Kungsleden ensam på skidor på 7 dygn

Introduktion

Enligt planen hade jag tänkt att ensam åka Kungsleden på skidor norr ifrån från Abisko till Hemavan. På www.utsidan.se hittade jag tips från Jacob Larsens artikel: Fjällen på lätta skidor, som berättar om Kungsleden från söder till norr på skejtingskidor tillsammans med två vänner 2003. Utöver denna ganska detaljerade berättelse hittade jag faktiskt inte speciellt mycket information. Hoppas denna berättelse också kan ge både inspiration och lite matnyttig information.

Jag är själv en erfaren och fortfarande relativt vältränad längdåkare och likaså skejtare men vågade inte förlita mig på tävlings-skejtskidor. Det var flera skäl till det. Dels skulle jag åka själv och var uppenbart mer sårbar om något händer. Dels är bärigheten med tävlingsskidor dålig om snön är dåligt packad. Med skejtskidor skulle jag dessutom bli hänvisad till att endast använda en viss del av mina benmuskler. Skidor med fästvalla ger möjlighet att använda större muskelpartier och växelvis olika muskler om man växlar mellan klassisk och skejt-teknik. För det tredje visst jag att det inte varit blidväder någon gång under vintern före jag skulle åka, vilket betydde att jag inte kunde räkna med hårt underlag vare sig på eller utanför leden.

Självklart är skejtskidor överlägsna i glid om föret och underlaget är det rätta. Men jag vågade inte chansa på att de yttre omständigheterna skulle stå mig bi. Jag införskaffade istället de smalaste vallningsbara turskidorna med stålkant. Styvt viktanpassat spann går inte att få på dessa skidor så sämre glid var ju att räkna med. Innan turen testade jag dem ca 15 pass i olika fören och upptäckte att de gled förvånansvärt bra om jag höll fästzonen mycket kort, ca 20 cm under bindningen. Då gick det också att skejta utan större problem och vallan slets faktiskt inte speciellt fort. 

Även i uppförsbackar med packning på 12-14 kg fungerade det att skejta om underlaget var hårt. Man ska dock komma ihåg att både skejttekniken och klassisk teknik blir annorlunda med packning. Jag tränade ett antal pass med 12kg i ryggsäcken innan resan vilket gav mig en bra uppfattning hur jag skulle kunna åka skidor och hur den nyinköpta ryggsäcken skulle uppföra sig i de olika teknikerna.

Jag valde att skippa stighudar och istället ta med ett minimum av fästvalla, både burk och klister. När det gällde packningens vikt hade jag som mål att inte överskrida 14 kg med fyllda vattenbehållare (3,5 liter). Se packlista efter texten. 

Dagsetapper: med viss reservation för kilometerangivelserna

Dag 1 Abiskojaure-Allesjaure 35 km

Dag 2 Allesjaure-Teusajaure 59km

Dag 3 Teusajaure-Aktse 65 km+(25km buss)

Dag 4 Aktse-Kvikkjokk 43km

Dag 5 Kvikkjokk-Vounatjviken 70km

Dag 6 Vounatjviken – Sjnultje 61km

Dag 7 Sjnultje-Serve 65km

Dag 8 Serve-Hemavan 54km

 

Torsdag 11 april Abisko-Allesjaure 35km

Platån väster om Allesjaure. Vy mot Norge

Passerade under porten som indikerar start för Kungsleden strax för fem på eftermiddagen. Hade som mål att nå Allesjaurestugorna före solnedgång. Det var förstås en djärv plan som var helt beroende på föret. Så här års har man till halv nio på sig innan det blir helt mörkt. Leden från Abisko var naturligtvis rejält uppkörd och packad och det gled bra till en början med enbart någon minusgrad i snön. Pigg och laddad stakade jag på i ganska bra tempo. Uppe vid Allesjaure-sjön förändrades föret dramatiskt. Temperaturen sjönk till ca minus 10 och snön blev obeskrivligt kärv. Diagonalade i nedförslut. Märklig gammal torrsnö. Det hade inte snöat på flera veckor och temperaturen hade aldrig varit över noll på hela vintern.

Ankom ett mörkt Allesjaure strax före kl 21 rejält trött. Hade ökat ansträngningsgraden sista timmen och låg farligt nära soppatorsk. Hade mött en skidåkare och två skotrar från Abisko. Underbart med en bastu efter ankomst. Knäckebröd med salamikorv, kex, nötter och te till middag.

 

Dag 2 fredag 12 april Allesjaure-Teusajaure 59km

Strålande sol, -16^◦ . Mot Tjäktapasset, mest klassiskt med korta inslag av skejt i lätt medlut där leden var bra preparerad och jämn. Tjäcktastugan passerade 400 m öster om utanför leden för att korta ner sträckan. Lunch intogs i vindskyddet på passets topp, 1150 m Kungsledens högsta punkt. Menyn samma som föregående middag med tillägg av en energigel. Då hade jag alltså avverkat 750 m höjdmeter från Abisko i går eftermiddags. Fortfarande minusgrader. Torr snö. Träningsvärk från första dagen började göra sig påmind. Man åker lite annorlunda med ryggsäck och jag hade fått värk i övre delen av framsidan på låren. Ett ställe jag normalt aldrig annars får träningsvärk på. Något den kärva snön förmodligen bidragit till.

Tjäktapasset med vy söderut.

Ner i dalen på södra sidan Tjäktapasset, se bild. Tyvärr tappar man merparten av höjdmetrarna på tio minuter då det är ganska brant ner. Sedan svagt medlut till Sälka. Men skönt med första rejäla nedförsbacken sedan starten i Abisko. Mest dubbelstakning, bättre glid än på norra sidan. Det alpina landskapet omger en med rejäla bergsväggar och Kebnekajsemassivet majestätiskt på håll åt öster. Eftermidddagspaus i Singistugorna med en välkomnande stugvärd utomhus och flera skotergrupper. Få skidåkare i sikte trots att detta måste vara Kungsleden mest trafikerade avsnitt. Hittills hade jag sett sex skidåkare, vara de flesta med stor packning i pulka. Utöver det hade jag under dagen mött en grupp hundspann.     

Provianterade i Kaitum eftersom Teusajaure inte har butik (varannan stuga har butik). Chilicon Carne, knäckebröd, salami,  kex och två tepåsar. Den tidiga kvällssolen gav en fantastisk första vy av Stora Sjöfallets nationalpark. Det alpina karga trädlösa landskapet två mil norrut hade transformerats till avrundade fjälltoppar, sjöar och vacker fjällbjörkskog i sluttningen ner mot Teusajaure. Sista biten var rejält brant och snön utanför leden mjuk, så jag fick ta av mig och gå ner sista 150 höjdmetrarna. (Se bild nedan)

Som enda gäst fick jag ett varmt välkomnande och jag fick bada bastu även denna kväll. Men den här gången fick jag värma den själv.

Dag 3 lördag 13 april Teusajaure – Aktse 65 km skidor+ 25km buss

Den dagliga bussen från Vakkotavare (16 km bort) till Saltoloukta gick kl 9.20. Om jag missade bussen riskerade morgondagen att bli onödigt kort skidmässigt och en dag i Vakkotavare lockade inte. Stugvärden menade att det brukade ta 5 timmar, så det var nog bara att räkna med en natt där eftersom det i praktiken är omöjligt att hinna fram till bussen. Funderade ett tag men insåg att jag ville undvika att fastna i Vakkotavare halv dag+ natt.  

Steg upp 4.50. Lyckades komma iväg 5.45 och då hade jag faktiskt också städat och slängt slasken. Fuskade med vedkapning och vatten men hoppades att stugvärden snarare skulle uppskatta det med tanke på tidpunkten. Dessutom hade jag förbrukat minimalt med ved och vatten så nästa gäst kom ändå till en väl försedd stuga.

En rejäl stigning , 420 m, från sjön upp till platån i tekniskt krävande spår. Motsatt riktning bjuder förmodligen på riktigt underhållande åkning. I nationalparken var leden markerad med kvistar, inte de vanliga rejäla stolparna med kryss. Enbart klassisk åkning.

När den mjölktjocka dimman försvann öppnande sig plötsligt en mäktig vy i morgonsol över Akkamassivet med en sikt på ett par mil bort. Fantastisk känsla. Ner mot Vakkotavare blev det mer varierat och det liknande mer och mer en skicrossbana. Till slut blev lutningen för brant och jag var tvungen att gå sista 200 höjdmetrarna ner till stationen som låg vid vägen. Strax efter kl 8 klampade jag in i STF-stugan. Det visade sig att jag väckte stugvärden som saknade gäster. Något yrvaken undrade han var jag kommit ifrån så här dags.

Buss Vakkotavare- Kebnats, skidor från vägen vid Kebnats till Saltoloukta ca 4 km, där jag lunchade i restaurangen som enda gäst. Vidare söderut mot Sitojaurestugorna.  När man närmar sig sjön breder helt olika landskap ut sig beroende på om man vänder blicken österut eller västerut. Österut vidsträck skogslandskap, västerut Sarek med högalpint fjällandskap, se bild till höger. 

Efter Sitojaure dags för dagens tredje 350 m stigning. Då jag kommit igenom björkskogen och ut på kalfjället med tilltagande lutning gick jag in i den omtalade väggen. Yr och helt matt proppade jag i mig vatten, russin, choklad och nötter. Satte skidorna i ryggsäcken och gick upp till krönet. Uppe på krönet hade blodsockret stigit och mattheten börjat klinga av. Humöret förbättrades både av blodsockernivån vyn ner i Rapadalen i solnedgång. Nedförsbacken till Aktse visade sig vara betydligt mer arbetsamt än jag förväntat mig. Mycket plogning i skogen. I dessa situationer var jag mycket nöjd med mitt skidval med stålkanter. Med 11-14 kg ryggsäck ger stålkanterna en helt annan stadga och trygghet nerför vid plogningen och riktningsändring.

Kvällen blev mer livad än den förra, då jag fick kampera i samma stuga som ett sällskap som körde hundspann. 27 huskies ute på gården. Trevlig kväll med många roliga historier om fjälläventyr och grottkrypning.

Dag 4 söndag 14 april Rapadalen 6 km + Aktse-Kvikkjokk 43 km

Solig morgon ,-5 grader vindstilla. Eftersom dagens etapp skulle bli relativt kort passade jag på att åka in i Rapadalen en bit för att komma nära Skierfeklippan nedanför. Åkte in ca 3 km i deltalandskapet. Det är verkligen en mäktig dal med den underliga Nammasj-klippan i mitten (se bild). Denna extratur kan jag rekommendera. I deltat fanns det flera skoterspår att följa. 

Därefter leden söderut över den uppdämda sjön Tjaktjajaure. Det var en märklig upplevelse att passera i det inverterade fjällandskapet i miniatyr som hade skapats av att vattennivån sänkts efter att isen bildats.

Trots att dagsetappen helt saknade stigningar och var betydligt mindre ansträngande än gårdagen kom jag fram till Kvikkjokk rejält trött. Lågsäsong på Kvikkkjokks station. På middagen delade jag bord med två grabbar från Kåbdalis. De övriga två gästerna i matsalen var ett franskt vältränat par i femtioårsåldern.

Jag var nu väldigt osäker på om jag skulle våga fortsätta söderut längs Kungsleden på grund av tövädret. Det skulle bli snöfall och sedan +5 grader under måndagen. Jag befarade att det skulle bli mycket tungt före och var ganska osäker på hur bra skoterpackad leden var. Hade läst att det inte var så många som åkte denna sträcka. Visste att det inte fanns några logialternativ förrän vid Vuonatjviken drygt 70 km bort. Stationsföreståndaren trodde dock att det var ganska uppkört av skotrar, framför allt nu efter helgen då det nog varit en del fiskare ute. I Örnvik, söder om Västerfjäll, finns stugor att hyra. Det skulle ge en kortare etapp men en omväg på 6-7 km.  

Dag 5 måndag 15 april Kvikkjokk- Vounatjviken 70 kmDet kändes nu osäkert. Kroppen var gernomtrött. Triceps rejält slitna. Skoskavet på gränsen till riktigt obehagligt trots att det var massivt tejpat från start. Och vädergudarna blåste varmluft. Jag umgicks med tankarna att bryta originalplanen att istället ta en dagstur in mot Padjelanta och sedan bussen till Jokkmokk och vidare hem på något sätt, men de tankarna tog emot.

Bestämde mig för att fortsätta. Innan jag stack ringde jag både Örnvik och Vounatjviken för att förhöra mig om logimöjligheterna till kvällen. Stegade ut till 2 plusgrader,slask och droppande hängrännor.

Vacker urskog längs första delen av leden som  slingrade sig uppför berget med en trevlig sträckning. Ju längre upp jag kom desto mer nysnö hade lagt sig och desto trögare gick det. Glidet var obefintligt och jag segade mig fram i korta klassiska tag.

Västerfjäll kapell

Var lite orolig för att det gick för sakta när jag hade tagit mer än tre timmar på mig till Tsielekjåkkstugan (vindskydd) . Lunchade i stugan som mest påminde om en knarkarkvart. Ville inte bli kall o seg så det blev en kort lunchpaus i stugan. Nu bar det av brantare uppför till passet med dagens högsta punkt på 870meter, en stigning på 570 meter från Sakkat, sjön vid Kvikkjokk. Uppe på krönet skymtade jag samevistet Parka nere i dalen. Lugn nedfärd till dalen pga dåligt glid i den blöta snön. Tövädret hade nu gjort underlaget mycket mjukt och trampade igenom ganska ofta.

Det var en näst intill surrealistisk upplevelse att komma fram ur skogen med Västerfjälls kapell som första tecken civilisation. Västerfjäll är en märklig by utan vägförbindelse. Numera finns inga bofasta, merparten av stugorna används som fritidsfastigheter.

Från Västerfjäll går vinterleden 5 km på sjön. I stigningen från sjön var det rejält knixigt med stenig och kraftigt varierad terräng med många korta branter och saxningspartier. Jag tog av mig och gick med skidorna i flera partier för att spara kraft.

Åkte klassikt hela vägen upp till krönet, sista fem kilometrarna ganska flacka. Började känna mig lite  lite stressad. Kände att det gått för sakta och att jag hade alltför långt kvar för att jag skulle kunna känna mig helt trygg på att hinna till Vounatjviken före mörkrets ankomst eftersom jag inte hade pannlampa som räckte till skidåkning.

Sista timmen frös det på igen i skymningen vilket gjorde föret mycket lättare. Det räddade mig nog den dagen. Framme i Vountajviken precis för mörkrets inbrott där jag hyrde egen stuga. Jag var så trött att jag inte ens orkade duscha trots att det fanns möjlighet i serviceanläggningen.

 

Dag 6 tisdag 17 april Vuonatjviken–Jäkkvik-Adolfström-Solojaure/Sjnultje 61km

Ut på sjön Riebnes 6.20. Söderut 5-6 km längs leden för att sedan vika höger över näset. Det hade frusit till under natten så det gick lätt de första timmarna. Åkte för långt, stannade flera gånger och kontrollerade på kartan för att leta stället där avtagsvägen borde vara på isen, mot näset. Såg flera skotrar. Frågade om avtagsvägen. De kände leden och insåg att jag åkt minst 3 km för långt. Jag fick skjuts tillbaka i deras släp. Det var ingen som helst markering på isen där jag skulle tagit av. Detta var första gången leden var dåligt markerad.

Efter att ha passerat näset var det en knapp mil på isen till Jäkkvik. Jag var dagens första kund i byns butik kl 9. Fyllde på kroppen och ryggsäcken med det som inte gick ner i magen direkt.

Solen hade raderat all skare  och jag vallade med klister för första gången sedan start. Bra preparerat med pistmaskin och riktigt spår uppför sluttningen 5 km till en raststuga vid trädgränsen. Orolig för att underlaget skulle vara dåligt i Pielekajse nationalpark där det råder skoterförbud. Det var dock några få skoterspår längs leden. Fick sedan reda på att det är naturvårdarnas spår, då de har tillåtelse att köra skoter i parken längs leden. Det räddade mig. Trampade igenom ett antal gånger i den nu sumpiga mjuka snön. Bökig skidåkning med branta korta upp och nerförsbackar i klippblocksterräng.

Missa inte handelsboden om du är i Adolfström! Mycket intressant butik och trevlig service. 

Invändigt och utvändigt på vindskyddet i Sjnultje

Bra standard på vindskyddet i Sjnultje/Solojaur(bild). I vedbon fanns yxa, såg och trädstumpar men ingen färdig ved.  God service. Satte fyr i brasan och värmde samtidigt kvällens chilconcarne. Använde Trangiaköket för första gången. Tinade snö för morgondagens dricka. Spenderade natten på liggunderlag och sovsäck på golvet.  

Dag 7 onsdag 17 april Solojaur (Sjnultje)– Serve 65 km

Mulet men ändå en svag skare när jag startade kl 6.30.  Det gled någorlunda bra och jag skejtade mestadel första timmen. Nedanför bergskammen Laddievardduo var jag tvungen att gå ca en kilometer pga barmark!  

Uppe på platån följde jag leden söderut ned mot Vindelälven. Därmed avvek jag från ordinarie Kungsleden då den framför allt är dragen för sommarnyttjande. Den nuvarande sträckningen viker norrut ned brant i dalen mot Rävfallsstugan för att sedan gå upp och följa kammen Stuorajåbba och ned till Ammarnäs via slalombacken. Det finns förmodligen någon ortodox person som anser att jag inte gått den äkta Kungsleden, men den sträckningen är uppenbart opraktisk för skidåkare och verkar nyttjas mycket sparsamt vintertid. 7-8 km på vägen längs älven ned till Ammarnäs. Enbart skejt och dubbelstak. Snabbt före.  

Lunch på Wärdshuset tillika STF-vandrarhem. När jag frågade om snökvalitet på leden på älven mot Serve så var det flera som engagerade sig. Pga det varma vädret fick jag tips om att försöka undvika att gå på älven första biten där det förmodligen låg mycket vatten ovanpå snön/isen. Tog då istället en led som gick parallellt med älven på södersidan och som sedan slöt upp till ordinarie led före stigningen upp mot Tjulträsk. Ordinarie sträckning av Kungsleden med stigningen mot Aigertstugan framstod inte som ett realistiskt alternativ i detta varma väder med mycket mjukt underlag med stor risk för mycket genomtramp.

Stora Tjulträsk visade sig bli en utmaning. Det började ganska bra men efter någon kilometer bar inte det skoterpreparerade leden längre. Det var så blött så mycket underifrån att jag trampade igenom skoterspåret i en mycket blöt slasksörja som gick en bra bit över anklarna. Jag blev faktiskt lite orolig. Ett tag var sceneriet overkligt. Vinden skapade små krusiga vågor på det 10 cm djupa vattnet runt omkring mig. Jag fick hålla mig till ”skoterspåret” som ändå inte höll för mitt tryck. Mitt vattenskidande gick mycket långsamt med korta tag i klassik teknik.

Lilla Tjulträsk bjöd på ännu mera ytvatten i kombination med ösregn. De två sjösträckorna blev pga vattnet otroligt mycket mer krävande än vad jag räknat med. När jag i stigningen mot Serve vände mig om och såg ut över både Stora och Lilla Tjulträsk såg det ut som två öppna sjöar med blått vatten. Kändes mycket märkligt att jag passerat på ytan nyss.

I Serve vid 6.30 tiden mötte stugvärden Stig mig. Han blev så glad eftersom han fick en gäst den här natten. Tortellini till middag som toppades med nyfångad röding som stugvärden Stig bjöd på.

Torsdag 18 april Serve – Hemavan 54 km

Tärnasjön väntade på dagens etapp. Jag blev mycket lättad av att känna knastret under fötterna på väg till dasset, -2 grader. Måtte nu nybildad is/skare på Tärnasjön hålla. Startade vid sextiden, 19 km skidleden till Tärnasjön. Det går att välja en snävare sträckning som följer sommarleden, men den var inte skoterkörd så jag vågade inte ta den. Skaren höll på leden och jag höll högsta möjliga fart för att nyttja skaren så mycket som möjligt.. Väldigt trevlig småskuren kalfjällsterräng med mäktiga Syterskalet i fonden på andra sidan Tärnasjön.

Försökte hålla så hög fart som möjligt för att hinna över sjön innan den veka skaren skulle ge vika. Drygt en mil på Tärnasjön. När jag började närma mig slutet i den avsmalnade delen på sjön så började yt-isen att krackelera. Under den nybildade yt-isen var det 10 cm vatten som låg ovanför den tjocka bärande isen. Blev riktigt nervös men fortsatte stakade frenetiskt. Gick inte längre skejta, då det skar igenom. Klarade mig ändå torrskodd upp på stranden.  

Framme vid Syterstugan ca kl 9.30. En känsla av lättnad. Nu skulle det gå att komma fram till Hemavan idag. Endast en uppförsbacke kvar. Några av de andra gästerna som skidat söderifrån dagen före blev både förvånade och en smula konfunderade när jag berättade var jag kom ifrån i morse, och var jag hade startade förra torsdagen. En tyckte att det var så märkvärdigt att han ville fotografera mig.

Våffla med trevligt sällskap i Viterstugan. Bara 11 km kvar. Skön känsla. Skitväder sista biten ned till Hemavan. Kungsledens sträckning tar vägen om slalombacken, men den sträckningen innebar obehagligt mycket motvind, så jag vek av ner från kalfjället och tog istället skoterleden nere i skogen för att undvika vinden.

Abisko-Hemavan, 6 dygn och 23 timmar.

Firade framkomsten med tacobuffét tillsammans med 150 andra personer som också såg sista avgörande hockeyfinalen mellan Luleå-Modo, där det ”lokala” laget Luleå blev svenska mästare.

Avslutning

I dagens era av äventyrsindustri och makalösa bedrifter framstår det knappast som ett äventyr att ensam skida Kungsleden. Men om man skakar bort jämförelser så tycker jag turen var en utmaning lika mycket på det mentala planet som det fysiska. Skidandet ger mycket tid för tankarna att vandra omkring samtidigt som själva åkningen i många delar kräver planering, koncentration och närvaro. En ständig pendling däremellan.

Att åka själv är självklart mer utsatt men ger samtidigt en dimension som man aldrig får i sällskap. Kontrasterna mellan ensamhet och sällskap blir tydlig då det vid STF-stugorna oftast är socialt och trevligt och de korta mötena med folk längs leden är nästan alltid varma och förenande på något sätt.

Jag visste att jag hade gjort en ganska optimistisk planering av dagsetapperna. Nu lyckades jag hålla planen. Tillräckligt gynnsamma omständigheter, tillräckligt god fysik och tillräckligt mycket dagsljus gjorde det möjligt. Jag hade medvetet valt att testa om det skulle funka att gå långa dagsetapper med packning och turskidor. Det gick bra för mig men så njuter jag också alltid av tröttheten.

Vintertid är det uppenbart att det är mycket få som går leden mellan Hemavan och Kvikkjokk. Mellan Kvikkjokk och Syterstugan såg jag inte en enda skidåkare. Anledningen till det kan bero på att det krävs långa dagetapper. Ett annat skäl kan kanske vara att sträckan kan framstå som mindre insmickrande då den passerar flera skogpartier och inte har samma högalpina karaktär som den nordligaste delen. Jag tycker dock definitivt hela leden har sin tjusning. Genom att färdas längs med fjällkedjan på det här sättet får man en väldigt speciell exposé av den svenska fjällvärlden med alla typer av fjällandskap och terräng som är mycket belönande.

 

Utrustning

Trangiakök + liten gasförpackning (köpte i Kvikkjokk)

Stålbestick

Näver+ några små tändblock

Stormtändare, Extratändare

Vindsäck Hilleberg

Sovsäck dun -9^◦ komforttemperatur

Liggunderlag Ridgerest

 

Mat:

1 förpackning torrmat

5st energigel

Nötblandningar m russin

Singoalla kex.

Choklad

 

Jag hade ett minimum av mat med mig då jag planerat att proviantera i STF-stugorna. Mathållningen blev ganska spartansk. Frukost: ½ Knäckepaket och salamikorv+te och nötter. Lunch ½ knäckepaket, kex, nötblandning. Middag: Chili concarne burk, ibland med ris. Varannan STF-stuga längs Kungsleden har butik. 

Vätska: Drinkbelt 1 liter, termos 7 dl, oisolerad Stålflaska 1l (nyttjade fleecemockasin som isolering till denna flaska), 1 liter plastflaska med brett skruvbart lock. Drack enbart vatten. Te till frukost och kväll.  

 

Övriga prylar:

Fryspåsar 3 liters ett antal, påsförslutare i plast.  

Kartor x4 – Calazo 1:100 000 i riv- och vattentåligt material. Klarade mig på 4 st kartor som var anpassade för Kungsleden.

Kompass

Toapapper – halv rulle

Spännband 90 cm x 4, 25 cm x 3

Multi tool

Silvertejp rullad på avbruten blyertspenna

Liten pannlampa för kvällsbruk inomhus

Solglasögon

Solskyddsfaktor 20 + läppskydd

Tandborste + liten tub tandkräm

Liten duschtvål

Liten handduk

Tvättservetter

Kirurgtejp

Idominsalva

Ipren

Lotion liten

1:a hjälpen

Genomskinliga packsäckar i nätmaterial 2st+ 2st sovsäckspacksäckar för att lättare håll ordning i ryggsäcken.

Kontanter för STF-stugorna

Betalkort

Liten kamera + laddare

Mobiltfn + laddare

Svart plastsäck för ryggsäck för flygtransporten, slängdes i Abisko.

Ryggsäck: Mountain Hardwear Diretissima 46, Använde det smala tunna höftbältet då det fungerade bättre vid klassisk åkning och stakning än det breda stoppade bältet som också finns till ryggsäcken. Det betydde att jag tog nästan hela tyngden på axlarna.  

 

Skidutrustning:

Skidor: Madshus BC 58 mm vallningsbar med stålkant.

Pjäxor: Turpjäxa Alpina med egen iläggsula märke Sole som stärker upp vid hålfoten bättre än originalet.

Pjäxöverdrag Alpina. Använde jag nästan hela turen. Vid plusgrader fungerade de som skydd mot vätan.

Stavar: Swix aluminiumstav med ordentlig stålspets och rejäl truga av längdmodell som enbart sitter på baksidan av staven. Undvik runtgående gammaldags ringtruga om du har ambition att åka skidor(inte bara gå) eftersom dessa fungerar dåligt vid stakning på lite hårdare underlag.

Valla: 2 st burkar för -3--1 grad, 1-+2grader, en halv tub klister universal.

Egentillverkat skidfodral av presenning och silvertejp för transport på flyget. Slängdes i Abisko.

 

Kläder

Mössa i tunt vindtätt nylonmaterial+ traditionell toppluva

Fingerhandskar fodrade+tumvantar+fingervantar stickade

Sidenluva ansiktskydd

Lätt fodrad överdragsjacka och byxa

Ofodrad vindjacka.

Vattentäta byxor

Skaljacka

Dunjacka

Skiddräktsunderdel

Underställ överdel x 2 i ull (1 som jag alltid åkte i och ett som jag hade på kvällarna)

Underställ ben 2 styck Craft

Vindkalsong

4 par kalsonger

2 tröjor i microfleece

1 t-shirt i funktionsmaterial

1 tunn långärmad sidentröja

Strumpor x4- två par tunna två par tjocka ull+ 1 par reserv

Fleecemockasiner med grov plastsula (sk Hut bootie) Ovärderliga inne i stugorna.

Buff