Artiklar > La Mosquitia med packraft: Del 1

La Mosquitia med packraft: Del 1

Av: The_Lost_Cyclist

Första gången jag hörde talas om området var det ifrån titeln på en film som i sin tur byggde på en roman av Paul Theroux. Titeln var Moskitkusten. På baksidan av den svenska bokupplagan från 1984 kan man läsa:

”Moskitkusten är en gudsförgäten trakt i utkanten av Honduras regnskogar där bara insekter och havssköldpaddor frodas. ”

Det är naturligtvis inte helt sant. Även om vi skulle komma att se både sköldpaddor och insekter finns det mycket mer än så. Och de som tror att ”Moskitkusten” i detta fall har något att göra med myggor -tror fel. Namnet syftar på moskitfolket som bor på båda sidor längs Rio Coco, floden som skiljer Honduras och Nicaragua åt. Och själva Moskitkusten är mer rätt en remsa land vid kusten i Nicaragua. I Honduras heter motsvarigheten La Mosquitia och breder ut sig över ett mycket större område. I folkmun kallas numera hela östra halvan av både Honduras och Nicaragua för La Mosquitia.

Ett halvt år tidigare hade jag tillsammans med Helen Lloyd cyklat ut ur den kanadensiska staden Victoria på Vancouver Island. Under månaderna som följde hade vi cyklat genom grizzlybjörnens rike på Chilcotinplatån och vi hade rullat genom bland annat Montana, Idaho och Utah. Efter Mojaveöknen och Bajahalvön liftade vi över Cortezhavet med en ärrad gammal seglare från Australien. Slutligen tog vi oss genom Mexico och en handfull centralamerikanska stater. När vi anlände i Tegucigalpa i Honduras hade vi cyklat cirka 11 000 kilometer. Och du, vi hade ingen följebil som bar vår utrustning. Liksom 99,9% av alla långfärdscyklister så hade vi vår utrustning fastspänd på cyklarna. Om inte annat så är det bättre för miljön att skippa följebilen.

I Tegucigalpa lämnade vi tillfälligt våra cyklar hon vänner -och tog oss vidare till byn Ayapal i norra Nicaragua med buss. Vi hade tagit oss till vägens slut. Bokstavligen talat. Så vitt vi kunde se fanns det ingen väg ut ur Ayapal - annat än den vi kommit från. Däremot fanns det en flod. Rio Bocay. Byn Ayapal ligger ungefär halvvägs mellan Rio Bocays källa och dess utflöde i Rio Coco. Planen var enkel. Paddla nerför Rio Bocay i varsin alpacka och sedan längs med Rio Coco, till och förbi området med forsar, och på så sätt komma tillbaka till civilisationen. Vi planerade att det skulle ta oss cirka tio dagar.

Det området är en skiljevägg. Byarna uppströms har knappt inte någon kontakt med byarna nedströms. Hamnar ni i en nödsituation och tvingas hyra en av de få motorbåtar som rör sig i området kommer det kosta er mycket! Det blir betydligt billigare när ni väl passerat forsarna.

Ungefär så lät andemeningen i ett mail vi fått från en amerikansk forskare som vi tagit kontakt med. Forskaren var en av mycket få personer som rest utmed Rio Coco och som vi lyckats spåra. Och den ende som hade rest längs med Rio Bocay. Och han gjorde det under jobb. Vi var endast aningslösa turister med målet att ta oss förbi nämnda forsar. Paddlandes eller till fots. Väl på andra sidan skulle vi förhoppningsvis kunna köpa en plats på den lilla motorbåt som ibland går till områdets huvudstad; Waspam. Att paddla hela vägen till Waspam var inte aktuellt eftersom området efter forsarna inte verkade vara lika intressant. En allt bredare flod med fler byar och en mindre slående atmosfär av extrem avlägsenhet lockade oss inte så mycket. 

Citat från vår mailkonversion med forskaren fyllde oss med både hopp och tvivel - men framförallt med smaken av äventyr:

”(…) once you are in the river, you essentially leave the relative safety of governed areas of Nicaragua. This can be a particular concern as you head down the Rio Coco. You will pass through multiple Miskitu and Mayangna indigenous territories, some of which do not trust or welcome outsiders (others are perfectly welcoming and incredibly generous).”

”In my opinion, it is safer to camp in villages when possible. Not to be overly alarming, but there have been issues with river pirates from time to time, typically based in one country and launching raids into the other.”

”(...) these are Crocodylus acutus, and typically very shy, you will see them along the river but attacks on people are almost unheard of. I did not see any big crocs on the Bocay, but a few over 3 m along more remote parts of the Coco."

Det var dags för avfärd. Under en tidigare flodtur i Västafrika var vi under motsvarande ögonblick omringade av dussintals människor. Denna gång bara av två pojkar som var nyfikna nog att komma fram. Resten av byn tittade på i smyg, hundra meter bort. När våra båtar var uppblåsta surrade vi fast våra ryggsäckar ovan dem och hoppade ombord. Vattnet var grunt, och extremt klart med små krusningar på ytan sprunget ur dess eviga kamp att nå Atlanten. På stenar ovan ytan växte rosa blommor och ett par dagsländor flög runt oss. Vi började paddla och relativt snabbt försvann Ayapal bakom oss. Ett par cowboys från byn red nyfiket utmed vår högra sida under några minuter, till sist tröttnade de, eller om stigen blev oframkomlig, och till sist var vi ensamma på floden.

IMG_0906
Avfärd!

Vi konfronterades med våra första forsar redan efter ett par timmar. De var små och lättforcerade, men gav ändå ett milt adrenalinrus. Att effektivt styra runt olika hinder som klippor och träd som fallit ner i vattnet, blev enklare för varje timme. Varje fors lärde oss något nytt och att läsa av vattnets rörelser gick snart per automatik.

På kvällen stannade vi till vid ett litet hus och vi fick snart lov att campa på motsatta sida om floden. Det går bra, sa en äldre man på spanska. -Under trädet där, så att jag ser er från mitt hus. Samtidigt som Helen tog sig tillbaka så började regnet falla. Det var den sortens varma regn som man endast upplever i tropikerna. Vattnet såg ut att koka när vi paddlade över floden, men bara några minuter senare hade det slutat att regna och himlen klarnade snabbt upp.

Senare, när mörkret fallit, sa Helen att jag måste komma ut ur tältet för att se en sak. Familjen Lampyridae. Dussintals. Hundratals. Som svävande diamanter. Flodens kluckande ljud i nattmörkret. En bris fick trädens löv att prassla. Eldflugornas bakkroppar tändes och släcktes med ett gulgrönt sken. Det var en sprakande show och vi tittade en lång stund.

DSCF9360
Jag står på platsen som blev vår första övernattningsställe. Huset jag berättade om ovan är precis utanför bilden... Lägg märke till regnbågen.

DSCF9395
Helen har upptäckt något intressant...

DSCF9467
Det var lika vackert som det ser ut! 

Dagarna flöt samman. Den första dagen kunde jag hålla reda på. Antagligen dag två också. Sen flöt det ihop till en enda massa av vatten, forsar, klippor, stekande sol, byar, majsfält, fickor av regnskog. Jag är lite osäker på vilken dag det var när vi såg krokodilen ligga och sola sig på en gyttjig strandbank. Bilden i mitt inre är knivskarp, den blir ofta det när man sitter i en liten gummiflotte och ser en krokodil några meter bort. Bilden är fortfarande knivskarp. Men vilken dag det var kan jag inte längre minnas.

DSCF9386
Steve Irvin skulle ha tyckt om den...  

Den andra natten blev jobbig, men intressant. Vi campade i en by. På stranden nedanför en brant slänt där frodigt grönt gräs växte. Kortklippt av betande nötkreatur. Vi frågade om vi kunde campa där. Byns människor svarade ja. Men hade vi vetat att vi skulle bli omringade av byns alla invånare hade vi nog fortsatt paddla. Efter en lång dag är jag ofta trött och vill ha lugn och ro. Det fick vi inte denna gång. När vi gått in i våra tält gick en del av byns invånare hem, men något dussin stannade kvar. Några av dem satt tysta en meter bort när vi lagade mat. De studerade oss när vi åt den. De gav varandra korthuggna kommentarer på mayangna om saker vi gjorde, och ibland blev resultatet att de sprack ut i skratt. Jag kände mig en aning otrevlig när jag drog ner tältabsiden. Men jag tycker det är svårt att bli studerad när jag äter. Maten växer i munnen och jag förlorar aptiten. De skulle ha gjort likadant om rollerna var ombytta. Och jag skulle också ha gjort likadan om nämnda roller verkligen var ombytta. Då skulle jag ha stirrat på nykomlingarna som paddlar med båtar som flyter med hjälp av luft. Min nyfikenhet är min största drivkraft och bakomliggande faktor till mitt resande. 

Vi lade oss för att sova och kanske trodde vi att vi skulle bli lämnade ensamma. Men det tyckte inte byns invånare. De placerade ut två män utanför våra tält som vaktade oss hela natten. I en gest av antingen välvilja eller paranoia. Jag kunde inte avgöra vilket. Dessvärre pratade de högt och skrattade, vilket resulterade i mindre god nattsömn. Någon gång väckte de oss för att ställa någon fråga. Till exempel om vi var trötta eller inte. Till sist slutade våra övervakare att vaka och somnade. Deras snarkningar ekade genom natten. Dagen efter skojade jag och sa att jag hellre rånas av flodpirater, än att campa i en by igen. Sen blev jag tyst, för i tanken hade jag återigen börjat reflektera över varför jag egentligen inte kunde se skillnaden mellan eventuell välvilja och givmildhet med paranoia eller mild xenofobi. -Herre gud, tänkte jag. Har inte mina resor lärt mig något? Men jag hade tyvärr även under resten av tiden fortsatt svårt att läsa av människorna som levde längs den magnifika floden.

IMG_1242
Troligen fikapaus...

DSCF9371
En mycket svåråtkomlig bergsrygg i La Mosquitia...

Bocayfloden ligger i utkanten av det berömda Bosawasreservatet som enligt källor är det största regnskogsområdet på västra halvklotet efter Amazonas. Namnet Bosawas kommer förövrigt från BOcayfloden, SAslayberget och WASpukfloden. Men tyvärr måste jag erkänna att jag blev en aning besviken på området. Antagligen för att det inte finns vägar i området. Och eftersom det inte finns vägar sker all transport på floderna- och det är längs floderna människorna bor och det är där deras boskap betar. Längre in i området finns den vildmark jag trott att jag skulle få uppleva. Men där jag hade föreställt mig att få se tät skog som hängde ner över floden fick jag påfallande ofta istället beundra ett dussin kor som betade på ett ängsliknande landskap. Men tro inte att jag inte tyckte om det ändå! Det var mycket intressant och mycket vackert. Och faktiskt ett mycket mer svårtillgängligt område än turen på Nigerfloden. Nigerfloden var dock mer strapatsrikt, äventyrligare och mycket mer ansträngande. Men om något skulle ha gått snett på Nigerfloden kanske det skulle ha handlat om en lång dagsvandring för att komma till civilisationen. Nedre Bocayfloden var betydligt mer avlägset. Känslan av att vi var djupare inne i något som jag inte riktigt kan sätta ord på, var mycket starkare på Bocay än på Nigerfloden. Kanske var vi åter på väg mot mörkrets hjärta.

DSCF9389
Blivande äventyrare på Bocayfloden. Vem vet - en dag kanske de reser runt i Sverige och passar på att paddla Klarälven under ett par vackra höstdagar. Chansen är nog inte så stor, men den finns!

Djurlivet bestod mest av fåglar. Inte de mest storslagna arorna utan en aning mer anonyma varianter. Ofta slutade vi paddla när någon mer imponerande art närmade sig för att i stället följa den med blicken tills den var försvunnen. En händelse jag minns väl var när en stor brun rovfågel flög förbi precis ovan oss med en stor grön ödla i näbben. En annan kul grej var de två ljusbruna sköldpaddor som vi såg sittandes på en klippa i vattnet. Tyvärr var de lättskrämda och försvann snabbt ner under ytan när vi kom närmre. Annars var det mest insekter det handlade om. Vid frukosten en dag satt ett dussintal bönsyrsor på en trädgren. De var mycket små, bara någon centimeter långa. Enligt wikipedia kan Bosawasområdet härbärga så många 200 000 olika insektsarter, så det finns en hel del att upptäcka för er som brinner för dessa små krabater.

DSCF9393
En liten bönsyrsa... Inte varje insekt som fått en speciell stil inom den kinesiska kampkonsten uppkallad efter sig. Ser ni hur den myser av stolthet?

Vi fortsatte nedför Bocayfloden i våra alpackor. Tack vare strömmen flöt vi snabbare än vad vi hade räknat med. Våra rutiner angående mat och dryck skilde sig inte så värst mycket från våra rutiner i Guinea. Vi vaknade, packade ihop och paddlade en bit innan vi stannade och drack kaffe. Efter ytterligare en stunds paddling åt vi frukost vilket bestod av havregryn utblandat med flodvatten, pulvermjölk och chokladpulver. Som snack åt vi mest kex och russin och på kvällarna ris och tonfisk. I Guinea hade vi inget kök med oss utan tvingades samla brasved inför varje måltid – här hade vi med oss gaskök, vilket gjorde livet än lättare. Nästan oförskämt lätt.

Vi hade gjort upp en plan angående natthärbärge. Helst ville vi campa för oss själva, bortom synhåll från allt och alla. Skulle det visa sig omöjligt, så var det näst bästa alternativet att fråga om lov vid ett ensamt hus. Det sista och minst tilldragande alternativet var att fråga i en by. Natt nummer tre valde vi alternativ nummer två. Ett ensamt hus dök upp på den västra flodbanken i skymningen. Helen, stack upp och frågade. Det var alltid hennes jobb. Jag är övertygad om att människor världen över har svårare att säga nej till en kvinna som ber om hjälp, än till en skäggig snubbe som mig. Det svider lite, men så är det. Mitt jobb var att vakta båtarna under tiden. Det krävdes föga intellektuell färdighet för den saken och Helen tyckte säkert att uppgiften var skräddarsydd för mig. Efter en stund ser jag hur Helen tittade ner på mig och gör tummen upp. Bra. Sovplats fixad. De två barnen i huset hjälper till att bära upp våra saker.

DSCF9411
Familjen som vi  campade hos.

Det var allt för denna gång. Men fortsättning följer snart! Under tiden tycker jag ni ska titta på denna film som Helen gjort om vår tur nedför Rio Bocay:

Med vänliga hälsningar 
Lars

(Mera om mina andra turer här)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-08-15 14:14   thureb
Betygsätt gärna: 5
Väl berättat Lars och fin film Helen. Nu blev jag på nytt sugen på en Packraft är det Yukonmodellen ni har?
 
Svar 2012-08-15 20:26   The_Lost_Cyclist
Tack så mycket! Jag har en Denali Llama, medan Helen hade en Yukon Yak. Rekommenderas!!
 
2012-08-15 14:33   Thomas Traneving
Vilken häftig upplevelse! :)
/H
 
2012-08-15 19:00   Joakim Östberg
Betygsätt gärna: 5
Alltid lika roligt att läsa dina texter!
 
2012-08-15 19:17   macgunde
Betygsätt gärna: 5
Vad kan man säga...? Sugen blir man :P
 
2012-08-15 21:27   majkelsson
Betygsätt gärna: 5
Fin fint beskrivet.
 
2012-08-16 07:57   niklas-73-
Betygsätt gärna: 5
Härlig berättelse,längtar efter nästa del.
 
2012-08-19 14:02   aksello
Betygsätt gärna: 5
Hej! Jag och ett gäng reste längs floden patuca, från Nueva palestina till Kusten, genom moskitia. Det var fantastiskt, 10 dagar plus ca en vecka i på gränsen och i Nicagargua innan vi kom tillbaka till Tegucigalpa.
 
Svar 2012-08-19 17:30   The_Lost_Cyclist
Hej! Det lät intressant! Kan man läsa om det online? :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in