Den årliga fiskeveckan gick till fjällen

Tre unga män som leker en vecka varje år och leken kallas flugfiske. Detta året styrdes kosan mot Klimpfjäll i Västerbottens landskap. Förväntningarna var som vanligt höga och fiskefebern kändes ordentligt i kroppen. Vädret var hur bra som helst och förutsättningarna mycket goda för en härlig vecka. Det visade sig vara svårt att lura de lite större fiskarna, som vanligt. Naturupplevelsen var dock stor och den sitter nog kvar länge, länge.

Då var vi på gång igen. Denna härliga vecka varje år när man verkligen känner att man lever. Vi hade erfarenhet av en veckas stugvistelse i Lofsdalen, men nu skulle det bli fjällvandring i Klimpfjäll. Båda dessa resor är naturligtvis fantastiska på sina sätt.

Det närmar sig dagen då vi ska upp till fjällen. Packning och utrustning kollas onödigt mycket, men man vill inte stå på fjället och upptäcka att man glömt något väsentligt. Sedan är det ju lite roligt att vrida och vända på vad man ska ha med sig och vad som faktiskt är rätt onödigt.
Vi kom upp till klimpfjäll tidigt på eftermiddagen på lördagen och fick skjuts upp till foten av Stekenjokk platån av en vänlig man från orten, som var i affären för köpa lite livsmedel. Vid utgångspunkten mötte vi ett par Norrmän, som på Norrmäns glada vis gav sig iväg med hög fart uppför berget. Vi krängde på oss våra tunga ryggsäckar och gick några kilometer innan vi slog läger och började fiska lite försiktigt. Fisket visade sig var lite lagom spännande, men det var bara småfisk i de grunda små tjärnarna. Dagen efter gick vi mot Ransarån. Trots att det blev en lång slitsam genväg över bergen så var det en fantastisk vandring. Vi slog oss ner i Tjokkele stugan som var ganska mysig med träbritsar och en eldstad mitt i rummet. Vattenståndet var väldigt lågt så vi fick ge oss i väg nedströms för att leta efter bättre förhållanden. En mil nedströms fann vi det vi sökte, men vinden ökade i styrka och försvårade fisket. När jag stack upp huvudet över en liten ås stelnade jag till och kände mig som en inkräktare, en människa stod en bit bort. Det visade sig vara en man med lång erfarenhet av Ransarån och vi fick några bra tips och några gångbara flugor. Hans tips var att sätta sig en bit från ån och surpla på nykokt kaffe medans man spanade efter vakande öring. Jag gjorde som han sagt och upptäckte snart en öring. Öringen är ju en väldig skygg fisk och man brukar inte få mer än en eller kanske två chanser. Denna öring bjöd mig på tre chanser, men jag lyckades inte fånga den. Det enda jag lyckades göra i spänningens självande stund var att tappa mina polariserande solglasögon i vattnet. Dem ser jag aldrig mer och förutom att förlusten svider lite så känns det inte bra att man skräpar ner i naturen. Vi lämnade Ransarån och gav oss iväg på en vandring mot Rapstensjaevrieh. Första kvällen var magisk med vak överallt och öringen var verkligen på hugget. Visserligen inga bamsingar, men vi fick ihop till en förträfflig middag med öring och bulgurvete. De två följande dagarna var bedrövliga. Hård vind, regn och 4 grader celsius. Vi gav upp efter något dygn i tältet, packade ihop och gav oss iväg mot en kompis stuga. Veckan var slut och med blandade känslor lämnades Klimpfjäll.

Än är inte säsongen över och jag ska försöka få tillfälle att fiska regnbåge. Kanske ett substitut, men det får duga tills nästa år. Det är ett år kvar av längtan, planering och drömmar om fjäll och vatten. Det är bara att fylla den tiden med andra sköna aktiviteter i naturen.

Lite information om området