Artiklar > Höstfärgerna i Sarek

Höstfärgerna i Sarek

Av: fowwe

Den 4 september 2010. Tåget söderifrån stannade vid Murjek och släppte av oss. Murjek började kännas som en välbekant ort för oss. Frukost vid den vanliga träbänken. I gräset var det frost, som en påminnelse om att högsommaren var förbi. Men det var vindstilla och kändes inte kallt. En mindre hackspett ropade en bit bort, det är en fågel man inte hör så ofta i dessa trakter.

Vi var fyra stycken män i mogen ålder – vad nu det kan tänkas betyda – som slagit oss samman och planerat denna vandring. Flera av oss har oftast vandrat tidigt på säsongen, men denna gång tänkte vi uppleva höstens intåg i fjällvärlden. Vi ville se "fjället brinna", ett uttryck som vi hört kvikkjokksbon och konstnären Helena Adolfsson använda när hon i lyriska ordalag talat om hösten.

Björn på vägen!

Snart anlände bussen som skulle föra oss vidare till Jokkmokk. Dagens stora upplevelse kom efter en stunds färd då en liten björn uppenbarade sig på vägen. Min första vilda björn någonsin! Den fick genast en väldig fart och försvann in i terrängen. Vi som satt i bussen hann knappt reagera, ännu mindre få upp en kamera.

Efter några timmar blev det bussbyte i Jokkmokk och sedan vidare mot fjällstationen i Kvikkjokk. Där åt vi lunch, pratade lite med goda vänner, packade om och lämnade några väskor tills vi kom tillbaka. Och så kunde vår tur börja. Denna första dag var planen att gå så långt norrut på Kungsleden som vi hann innan det blev mörkt.

Vi gjorde oss ingen större brådska utan lyssnade och såg på de fåglar och andra djur vi stötte på: lavskrika, järpe, korsnäbb, lappmes, fjällämmel. Strax efter vi passerat Stuor Dahtas östra ände tyckte vi att det var dags att slå läger. Anders G och jag är vana vid att gå tidigt på säsongen, och det kändes ovant att behöva ta hänsyn till de mörka kvällarna. Här dök det upp en del mygg som var på jakt efter säsongens sista blod.

Nästa dag fortsatte vandringen mot Pårekstugorna där vi fick en intressant pratstund med stugvärden. Han berättade att det varit ont om vandrare på denna sträcka under de perioder på sommaren som det inte varit regelbunden båtskjuts på Laitaure. Uppenbarligen hade även utländska vandrare haft koll på vad som gällt detta år.

Skoterstigen upp till Ijvvárlahko

Vår plan var att gå upp på slätten Ijvvárlahko och gå över den. Av stugvärden fick vi tipset att följa en nygjord skoterstig som börjar direkt efter den lilla bron över Sjábttjakjågåsj där denna jokk korsar Kungsleden. Vid bron finns en tavla som visar nationalparksgränsen. Skoterstigen letar sig fram genom skogen på varierande avstånd till jokken. Den syns tydligt på marken och är även markerad med avbarkningar på träden. Troligen ar detta den enklaste vägen upp till Ijvvárlahko från Kungsleden. Kan absolut rekommenderas.

Rast vid skoterstigen. Foto: HF.

Ungefär halvvägs upp till kalfjället rastade vi invid jokken och åt lunch, med en enastående utsikt söderut mot Gábllá. Sedan vindlade skoterspåret vidare. Inte så vildmarksmässigt precis, men enkelt att följa. Till sist kom en brant stigning mellan de sista björkarna och så stod vi på fjällheden på den östra sluttningen av Gállakvárre. Marken var täckt av olika sorters ris, och vi la genast märke till att ripbären fått blodröda blad. Höstfärgerna var på alltså väg.

Nu kändes det att vi nått fjällen på riktigt. Framför oss hade vi hela den vidsträckta slätten Ijvvárlahko, och bakom slätten reste sig det spännande Gådoktjåhkkå, det vackra Skájdetjåhkkå och flera andra toppar. Och till vänster välvde sig de mjukt avrundade Pårtefjällen. Vi skulle inte nå fram till bergen denna dag, men det var mycket inspirerande att ha dem i blickfånget under vandringen.

Vi siktade mellan renvaktarstugan och de små sjöarna nordost om Gállakvárre. Trots att kartans symboler varnar för snår och buskar vållade terrängen inga egentliga problem. Vi hade bra överblick över slätten och kunde enkelt välja väg förbi snårigheterna. Vi upplevde Ijvvárlahko som lättvandrad. Ca 3 km före bron över Gådokjåhkå slog vi läger.

Den följande morgonen var kylig, men det blev efterhand varmare. På väg mot bron mötte vi ett ungt tyskt par som var iklädda det senaste (och troligen dyraste) vad det gäller utrustning. Det hade haft ett par tuffa veckor i Sarek med regnigt, kallt och blåsigt väder. Och tuffa vad. Men de var entusiaster och verkade vara vid gott mod. De var på väg ner till Kungsleden.

På väg mot bron över Gådokjåhkå. Berget är Skájdetjåhkkå. Foto: HF.

I närheten av bron stötte vi på strömstarar, charmiga och roliga fåglar. Eftersom vi hade blivit ganska varma tog vi oss ett dopp i det friska vattnet. (Naturligtvis inte i själva Gådokjåhkå utan i ett biflöde.) Därefter följde en fin vandring på Gådoktjåhkks sydostsluttning. Vi höll oss ovanför de videsnår som klättrar upp till ungefär 950 meters höjd. Här flög en jaktfalk förbi med kraftfulla vingslag.

Anders R med Pårteglaciären i bakgrunden.

Efterhand blev vandringen alltmer besvärlig med en blandning av videsnår, småkullar och raviner. Det var svårt att se i förväg vilken väg som var bäst. En av de djupaste ravinerna krävde närmast klättring för att passeras och det kändes ju lite vanskligt med tung ryggsäck. Passagen hade troligen varit enklare längre ner, men då hade vi hamnat i en massa snår istället.

Äventyrslandet Bielloriehppe

Till slut nådde vi den lägerplats utmed Bielloriehppjågåsj som stugvärden i Pårtestugan beskrivit. Den låg på ca 850 meters höjd, nära sammanflödet med det vattendrag som kommer från västsidan av toppen 1830 i Bielloriehppe. En fantastisk lägerplats vid foten av ett berg och med en enastående vy över till andra sidan Rapadalen.

Lägerplatsen. I bakgrunden syns nedre delen på den ravin som leder till sadelpunkten. Foto Anders Axelsson.

Den följande dagen var planerad som vilodag och vi skulle ligga stilla på samma plats en natt till. Men någon vilodag blev det verkligen inte! Istället kom dagen att ägnas åt en tur upp i Bielloriehppe-massivet, närmare bestämt till den sadelpunkt som ligger mellan punkterna 1918 och 1830. Sadelpunkten ligger enligt kartan på ca 1650 meters höjd och det såg ut att vara ungefär 4 km dit. Fågelvägen.

Först tog vi oss halvvägs uppför stigningen till toppen 1570. Det blev vi minst sagt varma av. Sedan skråade vi ner bland stenblocken tills vi kom ner till ravinens botten och kunde följa den. Själva jokken var täckt av ett snöfält som fungerade bra att gå på.

I ravinen, på väg upp mot sadelpunkten. Foto Anders Axelsson.

Överallt var det stenigt. Vandringen gick nästan helt i blockterräng, och det bar uppför hela tiden. Efter ungefär tre kilometer satte vi oss vid en klipphäll bredvid jokken och åt lunch. En härlig känsla av avskildhet i denna karga och sterila natur.

Därefter kom vi till ett nästan helt flackt parti av stenblock, varefter följde ett brant parti den allra sista biten upp till sadelpunkten. Här låg stora stenblock huller om buller. Vi gick på dem och mellan dem och hoppades att de skulle sitta ordentligt fast. Det gjorde de. När vi nådde punkten blev vi överväldigade av den syn som öppnade sig framför våra fötter.

Trehundra meter nedanför oss såg vi glaciären Stuolojiegna välva sig, omgiven av spetsiga toppar och nästan lodräta branter. Flera andra sadelpunkter syntes, dessa fungerade som fönster till bergen bakom. Den låga kullen Lulep Stuollo med sina mjuka former lättade upp det dramatiska intrycket, och bakom skymtade Sarvesvágge och ett stort antal toppar. Vi satt länge och betraktade de väldiga scenerierna. När vi varit där en stund mojnade vinden och det blev nästan helt stilla. Den stämning som vi upplevde i detta tysta och mäktiga landskap låter sig knappt beskrivas.

Utsikten från sadelpunkten. I bakgrunden syns det närmaste, flacka berget Lulep Stuollo. Foto Anders Axelsson.

Så småningom var det dags att återvända. Ravinens måttliga lutning gjorde att det gick betydligt snabbare nedför än vad det gått på uppvägen. Ändå tog nerfärden flera timmar. Vädret denna dag hade varit osannolikt varmt och sommarlikt. Vi var tvungna att smörja in oss med solkräm. När vi kom ner till tältet strax före solnedgången kastade vi av oss kläderna och tvättade oss rena i vår lägerjokk.

(Denna tur finns noggrant beskriven på min blogg här på Utsidan.)

Vid kvällens gemensamma middag överraskade Anders G oss övriga med en liter rödvin som han i all hemlighet burit med sig i packningen. Gissa om den middagen blev lyckad!

Nästa dag väntade ett nytt äventyr som länge varit på min och Anders G:s lista: att gå runt Bielloriehppes beryktade – och mytomspunna – nordöstsida, den som populärt kallas The Dark Side. Denna vandring anses mycket krävande genom kombinationen av storblockig stenterräng och höga videsnår.

Stigarna genom The Dark Side

Med tanke på vad som väntade hade vi planerat att stiga upp mycket tidigt på morgonen. Men gårdagens "vilodag" hade tröttat ut oss så mycket att vi sov betydligt längre, till drygt kl. 7. Vi var fyllda av förväntan inför vad som väntade oss. Under frukosten betraktade vi sluttningarna på andra sidan Rapadalen, med björkskogen klättrande uppför. Mindre partier av skogen hade inslag av gula och rostbruna färger. Inte alls så mycket som vi hade väntat oss. (Det anses att det framför allt är den minskade ljusmängden på hösten som triggar igång höstfärgerna. Kanske gjorde det soliga vädret att höstfärgerna hejdades.)

Vi kom iväg vid 10-tiden och började vandringen på hedmarken som var mättad med höstfärger. Ganska snabbt kom vi in i höga videsnår, och det var inte alldeles enkelt att hitta vägar genom dem. Marken var dels slipprig, dels täckt av grova videstammar som först kröp parallellt med marken för att sedan resa sig. Vi befarade att det kunde fortsätta på detta sätt om vi höll höjd, ovan björkskogen. Ryktena om The Dark Side såg till att börja med ut att stämma, det var strapatser som dessa vi hade förberett oss på.

Men när vi studerade sluttningen tyckte vi att det borde gå att undvika den där "benbrytarterrängen" genom att ta oss ner i björkskogen. Detta stämde bra med de intryck som Anders Gudmundsson och jag hade fått i juni detta år, under den vandring vi gjorde genom Rapadalen. Då hade vi studerat terrängen med kikare från den andra stranden, och det hade sett mycket lovande ut. Skogen verkade måttligt tät och undervegetationen inte särskilt avskräckande. Vi satte således kurs snett ner mot träden för att sedan hålla oss relativt nära Rahpaädno. Det fungerade bra. Skogen var frodig men inte så värst svår att ta sig fram i.

Efter att ha testat detta vägval föredrar jag personligen att gå nära älven framför att gå ovanför skogen. Men valet kan nog betraktas som individuellt. Utsidanmedlemmen Bertil Disman gick den högre vägen året innan och tyckte att det – trots snår och sten – gick bra. Nackdelen med den lägre vägen kan vara de smärre områden av sumpigheter som finns inne i skogen, särskilt vid regn då de kan svälla. Ett annat faktum är att den lägre vägen hindrar överblicken, man ser inte alltid så långt. Å andra sidan kommer man närmre djurlivet i Ráhpaädno, både fåglar och älgar.

De inledande videsnåren var höga. Foto: HF.

Något som förbryllade oss var de stigar vi stötte på i björkskogen. Örtvegetationen var nertrampad på många ställen, och ofta kunde man se att det var djur, framför allt älgar, som hade gjort detta. Men på andra ställen fick vi intrycket att det faktiskt var mer konsekventa stigar. De liknade människostigar som man kunde följa ganska långa sträckor och som underlättade framfarten. Nu var det säkerligen djurstigar trots allt.

Att terrängen i björkskogen var såpass överkomlig att forcera förvånade oss. Vid rätt vägval är denna terräng alltså inget man behöver varna för, det gäller mest att vara förberedd för vad som väntar. Och helst planera sina lägerplatser. Att ha läger i området är för övrigt inte något problem, det finns flera ställen som duger bra, framför allt vid de tre större jokkar som kommer uppifrån sluttningen.

Vi tog det väldigt lugnt och kunde ägna oss åt fotografering och upptäckande. Jag tror att det är den inställningen man bör ha här. Den frodiga och örtrika terrängen är såpass tät att man skulle bli frustrerad om man hade tidspress och krav att avverka snabba etapper.

Så småningom kom vi fram till den första jokken som rinner ner från Bielloriehppe, den som kommer från glaciären vid topparna 1613 och 1828. Där tog vi lunchpaus vid en tänkbar lägerplats innan vi fortsatte på 50 – 200 meters avstånd från älven. När vi efter ett par kilometer passerade "dubbeljokken" från Bielloriehppes nordöstra hörn konstaterade vi att det utmed dessa finns mycket goda lägermöjligheter på jämn och fin hedmark. Flera i gänget uttryckte spontant önskan att återvända till denna härliga vildmark.

Innan Biellorieppjávrre kunde vi gå ut på en torrlagd del av Rahpaädno (syns bra på fjällkartan) och få helt underbara vyer över Rapadalen och de omgivande bergen. En helt osannolik upplevelse som i det soliga vädret kändes lika behändig som vilken stadsparksutflykt som helst.

Biellorieppjávrre. Långt bakom sjön syns den platta, mörka ö som ligger precis framför Tielmavadet.

Vi fortsatte helt nära stranden av Biellorieppjávrre, men därefter blev det mycket snårigt, och det kändes som vi återfunnit ryktenas The Dark Side. Men snart kom mer björksskog. Vi passerade strax söder om renvaktarstugen och kom fram till jokken från Stuolovágge. Denna rann genom ett stort område med stenblock, men själva jokken var inte svår att ta sig över. Vi tittade upp i ravinen och kunde långt däruppe se den sadelpunkt vi besökte dagen innan.

(Även denna tur finns beskriven på min blogg här på Utsidan.)

Lägerplatsen i Sarvesvágge

Utmed den södra sidan av Sarvesjåhkå finns en stig som går nära stranden. Den följde vi för att undvika de snårigheter och sankmarker som finns i området. Men när vi kom fram till Gasskajågåsj kunde vi gena över stenskravlen och buskmarken där.

Solen sjönk snabbt, och vi sökte upp en fin lägerplats vid stranden av Sarvesjåhkå. Kartan visar vår väg från Bielloriepjågåsj till lägerplatsen intill Sarvesjåhkå, något hundratal meter söder om utloppet av jokken från Dielmajávrásj. Sarvesjåhkå hade normal vattennivå på kvällen, men efter en frostkall natt blev det så lågt att vi enkelt kunde testa att vada över till andra stranden.

 

På morgonen var marken täckt av frost. Höstfärgerna på björkarnas blad verkade ha intensifierats, skillnaden syntes till och med från dagen före. Solljuset på buskar och träd var fantastiskt, och med resliga berg på alla sidor av oss kunde vi inte tycka annat än att detta var en enastående vacker plats. Frukosten avnjöts i denna underbara miljö, och det kändes helt rätt att förgylla måltiden med nybakat bröd, smör och marmelad. 

På förmiddagen fick vi helt hastigt en celeber gäst. En rödstrupig piplärka flög nämligen över lägerplatsen (möjligen var det två stycken). Det gick att artbestämma den på dess typiska lockläte som jag är bekant med från rastplatserna i Skåne.

Sarvesjåhkå. I bakgrunden dalgången Jilávágge.

Dagen blev snabbt varmare och vi gick vidare med bara överkroppar. Varmt som på högsommaren fast det var långt in i september. På grund av den låga vattennivån gick det att använda Sarvesjokkens grusbäddar ända bort till Noajdevallda som innehåller stora och fina områden för lägerplatser.

På Sarvesjåhkås grusbäddar. Berget i bakgrunden är Låddebákte. Foto: HF.

Uppför Noajdevágge

Vi gick enkelt över Noajdejågåsj och strosade vidare uppför, på jokkens västra sida. Här stötte vi på en dalripfamilj i snåren. Sluttningen upp mot Noajdevágges mynning övergick i rished, och vi frestades att stanna och äta blåbär. Mycket gott! Strax därefter blev det dags för en ordentlig lunch.

Noajdevágge är ganska brant på denna sida, och ju längre in vi gick desto mer lutade marken ner mot ravinen där jokken rann. Sidorna var fulla av vide, och branta, halkiga diken gjorde att det ibland kändes obehagligt med de stupande sidorna. Så fort som ravinens lutning tillät lämnade vi denna sida, gick ner till jokken och tog oss över på den östra sidan. Den var betydligt flackare och det fanns bra tältplatser, särskilt i nedre delen av dalgången. I mitten av dalen, där den vrider åt väster, kändes det naturligt att en kort bit gå över till den västra sidan igen. Där fanns också tältplatser, men inte lika bra som de tidigare.

Uppför på Noajdevágges östra sida, mellersta delen. Foto: HF.

När vi sedan åter gick över till den östra sidan hade dalen fått en stenig ock karg karaktär. Här letar man förgäves efter lägerplatser, man får vänta tills man kommit upp på Luohttoláhko. Vid det laget kände vi oss ganska trötta. De senaste dagarnas strapatser kändes i kroppen, och även höjdskillnaden upp till platån hade tagit på krafterna.

Tystnaden på Luohttoláhko

Nu gällde det att hitta lägerplats. Det är inte helt enkelt uppe på Luohttoláhko där stora områden består av blockfält. Vi följde vattendraget uppströms, mot den lilla sjö som är utritad som den nordligaste om sjö 1244. Några hundra meter före denna sjö, och innan vi kunde se den, hittade vi ett flackt område ungefär hundra meter öster om bäcken. Här fanns plats för 3-4 tält, kanske fler. Det blev en fin lägerplats.

Miljön häruppe är enastående, och trots den kyliga kvällsluften åt vi middagen utanför tältet och njöt av solnedgången. Samtidigt som skymningsljuset falnade över slätten steg planeten Jupiter med sina månar över bergskammen i öster. Och på den allt mörkare himlen tändes den ena stjärnan efter den andra.

Luohttoláhko är kanske det område i Sarek som jag har svårast att fånga in med ord. Jag har varit uppe på denna högplatå tre gånger, och varje gång har upplevelsen varit annorlunda än de tidigare. Det är ett område som kan visa upp många olika ansikten. Första gången var Luohttoláhko halvt barsmält och vi gick över stora, hårda snöfält. Andra gången var den rena vårvinterlandet och vi pulsade i oändliga mängder smältande snö. Denna tredje gång mötte vi slätten som en gråsvart blockstensöken.

Det har säkert sin betydelse att Luohttoláhko ligger högt, omkring 1250 meter över havet. Således lika högt som ett litet berg. Slätt och berg på samma gång, alltså. Själva topografin upplever jag som slätt: det är relativt flackt, inga branta sluttningar. Men markens beskaffenhet är berg: det är kargt, det är ont om växtlighet. Och mängder av stenar i alla storlekar.

Här finns också en väldig rymd. Luohttoláhko är så stor att man nästan överallt har bergen på avstånd. Men de finns där, som fantasieggande grannar. Särskilt de vassa topparna i öster och i sydost – de som ingår i Pårtemassivet – inspirerar med sina branta, alpina sidor. Liksom de glaciärer som ligger där. Att få vistas i en sådan miljö är en upplevelse som griper tag långt in i själen.

Att leta efter höstens färger på Luohttoláhko är däremot ett ganska hopplöst projekt. Det finns ju varken träd eller buskar. Hösten häruppe är snarare något man anar bland de sparsamma växterna på marken. Och som en ton i atmosfären. Som att ödsligheten djupnar.    

När vi klev ur tälten följande morgon såg det ut att bli en ganska bra dag. Vädret var fint, åtminstone till att börja med. Det var väldigt tyst omkring oss, så monumentalt tyst som det ibland kan bli på just Luohttoláhko. Bara det stillsamma kluckandet från bäcken hördes nedanför oss, samt en och annan förbiflygande tätting. 

Vi åt frukost och packade ihop. Nu skulle vi traska över stenfälten öster om sjö 1244 och därefter runda Loametjåhkkås sluttning. Den dagen fick våra fötter sannerligen uppleva många stenar. Anders Axelsson beskrev vår vandring på Luohttoláhko som en "horisontell bergsbestigning", och det var en väldigt träffande beskrivning.

Vid ett tillfälle drog en liten flock snösparvar förbi. Snart skulle det vara dags för dem att lämna avskildheten på Luohttoláhko och påbörja den långa resan söderut.

Sedan fick vi mer att tänka på: det började bildas dimma, den kom upp från Njoatsosvágge. Typiskt denna högt belägna slätt, det är ofta dimmigt här. Ingen katastrof visserligen, men det tar ju alltid längre tid om man ska orientera sig fram med karta, kompass och GPS.

Men det blev inte så besvärligt med dimman, den skingrades efter en stund. Vi letade oss uppför den steniga (vad annars?) sluttningen på norra sidan av Loametjåhkkå. Det gick uppåt utan att vara särskilt brant, men försiktighet krävdes bland stenblocken så att man inte snubblade. Här var det inte läge att gå och drömma! Därefter gick vi ner till de två små sjöarna 2 km väster om topp 1871. Ju tidigare man går ner till dessa sjöar från stensluttningen desto lättare nerstigning får man. Om man väntar tills man ser dem nedanför sig blir det rejält brant, dock inte alls omöjligt.

Uppför den steniga sluttningen vid Loahmetjåhkkå. Foto Anders Axelsson.

Mot Ruopsokjåhkå och Tjievrra

Här lunchade vi, njöt av solskenet och gick sedan vidare utmed de två sjöarna, på väg mot Ruopsokjåhkå. En havsörn svävade förbi, högt uppe vid Loametjåhkkås topp.

Vi sökte oss ner till ett välkänt vadställe som jag personligen inte hade prövat tidigare. Det finns precis efter sammanflödet med den lilla bäcken som kommer uppifrån Ruopsokvárásj. Detta vadställe fungerar säkert bra vid måttliga vattennivåer men knappast vid högvatten.

Sluttningen ner mot Ruopsokjåhkå var bitvis ganska brant men utan direkta problem. Nere vid jokken var kanterna branta och flera meter höga, men det gick ändå bra att ta sig ner till själva vadstället. Vid regn kan det säkert bli mer problematiskt, slipprigt och halt. Vi vadade över utan svårighet, tog oss en bit uppför den motsatta sluttningen och fortsatte sedan mot den lilla sjö som ligger ca 1 km SV om Tjievrra 1345.

Det höll på att bli kväll. Vi kände hur temperaturen sjönk, så det gällde att snabbt få upp tälten och komma igång med matlagningen innan solen försvann helt. Dessvärre hade vi en låg kulle rakt väster om vår lägerplats, och solen försvann lite för fort bakom den. Kullen tog dessutom ifrån oss utsikten ner mot Njoatsosvágge. Som kompensation hade vi en sagolik vy upp mot Njoatsovágges norra del, med ett intensivt färgspel på himmel, berg och mark.

Jag blir ibland förvånad över hur snabbt temperaturen sjunker när solen försvinner under horisonten. Det sker nästan omedelbart, särskilt om dagen varit klar. Kombinationen av luftens kyla och den trötthet man känner efter en lång vandringsdag kan göra att man då står liksom försvarslös. Och ut från lägerplatsens skugga verkar sträcka sig en osynlig, iskall hand som griper om hela kroppen och med sina fingrar långsamt trevar sig ända in till skelettet.

Under en av mina första vandringar myntade vi tre som då gick tillsammans uttrycket "sarekfrossa" för att beteckna denna upplevelse. Naturligtvis kan den drabba även på andra områden än just i Sarek.

Kvällsvy mot övre delen av Njoatsovágge.

Begynnande trötthet 

Morgonen var bitande kall. Vi var uppe tidigt för att laga frukost, sedan ville vi komma iväg. När man väl lämnat sovsäcksvärmen och tagit sig utanför tältet är kroppsrörelse det enda sättet att hålla sig varm på. För man har ju sällan med sig mer kläder än nödvändigt på en fjällvandring. 

Vi valde att gå norr om kulle 1220 men vi höll lite för långt ifrån och hamnade nära branten Tjievramåsske. Här hade vi en fin utsikt upp mot Pårte som vi eventuellt tänkt bestiga senare på dagen. Men toppen var insvept i moln, och det såg inte lovande ut.

Så istället för att ta den rösade stigen norr om Sähkok valde vi att gå precis söder om kullens topp och fortsätta mot Sähkoknuohkke. Den vägen gav oss en mycket vidsträckt utsikt över nedre delen av Njoatsovágge och Änok. Här kunde vi se hur höstfärgerna i björkskogen bredde ut sig.

Vandringen på Sähkoknuohkke. Till höger syns nedre delen av Njoatsosvágge.

Under tiden vi gick kände jag att det var något inte var helt i sin ordning. Med mig själv. Orken tog slut alldeles för fort, och jag hade svårt att njuta av scenerierna. Som väl var hade ingen av oss  bråttom nu när Pårte-bestigningen hade avskrivits. Vi lunchade strax före den djupa ravinen ner till Sähkokjåhkå och vadade sedan över, precis i kanten av björkskogen. Klockan var inte mer än ca 3 på eftermiddagen, men vi valde att slå läger när vi kom upp på kullarna på andra sidan ravinen.

Alla deltagare var nog mer eller mindre trötta, och två av oss bredde ut liggunderlagen och somnade direkt. Efter någon timme tog vi oss samman och fick upp tälten. Anders Rantzer satt för sig själv och skrev dagbok – trodde jag. Det visade sig att han tagit med sig arbetet upp på fjället. Han satt och löste ett tekniskt problem i form av en komplicerad differentialekvation. Ja, se ingenjörer.

Sähkokjåhkå nedanför lägerplatsen. Foto Anders Axelsson.

Den natten mådde jag inte alls bra och kämpade med en hel del illamående. Dock utan att något mer drastiskt inträffade. Detta hindrade mig inte från att äta en stadig frukost, men det var lite oroande. Kunde det vara ett tecken på utmattning? Eller hade jag fått en infektion? Själv trodde jag på den första förklaringen. Nästan hela år 2010 hade av flera olika skäl varit ansträngade för mig, och jag hade varit ganska sliten redan när vandringen började. Dessutom är det sällsynt med infektioner i den virusfattiga fjällvärlden.

Under tiden vi åt frukost började regn att falla. Vi drog oss in i tälten och förberedde vandringen ner mot Pårek. Regnet kom därefter att variera under dagen, och vi gick hela tiden med regnkläder genom de låga buskagen. I närheten av Pårekbyn kom en vandrare ifatt oss. Han hette Johan, hade startat i Tarraluoppal och hade varit på en solotur i Sarek den senaste veckan. Han undrade om han kunde slå följe med oss. Och det gick ju bra.

Höstfärger på Pårekslätten. Här brinner det!

Vandringen den dagen gick mestadels i stilla regn, över passagen mellan sjöarna söder om Pårek och vidare över myren. Vi mötte flera vandrare och ett par av dem hade bestämt sig för att bestiga Pårte. Vi beskrev svårigheten med dimman, avrådde dem från bestigning och undrade hur det till slut skulle gå.

Vi gjorde läger på den välkända lägerplatsen vid sjön Stuor Dáhtá där vi fick upp alla tre tälten, inklusive Johans. En hel del kläder var fuktiga och fick följa med i sovsäcken. På grund av min (minst sagt) oroliga mage åt jag bara ett kex på kvällen och drack te. Samt serverades ett glas av Johans medhavda whisky. En riktig välgärning.

Skog i höstdräkt

Nästa dag hade vi bara sträckan till Kvikkjokk att klara av. Bussen skulle inte gå förrän tidigt nästa morgon så det var ingen brådska. Vi ville njuta av naturen så länge som möjligt. Det var den 12 september och nu hade hösten verkligen fått björkarna i sitt grepp. När vi började vår tur hade det varit sommarskog, nu fanns det knappt ett grönt blad kvar på björkarna. Det mesta var gult och gulbrunt.

Pårekstigen. Foto: HF.

Att komma till Kvikkjokks fjällstation kändes bra och lyxigt efter tiden på fjället. Mina försök att få ordning på magen hade inte gjort någon nytta, så det var lika bra att äta som vanligt och stå ut med följderna. (Så höll det på även den närmaste veckan efter att jag kommit hem innan det rättade till sig.) Det hela var troligen att uttröttningsfenomen. Så lärdomen av detta blir: vilodagar är verkligen något man behöver under en fjälltur. Riktiga vilodagar, alltså. Det räcker inte med att bara kalla dem så.

Vi lämnade Kvikkjokk med bussen som körde lokalbefolkningen till skola och jobb. Den mest intensiva turistsäsongen var ju över och Länstrafiken hade bantat i turlistan. Vi var mycket nöjda med vår fina tur, hade upplevt mycket och haft ett gott kamratskap.

Innan vi anlände till Murjek på kvällen hann vi anlita både kondis och restaurang i Jokkmokk. Samt besöka samemuséet. Muséet är verkligen intressant och man kan ströva omkring där flera gånger utan att ha sett allt. Ett besök där ger ännu fler dimensioner till en fjällvandring. 

De foton som inte är angivna med fotografens namn är tagna av Anders Gudmundsson.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-03-14 12:39   fson
Trevlig läsning! Och det var väl nästan precis samma tur som jag gjorde några månader tidigare, t.o.m. infarten via Pårekstugorna och Ijvvárlahko?
http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=280

Per
 
Svar 2011-03-14 22:14   fowwe
You tell me... Så du använde också den där skoterstigen upp? Förresten har jag tittat på dina foton. Exempelvis så tycker jag dina panoramabilder från höga platser är väldigt läckra. Högsta klass!
 
2011-03-14 13:40   schiz
Underbar läsning. Tror jag måste göra någon fjällvandring nån gång, kombinerat med lite fiske då :)
 
Svar 2011-03-14 22:11   fowwe
Det är säkert en utmärkt kombination! Fast jag har själv aldrig gjort det. Och i just Sarek får man ju inte fiska. Men det finns ju andra förträffliga ställen att besöka med rätt att fiska. Hoppas du gör det!
 
2011-03-14 18:17   OBD
Som vanligt, trevligt skrivet. Andra beskrivningar av höstvandringar har gjort mig sugen på att göra en sådan. Nu ökade suget. Dagarna är ju dock kortare, men i gengäld är i regel vattennivåerna lägre och mygg och knott i princip helt borta. Jag har i stort bestämt när jag ska vandra i år, men din text och dina bilder gör mig litet tveksam. Kanske ska jag i år senarelägga tidpunkten för vandring?
 
Svar 2011-03-14 22:17   fowwe
Tack, Bertil! Men råd om tid vet jag inte om jag vågar ge. Nästa år är det kanske snö och minusgrader vid samma tid. Fast kanske inte. Och om man vill se höstfärgerna så...
 
2011-03-14 18:38   shalin
Bra skrivet! Det börjar onekligen rycka i fjällvandrartarmen!
 
2011-03-14 19:36   AJB
Virkelig trivelig å lese! Og inspirerende, ikke minst. Lysten å vandre i Sarek er stor fra før og nå ble den enda større.
 
Svar 2011-03-15 22:36   fowwe
Tack, Anders! Och det känns väldigt bra att ha kunnat ge inspiration till en tur till detta underbara landskap!
 
2011-03-14 20:44   dHANScan
Känns vackert att återkomma til Sarek just nu. Sublima foton. Behövde inte kartan, din beskrivning räcker för gamla fjällrävar som har gått de mesta ställen redan. Artiklen är en bra sammanfattning av vad du tidigare skrev på bloggen men ändo tycker jag du har mycket nytt
 
Svar 2011-03-14 22:25   fowwe
Jo, de där "gamla fjällrävarna" hittar väl i Sarek med förbundna ögon ;-). Och visst längtar man till sommarfjällen igen!
 
2011-03-15 09:08   fson
Jo just det - jag gick också skoterstigen upp från parkgränskorset vid Pårekstugan, men jag visste inte att den fanns förrän jag följde åsen uppåt och märkte att trädmärkena följde med. Tappade den rätt fort dock.
I Noajdevagge höll jag mig på västra sidan hela vägen - håller med om att det kändes lite väl spännande emellanåt, men eftersom det inte var allt för mycket fräs på jokken nere i dalbotten kändes det ok. (inte alls samma dödsångest som jag bitvis hade när jag gick ner för Kaskasvagge några år tidigare..)
 
Svar 2011-03-15 22:34   fowwe
Aha, du gick västra sidan. Jag tror dessutom att Grundsten anger den som färdväg.
Och den där Gaskasvágge lutar ju väldigt mycket. Den gick jag min första riktiga sarekvandring, och när vi skulle gå in i den från norr kunde jag knappt tro att det var möjligt. Men det gick faktiskt bra, för det var torrt och fint på marken.
 
2011-03-15 15:12   Olander
Många vackra vyer, kort och gott!
 
2011-03-15 16:39   pery
Härligt. Nu måste jag dit innan det blir "10 år sen sist"!
 
2011-03-15 20:54   janstj
Oj, det blev en härlig fjällvandring på ca 10 minuter. Måste bara tillbaka till Luohttoláhko. Platsen är magisk, finns inget liknande i hela fjällvärlden.
Kul med Jupiters 4 största månar, du använde väl kikare, annars har du syn som en hök!
 
Svar 2011-03-15 22:27   fowwe
Det där med höksynen är det inte så mycket bevänt med, så visst hade vi kikare. Och visst är Luohttoláhko helt enastående. Platsen gör något med en som man inte riktigt får grepp om.
 
2011-03-15 22:39   Leech
Härlig lektyr såhär på kvällskvisten, en intressant berättelse om ett klassiskt område. Dessutom sagolikt fina bilder, bra jobbat!
 
2011-03-15 23:17   Minnatur
Tack Hans..

Jag läste denna berättelse i två omgångar på min Iphone. Den ena halvan på tunnelbanan påväg till jobbet och den andra påväg hem... Aldrig har restiden gått så fort eller en tunnelbana luktat så mycket fjäll för den delen...

Fantastisk berättelse...
 
2011-03-16 16:35   fowwe
Tack för positiva kommentarer. Att få medverka till att en kvällskvist eller en tunnelbaneresa blir till en fjällupplevelse gör mig glad. En gång i tiden bodde jag själv i Stockholm. Då kändes tankarna på fjäll långt borta.
 
2011-03-17 10:20   seobserver
Ljuvlig berättelse från fin tur och bra bilder till.
Tackar o bugar
 
2011-03-17 18:45   Håkan Friberg
Det är mycket jag gillar...

+ Dina vägval - alltid något nytt och lockande

+ Ditt sätt att beskriva vandringen - kombinationen av handfasta tips och djur/naturbeskrivningar. Du för läsaren tryggt igenom både lättvandrat och besvärligheter.

+ Dina bilder
 
Svar 2011-03-17 21:55   fowwe
Tack Håkan för konkreta kommentarer! Eftersom du ju själv skriver goda och kompetenta texter så vet du att sådan feedback är särskilt bra att få. När det gäller fotona måste jag ju skicka vidare den mesta förtjänsten till mina kompanjoner. Inte minst till Anders G som kryper, krälar, ålar, hoppar och kliver för att få bra vinklar.
 
2011-03-18 17:24   thegedd
Kan bara hålla med alla tidigare kommentarer. Nu LÄNGTAR jag upp igen....
 
2011-03-18 19:35   lasse77
Tack för en trevlig och intressant berättelse!
 
2011-03-19 20:11   plaskdaja
Mycke text. Ska läsa igenom detta vid tillfälle. Men högsta betyg för dina bilder så länge
 
2011-03-20 00:51   peter notstrand
Fin vandring
peter gällivare
 
2011-03-20 14:45   greenjuice
En mycket skön och härlig läsning om din tur. Tycker om ditt sätt att beskriva naturen och miljön i Sarek. Tack för en inspirerande läsning!
 
2011-03-20 21:21   fowwe
Tack för alla vänliga och uppskattande kommentarer! /Hans
PS. Det har insmugit sig ett fel i dag 2. Vi rastade vid Pårtestugorna, inget annat. Och där pratade vi med stugvärden. Tack BD för ditt påpekande!
 
2011-03-27 18:06   Fjäll_Hasse
Vilken fin tur ni fick.
 
2011-07-23 10:04   andy69
Mycket trevlig och detaljerad vandringsberättelse, det uppskattas! Att vandra på senhösten är något flera borde pröva på, Otroligt vacker vid den tidpunkten!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!