halv dag av min tur. Bränsle som jag skulle haft till att smälta vatten till mig själv. Det här är ett problem som inte ska underskattas. Ger man bort vatten kortar man sin egen tur med lika mycket vatten. Tre liter hade jag bjudit på, det är en halv dag för mig, dvs. jag har kortat min egen tur med en halv dag. Ett viktigt problem som man måste vara beredd på hur man ska förhålla sig till. Man kan möta massor av människor som är svårt uttorkade och ska man bjuda alla på vatten så har man ju inget bränsle kvar till sitt eget vatten och får bryta sin tur. Ger jag bort en liter vatten på morgonen så tar det mig dessutom massa tid att smälta nytt vatten. Himla svårt. Jag fick senare veta att iraniern hade dött lik förbaskat. Som sagt, jag tycker än idag att jag fattade rätt beslut men det är fan inte lätt att förhålla sig till sånt här. Huja.

Nu var det bara jag kvar. Jag packade ihop mig, gick långsamt upp till det officiella camp tre på 6 900 m. Jag var ensam och livet var stort. Jag mådde bra rent fysiskt, jag hade inte långt kvar till toppen, jag visste att jag hade goda chanser att komma upp med mitt tält. Jag visset att jag nu var väldigt nära att komma hem med de där rekorden. Jag var bara en dagsmarsch från att göra den högsta solobestigningen utan läger eller utrustning på berget i förväg som en svensk någonsin gjort. Men jag skulle inte göra det. Jag skulle fortsätta upp med mitt tält. Det blev dåligt väder och jag blev kvar i tre nätter, det kom lite människor men sen blev vädret bättre och jag fortsatte uppåt. Med mitt tält.

Vid 7 000 m började det bli tungt. Ryggsäcken vägde kanske 28 kg. Jäkla tungt. Men det lät jag bli att tänka på. Sakta, sakta malde jag på. Upp mot rekorden. De förbaskade rekorden.

Till sista delen!

 

Till min hemsida!
Till min NYA Facebooksida!
(en del av er är kvar på den gamla som ska avvecklas!!)


Publicerad i samarbete med:

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-02-23 22:28   OBD
Fantastisk läsning som vanligt! Stundtals kände jag viss handsvett av spänningen. Det där att prata till sig själv i tredje person känner jag igen. Det tycker jag fungerar bra även i de relativt enkla situationer som jag ibland hamnar i. Vad som får mig att fundera litet när jag läser dina artiklar, är varför det så ofta händer att människor dör av höjdsjuka.
Verkar ju vara alltför vanligt att somliga driver sig själva vidare i stället för stanna upp eller att vända om. Känns faktiskt litet obehagligt att läsa om.
Men nu ser jag i alla fall fram mot att få läsa din fortsättning.
 
2012-02-24 10:59   desireman
Riktigt spännande läsning :-)
 
2012-02-24 22:58   Rune_zinken
Det känns som den där cliffhangern till sist har smugit sig fram bakom ens rygg och bara står där som ett spöke och andas tungt. Creepy.

Sen har jag två reflektioner. Först apropå Bertils fundering kring varför det så ofta händer att människor dör av höjdsjuka. Min teori är att det helt enkelt är en inbäddad egenskap hos nästan alla mäns DNA. Kanske litet tillspetsat men inte mycket. Unga pojkar älskar att leka på platser där det är förbjudet att leka. Jag har själv som barn lekt kull på taket av ett 12-våningshus, klättrat på 15 meter höga klippväggar med sprängsten under, dykt utan säkerhetslina under is och sulat efter lastbilar och långtradare uppför backar vintertid (sulning innebär som ni kanske vet att rusa ifatt en bil eller lastbil och sedan hålla fast i kofångaren och åka med på skosulorna). När vi män blir äldre ser lekarna annorlunda ut men i grund och botten handlar det om samma sak. Om vi inte hade trafikskolor - hur många unga osårbara och oövervinnerliga unga män skulle inte köra ihjäl sig på vägarna då? Nästan alla skulle jag tro. Poängen är att trots att vi mycket väl vet skillnaden mellan säkert och farligt så uppsöker vi ändå faran eftersom vi alltid kommer att intala oss själva att det bara är dom andra som råkar illa ut. Dessutom luktar ju spänning så förbaskat gott när den släpper efteråt.
Men hade det funnits trafikskolor med åtföljande teori- och uppkörningsprov även för bergsbestigare så skulle säkert många fler komma hem i ett stycke. Men tyvärr behöver man bara köpa sig litet varma kläder och en ryggsäck i närmaste friluftsbutik och sedan åka iväg till ett högt berg och börja gå. För som sagt, olyckor händer bara andra.

Sedan var det det här med långa sovmorgnar och att gå uppför sprickområden mitt på dagen under brännande sol. Jag håller fullständigt med dig Anneli om att den totala upplevelsen av att befinna sig på ett berg - eller bara ute i naturen över huvud taget - blir så mycket större och innehållsrikare om man tillåter sig att ta det lugnt och att njuta så mycket som möjligt av varje stund. Om en etapp mellan två punkter beräknas ta 4-5 timmar enligt bergsförare och guideböcker, varför inte låta den ta 6-7 timmar och njuta av upplevelsen? Låta vyerna fastna ordentligt på näthinnan så att man har någonting att minnas efteråt. Det talas också om vikten av vilodagar för att låta kroppen acklimatisera sig. Och missförstå mig inte nu, för sådana där acklimatiseringsdagar tycker jag givetvis är fullständigt nödvändiga. Men varför inte också lägga in en och annan semesterdag under vandringen? Nej himla inte med ögonen, jag menar faktiskt allvar. Jamen för tusan, varför är vi ute i naturen egentligen? Vilodagar och acklimatiseringsdagar är en sak, dom måste man ju ha för att överhuvudtaget nå sitt mål. Men om man nu har tagit exempelvis en månads semester för att leva sin dröm, varför inte också lägga in några semesterdagar under själva drömmen? Om man tar det lugnt, lägger in sådana här "kvalitetsdagar" eller vad man nu vill kalla dom, och i övrigt gör sin hemläxa och planerar väl, så ska ingen kunna få mig att tro att chanserna att nå sitt hett eftertraktade mål drastiskt försämras.
Så långt är vi helt överrens Anneli.
Men. Det finns alltid stunder då omständigheterna faktiskt kräver att man ruckar litet på sin normala rutin. Och att passera ett stort sprickområde uppför en glaciär är definitivt en sådan. Nu vet jag förstås inte hur dom faktiska förhållandena var där du gick, men du beskriver dom i alla fall som riskfyllda och dina fina bilder motsäger inte den bilden heller. Men på en sådan plats råder ju vissa fysikaliska lagar som rimligtvis borde bestämma hur man rör sig just där. Jag tänker förstås på underlagets bärighet och hur snabbt den förändras med stigande dagstemperatur och allt det där. Personligen skulle jag gladeligen kliva upp med tuppen medan det är kallt och snön är hård om jag hade en dagsetapp liknande den du beskriver framför mig. Hård skare och stegjärn brukar vara en bra kombination också.
Och när man sedan har tagit sig igenom området så finns det ju inget som hindrar att man tar sig en siesta och en liten Jäger som belöning. ;)

Men nu vill jag läsa mer!
 
Svar 2012-02-24 23:16   Anneli Wester
Hej Rune och tack för din långa kommentar! :)
Självklart gör jag avvägningen om det är bättre att gå på morgonen när det är mer hållbart. Här var min bedömning att det inte gjorde någon större skillnad. Faran här var inte alls främst bärigheten,utan att sikten skulle försvinna så jag inte ser var jag sätter fötterna eller att jag skulle snubbla. Är jag sömndrucken och trött ökar nog dessutom risken att snubbla. På nästa berg kommer jag dock gå upp i ottan för att gå just när det är hårt.

Det där med semesterdagar är ju en god tanke men frågan är varifrån jag ska få semestermaten och semesterbränslet. Jag bär så mycket jag förmår lyfta upp på ryggen när jag är trött utan att skada mig och kan inte lasta på mer så det betyder att jag måste ta en av mina dagar av själva turen, de dagar jag har för att kunna ligga högt och vänta på bra väder, för att få en semesterdag längre ner. Och nix, då tar jag hellre semestern när jag kommer ner! Då kan jag dessutom dricka Jägermeistern som väntar nere i baslägret! :)
 
2012-02-24 23:25   Rune_zinken
;)))
Haha, det där med extra vilodagar - semesterdagar - var ju förstås inte riktat mot dig dummer. Du skenar ju inte omkring som en blådåre på bergen. Nej, det var menat som ett generellt påpekande bara eftersom jag vet att det finns så många där ute som är lika otåliga som en kapplöpningshund som står i sin box och ser svansen av en guppande hare framför sig. ;)
 
Svar 2012-02-25 08:08   Anneli Wester
Fast det är nog såna som jag som njuter mest av en semesterdag... :))
 
2012-02-29 19:35   Yoka
Super bra spänning, tack
 
2012-03-02 16:35   Ayrin
Tack för en intressant läsning i vanlig ordning :).

Appropå varför folk kutar upp trots höjdsjuka...
Nu vet jag ju inte om det är så här, men om jag utgår från mig själv så skulle jag säkert kunna vara korkad nog att fortsätta trots höjdsjukekänningar om jag var del av nån guidad grupp. Klart man inte vill vara ett problem för gruppen, och guiden, som man naturligtvis tror är kompetent påstår ju att det ska vara lugnt att ta sig upp på det sätt som görs.
Vem vill väl vara den klena personen som alla måste vänta på?

Fullkomligt idiotiskt, naturligtvis, men jag tror många är funtade så. Har man inte dyngkoll själv föjer man auktoriteter eller gruppen :).
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!