Bidrag till artikeltävlingen "Mitt bästa äventyr"

Mitt äventyr

av Johanna Morsten

 För mig innebär ordet äventyr så oändligt mycket. En lång vandring, att slänga sig i en iskall fjällbäck och att cykla med tung packning i Danmark.

 Äventyr är också att känna vindens hand smeka min kind, att känna regnet piska hårt mot ansiktet eller att känna solens strålar värma min rygg eller att sitta i en kanot med min bästa vän och bara vara tyst. Att inte känna stress utan istället bara uppleva naturens alla olika skiftningar. Detta är äventyr för mig.

 Jag har länge varit scout och det är också som scout som jag upplevt de flesta äventyren. Ett starkt minne är från en hajk jag gjorde för några år sedan. Jag var då 14 år och trodde mig kunna det mesta. Att sova i vindskydd när det var 15 minusgrader och snö skulle väl inte vara någon match. Det var väl bara att åka dit och lägga sig och sova tänkte jag hurtfriskt.

 Med ogillande komentarer från föräldrar blev det ju inte på något sätt tråkigare att genomföra hajken. Jag är glad att våran ledare var så modig att han följde med oss, för på denna hajk lärde jag mig meningen av att kunna göra upp eld, vitsen att byta om till torra kläder och det viktigaste av allt; att hålla humöret uppe.

 Vi proppade in oss i två bilar och färden bar iväg mot Kilsbergen. Det var stjärnklart och andedräkten stod som rök ur våra munnar. Vi pulsade under tystnad mot vårt vindskydd och började så smått fundera på om det inte egentligen varit skönare att sova hemma i våra varma sängar. När vi väl kom fram lade vi fyra fuktiga vedträn i en hög och trodde att vi skulle få en skön och varm eld. Men ack så fel vi hade! Att spänta ved utan vantar var ingen rolig uppgift för någon, och diskussionen var ett faktum.

 Detta löste sig dock och vi fick våran eld. Vid det här laget var klockan närmare tolv på natten och vi tjejer avundades killarna som inte behövde frysa häcken av sig när vi uträttade våra ärenden bakom varsin tall. Vi delade upp oss i de par som skulle sitta eldvakt. Jag skulle sitta det andra passet tillsammans med min kompis Fanny. Vi tog på oss allt vi hade i klädväg och satte oss vid elden. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och ibland fascinerades vi bara över hur långt avståndet var mellan oss och stjärnorna. När vårt pass var avslutat väckte vi våra sovande kompisar och tryckte ned oss själva i det små hålen som uppstått. Detta var ingen lätt uppgift, för vi låg 8 stycken i samma vindskydd och det var minst sagt trångt!

 På morgonen ville alla bara hem så fort som möjligt för att sova. Samtalsämnet var hur alla hade haft det under natten. Kommentarerna var kallt, kul och vem som hade snarkat högst. Jag tror också att alla hade vuxit massor i form av självförtroende. Vi klarade faktiskt av något som många av våra kompisar inte gjort. Skulle jag gjort detta idag hade det inte varit lika spännande som för några år sedan, men då blev det ett minne för livet!