Artiklar > Mot Kapstaden - nästa milstolpe är nådd

Mot Kapstaden - nästa milstolpe är nådd


Stort träd i Etiopien

I november förra året när Nanna och Elof nått sin första milstolpe Aten på sin väg mot Kapstaden så fick vi en intervju med dem. Intervjun finns att läsa här: http://www.utsidan.se/cldoc/de-cyklar-mot-kapstaden.htm

Nu har de kommit till sin andra milstolpe över den Etiopiska gränsen in i Kenya snart på väg in i nästa land. De har haft några äventyrliga månader i cykelsadlarna. Vi skickade några frågor till dem:

Hur känns det nu när ni har nått er andra milstolpe på vägen mot Kapstaden?

Mycket märkligt! Plötsligt känns vårt mål väldigt nära, trots att vi har några tusen kilometer kvar, haha! Det är skönt att ha lagt de stora och lite läskiga utmaningarna bakom oss som Egypten, Etiopien och norra Kenya! Det vi har framför oss kommer inte vara lätt, men det känns som att ribban ligger lagom högt liksom! Mozambique och Sydafrika kommer bli härliga utmaningar!  


Har det varit stor skillnad att cykla denna andra etapp jämfört med första etappen fram till Aten?

Väldigt stor, på gott och ont såklart! Månaderna i Europa var härliga även om de bjöd på emellertid hård cykling, det var en bra uppvärmning! Trots att vi stött på betydligt större hinder på den här sträckan så har vi fått uppleva saker som vi aldrig trodde att vi skulle få vara med om! Afrika är ju verkligen något extra. Det har varit skitjobbigt, surrealistiskt och fantastiskt kul!



Tiden i Egypten blev jobbig både cykel- och hälsomässigt, hur ser ni på det så här i backspegeln?

Ärligt talat var Egypten mest en transportsträcka för oss som vi ville ha avklarad så snabbt som möjligt, och till en början gick det superbra! Efter att vi spenderat några dagar i Kairo så satte vi av mot rödahavskusten och vidare söderut mot Luxor, och under de dagarna gick det undan! Det var platt landskap, asfalt, ingen trafik och medvind, så en av dagarna cyklade vi hela 282 km! Sen blev en av oss sjuk i Luxor, något som ledde till stor frustration! Det är jäkligt trist när hjärnan säger "KÖR!" men kroppen inte kan. Såhär i efterhand var det ju ingen katastrof, och en sak som vi fått inse under dessa månadernas gång är att om man blir sjuk så blir man och då är det ingen idé att gå och gräma sig över det. Lite sjukdomar och en och annan parasit som kommer och bråkar med tarmbiotan får man nog räkna med på turer av detta slag.


Cykling i Egypten

Beskriv lite kring sträckan Luxor och Aswan. Ni hade fått lite förhandsinformation om att det var en jobbig sträcka, hur jobbigt var det?

När unga sexuellt frustrerade män med skev kvinnosyn samlas i grupp är det som bäddat för trubbel. Detta i kombination med ett svårtolkat gormande från andra män (surprise! surprise!) och påfrestande trafik gjorde att dessa dagar blev ganska påfrestande, i synnerhet för den kvinnliga halvan av En resa-duon. Det är synd när sånt händer, även om en del som försökte ta kontakt säkerligen gjorde det med goda intentioner så hade vi inget annat val än att bara stänga av. Bokstavligt talat nästan; musik i öronen, hälsade inte på någon, snabba med att stänga in oss på något hotell, åt för oss själva i ett hörn på nån restaurang osv. Just ovan nämnda sträcka var av ett sånt slag att en cyniker skulle fått sin världsbild bekräftad och därför är vi kanske extra glada över att vi har andra fina minnen från Egypten!

Ni har cyklat genom Sahara, var det lätt att få tag på vatten utefter vägen?

Vatten var aldrig några problem, även om det kunde vara långt mellan byarna så fanns där alltid möjlighet för att fylla på våra vattenflaskor. Enkla kaféer och restauranger dök upp med jämna mellanrum och ibland  även små träskjul som innehöll stora lerkrus med vatten att dricka. Under dagarna genom Sudan var vi aldrig ens i närheten av att utnyttja all vår potential för att kånka på vatten, helt enkelt för att det aldrig behövdes. Sanningen är nog den att denna sträckan var en av resans absolut enklaste. Om att cykla genom Sahara skulle man kunna säga som Kenta Gustafsson sa om nåt helt annat, try it you'll like it!


Kvinnor och barn i Sudan

I Khartoum blev ni eskorterade av polis genom stan – berätta – hur kom det sig?

Haha! Anledningen till att vi blev eskorterade är mindre dramatisk än vad det låter! Vi hade via en gemensam vän kommit i kontakt med en man vid namn Osman som bjudit in oss till sitt hem i Khartoum. Osman hade dragit i lite trådar och sett till att en mc-polis mötte upp oss för att vi inte skulle komma vilse och för att vi skulle komma fram med livet i behåll i denna stora och gyttriga stad som (surprise! surprise!) också helt saknar infrastruktur för cyklister! Ironiskt nog så konstaterade vi efteråt att riskerna förmodligen blev ännu större eftersom polisen körde på som en galning utan att vare sig ha koll på oss eller mötande bilister!

Hur var det i Etiopien, hade ni kunnat göra något annat vägval där?

Kort sagt kan vi väl säga att vi inte tyckte att det var OK så som vi blev behandlade. Visst gjorde vi säkert kulturella klavertramp på daglig basis men i förhållande till våra eventuella brott så var den psykiska terror och hysteri som vi blev utsatta för i såfall ett överdrivet straff!

Ingen av oss har mycket till övers för förbud men i Etiopien borde alla former av yttre stimulantia förbjudas. Kaffe, socker och hög musik är det sista det landet behöver. Att det tuggas enorma mängder khat gör inte saken bättre heller. Andningsövningar, valsång och skolböcker, där det står att vita människor inte kommer från yttre rymden, är spontant det som landet skulle behöva mer av!

För att vara ett så pass kristet land blir det lite ironiskt att den gyllene regeln verkar vara helt bortglömd; vi undrar om etiopier verkligen vill ha stenar kastade på sig när de är ute och cyklar, vill bli omringade av horder av vuxna människor när de dricker sitt morgonkaffe eller bli hysteriskt skrikna på när de går för att köpa frukt på marknaden? Samtidigt är det ju uppfriskande att få sin världsbild skakad lite, det känns surrealistiskt när en gullig skolflicka i någon slags Madicken-klänning står och skriker och kastar sten på en!

Visst kan kultur relativiseras in i absurdum och kanske är det helt enkelt så att våra idéer om hur en gäst ska behandlas är så diametralt olika våra egna att frontalkrock uppstår!

Vägvalen är så gott som oändliga i detta stora land och vi ville göra något som inte alla andra gör. Bland långfärdscyklister på väg genom Etiopien brukar afaltskrigare ta den snabbaste vägen genom Addis medan den äventyrligare skaran cyklar "loopen" upp om Tigray-regionen. Vi valde att hålla oss helt och hållet i de sällan besökta regionerna i väst i hopp om att se nåt annat, slippa asfalt men kanske framförallt den terror som höglandet är ökänt för. Vi lyckades nog på alla fronter även om den psykiska utmattningen ackumulerades och tärde på såväl tålamod som tolerans!


Elof i Etiopien

Hur ser kommande etapp ut?

Härnäst väntar branta grusvägar längs med Livingstonebergen i södra Tanzania. Just nu befinner vi oss i Mbeya och har inte tagit ett endaste tramptag på över tre veckor eftersom familj varit på besök. Vi tror att vi har ungefär tio dagar tills vi korsar gränsen till Mozambique. Väl där är planen att cykla genom hela landet, från norr till söder. I dagsläget är det alltså snart bara lilleputtlandet Swaziland mellan oss och Sydafrika, denna resans grand finale! Tur för oss som fortfarande hungrar efter äventyr att både Mozambique och Sydafrika bjuder på enorma avstånd! Vi räknar med hemkomst i augusti.

Vi önskar er en bra fortsättning på er cykelresa och ser fram emot att höra av er vid nästa milstolpe, är det Kapstaden tro?

Tack för det Ulrika och Utsidan! Det kan ni ge er på!

Läs hela resebloggen

Följ dem på Facebook 

De finns även på instagram


På väg i Tanzania

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!