Artiklar > Kontraster hösten 2009

Kontraster hösten 2009

Av: Inge Bäckström

Fjälltur Rogen, Härjedalen
Vecka 38 är min sedvanliga fjällvecka tillsammans med fjällkompisen Rolf, som bor i Göteborg, på Hönö, den fantastiska skärgården vill säga. Hösten 2008 hade vi en sagolik fjälltur i Jämtlandsfjällen. På årets (2009) fjälltur har vi ingen inplanerad topptur på agendan. Ambitionen är en pensionärsvandring, genom att ta det lugnt, och avstå förutbestämda etapplängder.
Det blir som det blir - principen.

Första målet är Rogen. Ett naturreservat som präglas av låga fjäll, storblockiga höjdryggar, uråldrig lavbehängda tallar och klara fiskrika sjösystem, vilket ger en mycket stark vildmarkskaraktär. Med bil kör vi från Simeå, och de sista 5 km upp till Käringsjön kryper vi fram bokstavligt. Vägen är som en tvättbräda, och massor med gropar i varierande storlek.
Det är knappt att hastighetsvisaren rör sig. Nåväl, att gå sträckan är det inte tal om!
Det blir en alltför statisk belastning för kroppen.

Parkerar bilen och intar en fika innan vi packar för några dagars vandring. Ingen av oss har varit här förut, och vi är bägge nyfikna på den omtalade vildmarksnaturen med alla de vackra sjöar och mängden tjärnar som ligger som ett pärlband inbäddad i den uråldriga tallskogen.
De tidigare fjällturerna har packningen pendlat mellan 22 - 25 kg. Vi diskuterade mycket kring vad vi kunde avstå för att komma ned i en behaglig vikt, vad nu en sådan är?!
Nämnas kan, att i min ungdom, bar jag upp till 35 kg och gjorde dagsetapper över 30 km, och detta företrädesvis i Sarek (lapplandsfjällen). Det är många år sen jag bar en sådan packning, som jag idag inte skulle orka bära, och definitivt inte orka lyfta upp den vikten på ryggen!

Före avfärden vägde vi packningen som variera mellan 20 och 21 kg per person!
Något mindre än vid förra höstturen, som då var 25 kg/person!
Vi hjälper varandra att hänga på bördan. Ryggsäcken känns tung, och vandringen börjar med en lätt kuperad stig med riktning ned till Rogenstugan, vars sträcka är ca 5 km.
Det är söndag eftermiddag, och kyligt i vinden. Regntunga moln svävar över oss. Stigen är stening, ingen vanlig fjällstig. GPS:en är påslagen och visar att vi vandrar med 3,6 km /h!



Trots detta så upplever vi att kilometrarna avverkas väldigt långsamt.
Bördorna har vi inte riktigt anpassat oss till. Det värker här och där, vilket hör till vanligheterna när man inte ryggsäckstränar någon vecka före en fjällvandring. Det borde man göra, men man ska också ha vantar på när det är vinter, eller kallt! Som sagt, efter någras dagas vandring så kommer det att kännas bättre, det vet vi!

Efter drygt 2 timmars vandring når vi Rogenstugan. Stugvärden hälsar oss välkomna och berättar om de faciliteter vi har att tillgå även om vi tältar. En mycket trevlig stugvärd och det är få stuggäster, men det är vandrare på gång! Vi letar i vanlig ordning efter den bästa tänkbara tältplatsen. Det finns gott om tältplatser. Vi brukar sällan nöja oss med det första alternativet. Vi reser tältet i en omgärdad tallsal med enastående utsikt över Rogensjön, vars skummande vågor dånar mot den steniga stranden, medan vi njuter av stillheten och med en "upplyftande" Gammel Dansk i vårt ombonade fjälltält i den högre klassen. Det går ingen nöd på oss, tvärtom!

Första lägret brukar alltid vara lite besvärligt att få ordning på rutinerna som präglar tältlivet. Den enkla måltiden görs iordning. Kokar upp vatten, och häller det direkt i påsen, som innehåller frystorkad mat. Påsen tillslutes. Efter10 minuters väntan är middagen klar att avnjutas.
Enkelt, rikligt med mat, gott, och framförallt ingen disk!
Rolf upptäcker när vi väl sitter skönt tillbakalutade på våra självuppblåsta fåtöljer i tältet och ska börja inta vår efterlängtade middag, att vi slagit upp tältet på en myrstig! Så noga var vi den här gången! Men, ingen av oss känner för att riva lägret och leta efter en ny plats!
En del friluftsmänniskor äter myror, så vi får helt enkelt; gilla läget!

Måndag morgon vaknar vi till klarblå himmel, strålande solsken och sommarvarmt, trots att det är höst! Efter att vi intagit vår sedvanliga turbogröt (välling och fruktmüsli som blandas med varmt vatten till önskad konsistens!) med efterföljande kaffe, gör vi en kort strandpromenad utmed Rogensjön. Blåsten har bedarrat något. Pratar med stugvärden och informerar oss om Rogen och dess omgivningar. River lägret och axlar ryggsäckarna för vandring med riktning mot Skedbro. Utmed stigen passerar vi mängder av uråldriga och döda träd. Det är en verklig urskog. Stigen är stenig, och vi tar oss över spångade och ospångade blöta myrar. Spångarna underlättar vandringen och man kan samtidigt se sig omkring, vilket är betydligt svårare på den stenbelamrade stigen. Då får koncentrationen vara på topp, för att undvika feltramp, och eliminera att vricka fötterna!

Är det kanske åldern som gett sig till känna när vikten känns så otroligt tungt! Vi intar många ryggsäckvilor. Alltså; sätter oss på en stubbe, eller sten utan att ta av oss ryggsäckarna.
De gånger vi tar av oss ryggsäckarna så hjälper vi varandra med att hänga på dem igen.
Detta sparar mycket kroppsenergi. Det är tungt att slänga upp 21 kg på ryggen. Som sagt, det är nog åldern. Det är det senaste 4 - 5 åren som vi känt detta. Men, vi kommer överens om att så länge vi orkar med tältturer, ska vi göra det. När vi inte längre klarar av detta, då inriktar vi oss på helpension på högfjällshotellen med enbart dagsturer på agendan, eller fönsterplats!?
Dit är det förhoppningsvis en evighet!?

Stigen går en bit från sjön, så den syns inte alltid under själva vandringen. Det rinner heller inte några småbäckar för att fylla på våra vattenflaskor. Vi lunchar en bit från stigen. Tar av oss ryggsäckarna och markera en waitpoint på GPS:en så vi hittar tillbaka då vi vandrar bort till en av tjärnarna för att hämta både lunch- och färdvatten. Terrängen ser likadan ut, och det vore en katastrof om vi inte hittar tillbaka till packning. Den risken tar vi definitivt inte!

Vi intar en efterlängtad och behövlig lunch. Fortfarande skiner solen från en klarblå himmel.
Att vi alltid ska ha en sådan otroligt tur med vädret på våra fjällturer!? Det är bara tacka och ta emot. Som sagt, veckan är än så länge bara i sin linda!
Vi fortsätter och spanar efter tältplatser som det inte vimlar av, men runt 17.00-tiden finner vi en liten gräsbevuxen vik strax intill Rogensjön, som blir vårt nattläger.
Enligt GPS:en har vi nu vandrat 9.98 km. och vi anser bägge att det räcker mer än väl i den här terrängen. Ingen av oss är road att gå längre.

När väl tältet är uppe, är det dags för den sedvanlig "tältresar-supen". Avslappnande och trevlig samvaro med skratt sittandes på våra härliga luftfåtöljer medan solen skänker sig i väster. Medan vi tillagar middagen hör vi plötsligt rejäla plask! Vad kan det vara, undrar vi och tittar ut genom myggnätsdörren i absiden? Två renar har vadat ut och mumsar på vattenpilörterna. Renarna tittar förundrande på oss medan de njuter av sin måltid. Så orädda var dessa renar! Kvällen lider sakta mot sitt slut. Natthimlen är stjärnklar och frisk medan John Blund tar över.

Morgonsolen flödar generöst i spegelblanka Rogensjön. Urskogens alla vackra lövträd "brinner" i läckra höstfärger medan vi intar frukosten väl tillbakalutade på våra fåtöljer utanför tältet denna underbara och solskensmorgon när sommarvärmen intagit arenan!
Man kan knappast ha det bättre!? Vi resonerar om en eventuell topptur, men vi kommer överens om att vi återvänder tillbaka till Käringsjön via småtjärnarna, och inrikta oss på Tänndalsfjällen.
Vandringen på stenblocksterrängen är stundtals mycket jobbigt! Vi når fram till vägskälet, som slingrar sig fram via småtjärnarna. Här blir stigen betydligt trevligare att vandra.
Träffar ett par (boendes i Kungsbacka) som har en andelsstuga i området sen 38 år tillbaka, och de berättar att stigen mot Skedbrostugan är väldigt stenig och besvärligt att gå. Så vi tog rätt beslut, trots allt! Stigen går här över en hel del blöta, men välspångade myrar. Det flikiga sjösystemet är storslaget och imponerande vackert. Den allra finaste delen av Rogen, anser vi!

Strålade solsken och sommarvarmt bidrar till att Rolf doppar sig i en av tjärnen i samband med lunch. Undertecknade har planer på att göra det vi lägerslagningen längre fram under dagen. Det är problematiskt att finna tältplatser. Och vi har ingen lust att tälta vid slutmålet, alltså; stugan i Käringsjön. Cirka en kilometer från stugan finner vi en bergskulle med strålande utsikt över en av de större tjärnarna. Vi lägger ut absid-pressningen och luftmadrasserna på berget, och lägger oss på dem för att sonderar in den bästa sovplatsen. Så reser vi tältet efter sovplatserna.
Vi "stensätter" tältet! Alltså, använder sten som tältpinnar där vi inte får ned desamma!
Ett kanoläger. Det planerade kvällsbadet uteblir, men väl en underbar kväll med en magnifik solnedgång och en underbar och trevlig kväll.
Dagen efter går vi den korta biten till slutmålet, och därifrån kör vi bil till Tänndalen.

Tänndalsfjällen
Vi kör upp till fjällparkeringen, och intar lunchen oskyddade från den kraftiga vinden medan regnet är på antågande. Ska vi verkligen ge oss in i detta väder, och söka efter nattläger?
Det är verkligen inte inbjudande! Men, vi ger oss iväg och möter mängder av dagsturare som är på väg ut från fjällen till sina ombonade stugor. Vinden tar i, och det börjar regna, så pass att regnkläderna vi har på oss kommer väl till pass!

Vi går norrut på en välupptrampad fjällstig. Passerar den ena fjällbäcken efter den andre, precis som det ska vara på fjället. Det är betydligt mer lättvandrat här än i Rogen. Nåväl, nu har vi besökt Rogen och bildat oss en uppfattning om området. Det har sina poänger att vandra där, men för oss blir det troligen ingen fler tur dit, möjligen en vintertur, eller kajakfärd!
Vi resonerar om att vid Andersborg, beslutar vi om vi ska gå mellan Hamrafjället och Småhamrarna och söka efter lägerplats vid alla de fina småtjärnarna. Väl framme, väljer vi att fortsätta upp till Svalåtjärn. Efter några kilometers vandring betraktar vi en storslagen utsikt över Anderssjön, och småtjärnarna som framträder magiskt i duggregnet! Vi skulle ha valt det! Som sagt, så dags nu, tänker jag, och stretar vidare medan lägerplatser lyser med sin absoluta frånvaro!

Vinden tar i, och pauserna blir korta. Nu längtar vi efter att bivackera.
Vindskyddet framträder, och för första gången under mina många fjällturer så beslutar vi gemensamt för att inta ett nödläger. Det är ett ombonat vindskydd med kamin, ved, nödtelefon till polisen och fyra sängplatser. Dessa "säkerhetsstugor" finns lite varstans utplacerade i fjällen, och är enbart avsedda för att användas i nödsituationer, vilket vi anser att vi befinner oss i!
Det fina soliga höstvädret förvandlas på kort tid till ett busväder. Den omgivande terrängen är som en puckelpist, vilket inte skapar förutsättningar för ett ändamålsenligt tältläger. Väl inne i stugan/vindskyddet känns det skönt att få av sig den nu något lättare ryggsäcken. Vi är i skydd för ovädret. Vi tar fram vattenhämtare och vi ger oss ut i snålblåsten för att hämta vatten.
Rolf håller upp vattenhämtaren medan jag öser i isande fjällvatten. Medan jag öser och huttrar i den kyliga vinden med duggregnet stänkande mot ansiktet, så säger jag till Rolf:
Nu längtar jag till soliga Kreta! För om en vecka ska jag och Birgitta åka ned på en två veckors solsemester. Men, nu gäller det att först och främst att rida ut den här stormen!

Väl tillbaka i stugan spåntar vi upp ett vedträ, och vi får snabbt fart på elden! Ett superdrag bidrar till att det är mycket lätt att få eld i kaminen. Vi förvånades av att den lilla kaminen är så otroligt effektiv, så vi eldar i omgångar, för att bland annat undvika bastuvärme, och sparsamheten med veden, eftersom det uttryckligen påpekas Nödved på vedlådan!

Vi tillagar middagen, och intar några Whiskypinnar som tröst, medan regnet hamrar ihärdigt mot fönsterbläcket. Att besöka utedasset i stormen, är ett äventyr i sig! Varje gång vi gör det, är vi tacksamma för att vi tog rätt bivackbeslut!
Kvällen övergår till natt, och inga fler nödställda dyker upp under natten, eller morgontimmarna. Vem i hela fridens namn ger sig ut detta väder! Jo, en före detta Göteborgare (nu Simeåbo och en riktig Göteborgare!) På morgonen ger vi oss tillbaka eftersom väderprognosen inte lovade någon bättring, snarare tvärtom!

Denna fjällvecka blev vädermässigt den sämsta vi gjort tillsammans sedan 1995.
Nästa års hösttur inriktar vi oss på en klassisk fjällvandring. Troligen Jämtlandsfjällen!?
Turen avslutas med återfärden till Simeå, och några dagar i svamp- och lingonskogen innan Rolf åker hem till den vackra skärgården på västkusten!

Kretaresan 29/9 - 13/10 2009
Efter några härliga baddagar i strålande solsken och värme åker vi buss för att vandra den 18 km långa och välkända Samaria-ravinen! Efter att ha överlevt bussfärden dit var det bara att sätta igång och vandra ned till havsnivå från ca 1200 meters höjd över havet. Vandringen börjar med en mycket brant och smal stensatt serpentinstig som måste ha varit ett tidsödande arbete. Varje trappsteg nedåt kan jag inte låta bli att beundras av ett enastående och omsorgsfullt hantverksjobb i den högre skolan.

En rad av runda och grönklädda bergstoppar över 2100 meter över havet stoltserar grandiost mot en klarblå himmel medan ett lämmeltåg av förväntansfulla turister av olika nationaliteter ger sig iväg på den historiska ravinvandringen. Vi tar det lugnt, för att undvika att ramla och vricka fötter, eller bryta ben! Med jämna mellanrum stannar vi till vid "vätskestationerna" som finns på var och varannan kilometer, där vi fyller upp våra fältflaskor med färskt och gott källvatten.
Under vandringen passerar vi varningstexter för stenras med uppmaningen att gå snabbt! Detta är vår största ängslan, eftersom man går väldigt nära branterna, och vissa av dem har en negativ lutning. Men, den största olycksrisken är när man är ute i den grekiska trafiken, vilket är ett kapitel för sig!

Naturen runt om är imponerande, och upplevelsen av ravinvandringen överträffade alla våra förväntningar. Det gäller bokstavligen att undvika att skada sig. Att tillkalla ambulans är bara möjligt om man skadar sig så att man inte kan gå! Och då sker det med hjälp av en Åsna, som är själva "ravin-ambulansen"!
Att Samaria-ravinen är en upplevelse utöver det vanliga, är helt klart! Det är ett måste om man besöker Kreta! Historikern Plinius skrev redan 23 - 79 Ef. Kristus: "Ingenstans finns en sådan storslagen ravin med en sådan vild skönhet". Kan bara hålla med honom! Man känner sig väldigt liten när branterna reser sig 1000 meter från botten och en liten glugg blå himmel framträder mellan branterna. Bredden på ravinen varierar mellan 3 ½ meter till 300 meter.



I mitten av ravinen ligger Samaria byn ödsligt och omgiven av de höga bergen. På denna isolerade plats bodde sju familjer fram till 1962. Solen lyste endast några timmar under dagen, och byn var helt avskuren från all kontakt med omvärlden. Man kan inte föreställa sig vilka vedermödor dessa familjer måste ha genomlidigt vid exempelvis sjukdomar och behövdes transporteras med åsna till närmaste sjukhus, eller liknande. Det går inte för oss moderna och "uppkopplade" människor att ta till oss deras umbärande!
Dessa människor visades sig vara mycket varmhjärtade, och kolossalt gästfria till de vandrare som kom genom ravinen. De mötte dem vid bron med brännvin på en bricka och något tilltugg. Bron var byggd av två trädstammar. På dessa hade man lagt några bräder. När man gick över bron var det alltid med risk att störta ned i den framrusande floden. Samaria-ravinen är fylld av historia. Här har bland annat motståndsmän haft sin tillflykt.



Efter sex timmars vandring i stekande sol och en temperatur på +30 grader når vi restaurangen Tarra 15.30 i Ag. Roumeli, och jag beställer en stor kall öl till en klassiska Grekisk mussaka middag! Nu återstår att invänta båttransport till Sougia, och därefter buss till Hotellet i Ag. Marina, Platanias. Tyvärr blev bussresan rena rama mardrömmen, på grund av busschaufförens rally körning, och hans omdömeslösa omkörningar av andra bussar till och med uppför serpentinvägarna! Trots att vi sa till guiden, så bättrade han sig inte, utan det verkade mer som en provokation och han körde än värre. Alla i bussen var glada att komma till hotellet efter denna skräckfärd!
Ravinvandringen är inte krävande om man har en normal kondition, och stabila skor på fötterna. Det är ca 4 - 5 km brant nedför innan man kommer ned till själva ravinen. Detta är mycket ansträngande för vaderna. Rekommendationen är; om man känner sig trött och sliten då, att man då vänder om och inte fortsätter! Det är många ansträngande kilometrar kvar, och vaderna tar stryk hela vägen ned till slutmålet. Att stretcha vid pauserna och dricka sig otörstig hör till de mest elementära råden! Att ta av sig skorna utan att svalka av dem i vatten före man sätter på dem igen, kan innebära svårigheter att få på skorna eftersom fötter sväller rejält under den mycket varma vandringen. Även ringar bör man undvika att ha på fingrarna!

Dagen efter åker vi på en baddag till välkända Lafonisi. Kallas för "Kretas Maldiverna". En mycket vacker sandstrand med rosa inslag, långgrund och med varma laguner, och allt detta bidrar till ett verkligt badparadis som omgärdas av höga och runda bergsformer, som för det mest stoltserar mot en klarblå himmel på sydvästra delen av ön! Det gjorde det även 2002 då vi var där första gången!
Utflykter med lilla tåget: En lördag åkte vi med lilla tåget till vad man kallar för de sju byarna, och den andra lördagen åkt vi till blå lagunen. Bägge färderna gick uppe i bergen på slingrande smala byvägar till ett grönskade landskap fyllt med apelsin- och olivodlingar. Byarna präglas av en blandning av gamla och nya hus. Naturvård är väl knappast tal om här. Överallt ligger det gammalt skräp, som bland annat uttjänade bilar av olika slag.

Vi fick uppleva två veckor med strålande solsken varje dag och 28 - 32 grader varmt kan nog anses som BINGO! Avresedagen mulnade det på eftermiddagen och klockan 14.30 kom regnet som upphörd strax före bussen (15.45) kom för att köra oss till flygplatsen. Väl hemma i metropolen Simeå klockan 02.30 på natten och med några friska minusgrader mot ett färgat ansikte, så kändes det allt gått att sätta sig i fåtöljen och inta en god Whisky Regal 18 och drömma om förestående långfärdsskridsko- och skidturer i vårt eget vinterparadis!
Höstens fjälltur med Rolf, ravinvandringen och det lättjefulla badlivet, och alla de goda middagarna på uterestaurangerna i den sammetsljumma kvällsvärmen tillsammans med min hustru är kontraster; som bidrar till en god och sund livskvalité, som vi alla har behov av!

Nedtecknat 2009-10-24, Inge Bäckström

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-10-29 22:09   Leech
En härlig gammal favorit!
 
2009-11-02 21:35   BeatriceK
Trevlig läsning. Kul med lite kontraster i vandrandet. Allt är inte tipptopp jämt men även de strapaserna ger minnen för livet.
 
2015-05-17 14:33   skogsfia
Snubblade över denna lite äldre artikel som jag läste med stor behållning. Ni fick lite av varje på er fjälltur med både sol och regn. Visst är nödskydden guld värda när vädrets makter utsätter en för prövningar. Bara att kunna gå in och fylla på energin lite i skydd för regn, snö och blåst kan hjälpa mycket. Tack för trevlig läsning! Ser fram emot fler berättelser.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in