Fredrik Sträng i räddningsaktion på Cho Oyu

Jag är besviken och upprörd över många människors ignorans och egoistiskt handlande i bergen.
Men det finns hjältar där ute som lever om hoppet. Låt mig ta det från början...

Onsdagen den 28:e kl: 09.30.
I walkie-talkien hörs "I repeat, this is not a joke!". Vi har just fått bekräftat från polacken Benjamin att en tjeck avlidit under natten i
läger C-1 på 6400m.
Orsaken tros ha varit hjärtfel men kommer först fastställas efter obduktion i Kathmandu. Att folk dör i bergen är inget nytt, för var 13:e människa på toppen av Everest så går det åt ett liv, ofta olyckor i isfall, trötthet vid nedstigningen eller andra höghöjdsrelaterade problem.

Men att en 30-årig tjeck dör i sin sömn är tragiskt. Alla som kommer till bergen vet att de kan dö, men det är bara ett fåtal som verkligen
förstår detta.
Man är för ambitionslysten, inspirerad för att förstå att det är vanligare än man tror.

När tjecken rapporterats död utbryer en karaktäristisk atmosfär i ABC,
att detta händer bara inte. Jag konstaterar faktumet och påbörjar att nedteckna all information. Uppenbart är att den dödes broder så fort som möjligt vill få ned sin döde bror och lämna berget. Den känslomässiga
tygnden över brodern är knappt hanterbar varför han behöver rationell hjälp av de som kan planera och organisera. Frågan är: vill brodern få
ned kroppen i ett helt ej förruttnat tillstånd så att familj o vänner kan säga ett sista farväl i Tjeckien, och svaret är givetvis ja! Då innebär det att kroppen måste transporteras med ilfart till Kathmandu
och att all byråkrati samt pappersarbete omhändetas på ett smidigt sätt.

Att transportera kroppen med ilfart frÁån läger C-1, nedför en 500m isvägg, genom ett isfall; en formidabel labyrint av konstant 10m höga ispinnacklar, fåror, morän och raviner i 3 km för att slutligen ta sig 24 km på oländig morän/stäpp är ingen lätt uppgift. Det krävs minst 12
starka män konstaterar jag.

P.g.a.byråkratiskt bekymmer och arrangemang med box, transport med yak samt jeep, försäkring och kontakt med familj, dessutom det patetiska ointresset från sherpas och klättrare att hjälpa en dag med att bära
liket så blir min slutsats att om det ska ske en evakuering så måste den fullföljas linan ut och undvika att kroppen kommer halvvägs där den kan
utsättas för snabbare föruttnelse å attack av djur som fåglar. Förslaget blir efter konsultation med läkare , rapporter från arrangörer som ska
stå för transport samt väntetiden för byråkratin att kroppen bör förvaras djupfryst I läger C-1 (vilket är fullt möjligt) tills dess att alla arrangemang är klara och att ett evakueringsteam har samlats för
uppgiften. Att observera under denna tid är att inga expeditioner i ABC har visat något som helst initiativ till råd, hjälp eller konsultation.
Alla har bara gått runt och tyckt att det är förjävligt, lagt en tanke åt det och sedan fortsatt med sina planer för toppattack. I läger
C-1 strömmar folk förbi, dels för att få bekräftat att människan är död dels för att obehindrat fortsätta sin toppattack. En amerikan, Monty
tillsammans med sin tjej kommer till undsättning efter tjeckens vädjan om att hjälpa att ta ned sin bror.
Tyvärr fattar tjecken beslutet att ta ned brodern denna dag vilket visar sig vara ett felaktigt beslut. En Nya Zeeländare som leder en komersiell
expedition på Shishapangma uppmuntrar tjecken samt polacken Benjamin att ta ned kroppen och förklarar att det nog inte blir så svårt att forsla
kroppen över isfallet, lögn! Även med 14 man i efterhand så var det ett rent helvete, och det visste jag redan den morgon som jag planerade för
evakueringen. Så I läger C-1 så sätter de 4 resterande tjeckerna i teamet samt Benjamin, fransyskan Claire, tysken Mikael, amerikanen Monty
med flickvän samt lite tips å material från övriga I C-1, till verket å bygger en släde av Mikaels skidor. I ABC utbryter hektisk panik vid
beskedet att de prövar ta ned liket idag. Mycket måste fixas. Otroligt nog finns en yak i ABC som arangören Ram genast haffar för transporten
av liket, men vid skymningen så hinner de bara till isfallets början med liket. Nu är situationen ofrånkomlig, liket måste ned dagen därpå. Av
ca: 150 personer på
berget så får vi inte ihop något folk till evakueringen, alla tänker på sina stålar och toppen till nästan vilket pris som helst. När tjecken,
brodern till den döde anländer till ABC med tysken Mikael så är han som en zombie, helt slut och totalt känslomässigt förstörd. Det är bara Mikael, Ram, Claire och jag som tar hand om honom. Långt senare kommer några enstaka fler och vill stödja honom en stund. Tjecken vädjar nu till sherpas, de får bra betalt, till klättrare om en dags hjälp, men
inga lyssnar på hans desperata kall. Jag har redan skrivit upp mig för att hjälpa till även om jag anser att processen inte sköttes på ett smidigt och rationellt sätt som vid övervägde förslag var. Det är inte första gången jag är I en situation där någon behöver evakueras. På Dhaulagiri, 8167m våren 2003 så deltog jag i en av de högsta räddningsaktionerna som någonsin utförts, på 8000m. Det var den mest
miserabla, jävligaste, kallaste och mest riskabla aktion jag någonsin gjort. Tysken som vi räddade kom hem levande och betalningen för räddningsaktionen var en öl i Kathmandu, och jag var nöjd (mer om Dhhaulagiri finns att läsa på strang.se). Det finns ett uttryck i bergen där man inte förväntas få betalt för att rädda någon. Insatsen är tillräckligt heroisk. Att evakuera någon är dock lite
annorlunda, sherpas förväntas få betalt och så ska det självfallet vara.

Efter flera timmars vädjan får vi och tjecken ihop 2 sherpas (alla utanför någon expedition), en tibetan, 3 soloklättrare inkl.mig själv + ynka 4 st. ur grannexpeditionen till tjeckerna som består av 9 personer + de 4 återstående tjeckerna, totalt 14 personer. Inga andra säger någonting, vill säga någonting och håller sig därför så långt borta som
möjligt för att slippa bli konfronterade med den lite olustiga känslan av att välja att skita i evakuerigen. Tidigt nästa morgon samlar jag
ihop rep, presenning, stålrör m.m. Vi påbörjar den 2 timmar långa vandringen till isfallet, ytterligare 1 timme tar det att i rask takt klättra över
isfallet och där kroppen är. Genast påbörjar jag och Benjamin med att gräva fram kroppen och avlägsna allt gammalt rep runt kroppen. Jag gör iording stålrören och gruppen lägger kroppen på presenningen och börjar
vira runt med rep. Massor av människor tvingas passera oss 5m när, folk som är på väg upp till C-1 för sin toppattack. Ingen säger något, de
tittar när de tror att de inte blir iakttagna, de frågar inget, de frågar inte om vi behöver hjälp eller önskar oss lycka till. De bara
går, liket existerar liksom inte för de. Tjecken, brodern till den döde sitter på isen gråtfälld, men ingen hör något förutom de hjältar som
evakuering gruppen består av. Brodern förs bort medan vi stramar åt repen runt kroppen och är redo för att börja släpa den 90kg tunga kroppen. Solen står högt, det är fårigt, brant, halt och ett riskabelt
arbete. Redan vid den första av de 100 st 10m pinnacklarna så är vi helt slut. Vi är på 6000m höjd, det är inte som vid sandlådan där hemma,
det är lite jobbigare. Vi sliter som djur, repen går sönder, vi får ersätta dem med nya,
plasten slits sönder vi får ersätta med nytt, stålstängerna böjer sig och det blir mer och mer invecklad terräng att forsla liket genom. Ett
15-tal klättrare går förbi oss. Ingen säger något, ingen vill erbjuda sin hjälp, ingen vill ge någon halvtimmes hjälp åt sin annars lediga dag
och en del tar t.o.m. bilder! När folk försöker komma förbi oss som kämpar frenetiskt så vill de liksom göra det springandes, på avstånd som om liket skulle resa sig upp och ge dem en obotlig sjukdom eller
förkunna en förbannelse över dem. Vad fan tror de? Det är en död kropp och vi försöker evakuera denna kropp på ett så smidigt och respektfullt
sätt som möjligt. Har man inte sätt döden i bergen så kan man inte riktigt förså att man själv är dödlig däruppe, det är som om liket blir en fruktansvärd påminnelse för de förbipasserande klättrarna om livet
sårbarhet och faktum, att vi alla kommer att dö någon gång.
Vad är de så rädda för? Är det så jävla svårt att önska lycka till, eller erbjuda 30-min hjälp? Stackars människor som inte förstått vad livet går ut på, för det är nämligen inte att nå toppen utan att må toppen, under resans gång det vi kallar livet, att må toppen under livets gång. Ett sätt att må toppen under livets gång är att vara en människa som lever i ett etiskt uppvaknande, med det menar jag att man är uppmärksam för vad vi människor bör ge varandra så att vi kan skapa en bätre värld där förståelse och kärlek är frukterna istället för rädsla och sann egoism. Är det så fantastiskt svårt? Nej, det är
bara det som jag säger för tredje gången att många människor inte förstår vad den verkliga meningen med livet är! Om man verkligen vill lära sig detta och man inte står ivägen för att till varje pris som
helst nå toppen så är det fullt möjligt. Titta bara på hur det ser ut hemma. Jag vet för många historier om där människor som haft det bra socialt, ekonomiskt o.s.v. plötsligt fått t.ex. dödsfall eller sjukdom i
familjen och plötsligt är vännerna borta. När det går bra, då flockas vännerna men ofta när det går dåligt då försvinner de! Tragiska människor! För att se det positivt så vet man då i framtiden vilka man kan lita på och vilka man kan skicka till återvinningen.

Den döde tjecken är nu på väg till Kathmandu. Familj o vänner kommer att få ta avsked av honom en sista gång i Tjeckien tack vare en handfull hjältar som ser så mycket mer än toppen, som ser värdet i ett etiskt
tänkande, bara med en sådan mentalitet kan konflikter undvikas och broar angöras.

Imorgon påbörjar jag tillsammans med 4 andra som hjälpte till med evakueringen attacken mot toppen. Vill du veta den verkliga anledningen till varför jag klättrar?
För att jag har dödslängtan? För att när jag väl slutar med att slå hammaren I huvudet så är allt skönt igen? För att jag vill fly eller möta Gud?

NEJ! NEJ! NEJ!
Jag klättrar för att jag verkligen vill leva!
Jag hoppas verkligen att du också väljer att leva!
Sköt om dig, tänk på andra och tänk på vad du gör!

PS! D'e ska va gött å leva! DS.
Bamsekram från Strängen