Artiklar > Artikeltävling 2019 - "Den turen glömmer ...

Artikeltävling 2019 - "Den turen glömmer jag aldrig"

Av: Anna i Skogen

Himalaya - Nepal

Den turen glömmer jag aldrig 

Sitter uppkrupen i soffan en sen höstkväll och tänker på alla turer som blivit av och på vilka som ännu återstår att göra. Stearinljuset fladdrar i mörkret och jag tänker att nog är det så att de storslagna äventyren kanske ändå inte är de som jag minns allra bäst.

Men visst, det är inte många  turer som kan mäta sig med vandringen i Nepal, mellan byn Lukla och Mount Everest Base Camp. De blandade intrycken av solsken och dimma, toppar med snö och skogar av rhododendron. Himalaya förefaller oändligt stort, vyer så fantastiska och mäktiga att det pirrar i magen och luften känns tunnare men friskare på något sätt och full av energi.

För de som inte varit där är det svårt att förklara den stämning som infinner sig när man sitter runt kaminen i en matsal och lyssnar på de lokala bärarnas historier, som exempelvis paniken de kände den gången en jak löpte amok på en hängbro full med turister eller hur de gestikulerande beskriver den omfångsrika amerikan som hyrde en pytteliten åsna som skulle bära honom hela vägen. Det är svårt att förklara känslan när man släpat sig från Gorak Shep och tar de sista stegen innan man ser det hav av gula tält nedanför isfallet i Khumbudalen och vetskapen att man står vid foten av världens högsta berg. In i kroppen kryper en känsla av att ha sett en av universums hemligheter, en surrealistisk plats som bara få utvalda människor i världen får se. Så här flera år senare längtar jag tillbaka och skulle vilja vara där på nytt, saknar att åka lokalbuss i Kathmandu, saknar ”Om mani padme hum” som hela tiden spelas vid tempel såväl som i souvenirbutikerna. Eftersom jag innan vandringen till Base Camp bodde ett par månader i Nepal är det enda jag inte saknar linsgrytan Dal Bhat som tillsammans med blaskig, uppvärmd spenat serverades varje dag. De gånger jag gick till någon västerländskt inspirerad servering och åt hamburgare eller pizza, drack Cola och cappuccino fullkomligt exploderade njutcellerna i munnen men samtidigt skämdes jag över mina möjligheter att som privilegierad turist kunna köpa vilken mat jag än önskade. Trots detta är det ändå inte turen jag aldrig glömmer.  

Inte heller är det vandringen till Norges högsta berg Galdhøpiggen som är turen jag aldrig glömmer. Självklart är det svårslaget att vakna upp i ett tält och se ett soldränkt fjällandskap. Vilken härlig känsla att snöra på sig kängorna och sakta följa stigen som går uppåt, mot toppen. Kroppen blir som en maskin som rör sig långsamt och metodiskt, steg för steg. En halvtimme från toppen kom snön.

Augusti månad kan i dessa trakter - på dessa höjder - bjuda på de mest överraskande väderomslag. Trots att en tjock, askgrå dimma lade sig som en filt runt berget syntes stigen och markeringarna tydligt så det var bara att fortsätta. Till slut framträdde toppstugan i diset likt en hägring i öknen. Att gå in där och sätta sig, hälla upp en kopp varmt termoskaffe och äta en ostsmörgås smakar underbart efter några timmars vandring. Väl nere i tältet igen upptäckte jag att en fjällämmel på något sätt lyckats ta sig in och kört huvudet rakt ner i påsen med nötblandning. Norges lyckligaste lämmel hade antagligen ätit sig fördärvad, därefter lämnat några visitkort och sedan gett sig av ut i den trolska vildmarken. Sannerligen ett roligt minne men inte heller denna vandring är den mest minnesvärda.  

Min första topptur var självklart Norrlands juvel - Kebnekaise. Den sagolika vandringen bland mygg och fjällbjörkar från Nikkaluokta till fjällstationen byggde upp en spänning inför turen men en djup avslappning i livet. Att bokstavligt talat vända ryggen från sorlet i samhället, slippa trista mellanmjölksdagar och istället vandra rakt ut i naturens gröna famn. En dags vila i tältet väntade, vilken lyx att ligga och titta på molnen genom tältöppningen, lösa korsord, äta choklad och dra fingertoppen över fjällkartans blanka blad och fantisera.

Morgonen efter började karavanen av förväntansfulla människor i nyinsmorda kängor, Gore-Texkläder och yllemössor att röra sig. Tillsammans följdes vi åt uppåt, uppåt, uppåt. Glädjen att få ta sig an en klassisk utmaning och att våga utsätta sig för påfrestning, både fysiskt och psykiskt. Att våga försöka. Att våga tro att man klarar det, för trots allt så gnager tanken i bakhuvudet, tänk om jag inte orkar? Tänk om knäna inte håller och magen ballar ur? Tänk om jag vrickar foten trehundra meter från toppen? Men det är just det som är tjusningen med äventyr, det är inte säkert att man lyckas med det man tänkt. Genom att bara försöka vinner man. Efter en problemfri vandring nådde jag toppen och utsikten var så befriande. Att bara se fjäll och himmel så långt ögat kan nå är en ynnest. I vidderna förstår man vad frihet är. Ödmjuk och tacksam för upplevelsen var det dags att vända och gå ner. Trött men glad såg jag fram emot frystorkad fiskgryta i tältet. Fantastisk tur på många sätt men inte den jag minns främst.  

Ibland är det inte som man tror. Man kan åka jorden runt och uppleva storslagen natur och besöka platser man nästan inte trodde fanns på riktigt. Man kan åka mil efter mil och vandra i dagar för att få några minuter på en bergstopp, men ibland är det på nära håll som upplevelsen är så stor att den etsar sig fast i medvetandet för alltid.

Just detta hände på en löptur den 8 juni år 2018. Träningen hade gått knackigt hela våren, det var något som saknades för den rätta känslan infann sig aldrig. Jag hade nästan lust att ge upp helt och hållet och en gång för alla lägga löpskorna på hyllan. Trots detta drog jag på mig skorna och joggade makligt fram längst grusvägen i den ljumma kvällsluften, inga flugor, myggor eller andra flygfä fanns i luften. Sakta rörelse med kroppen, armarna följde försiktigt med och gruset knastrade under fötterna. Slappnade av i händerna och lät dem röra sig friare. Sakta, sakta för att orka. Stilla luft. En stilla kväll.

Mellan tallarnas mörka stammar gick solen ner i en orangerosa explosion. Kom fram till ett fält med omogen havre, luften var fylld av den mättade spannmålsdoften. Det såg ut som ett ljusgrönt hav där ytan krusas av en sval vind. Då, plötsligt bröts tystnaden av grenar som böjdes och knarret av växtlighet som trampades ner. En vitgrå hjort kom fram genom buskagen och stannade till en bit framför mig. Jag glömde nästan att andas. Jag tror aldrig jag varit så närvarande – så levande - som just det ögonblicket då jag stod öga mot öga med det vita djuret. Som hämtat ur en saga såg vi på varann men ingen av oss var rädd eller kände sig hotad. Vi var medvetna om varandras existens och lät det bara vara så. Några få sekunder som fick resten av tiden att stanna. Jag har aldrig före eller efter denna händelse varit så här och nu som jag var då. Ibland faller lycka och frihet samman och skapar ett perfekt ögonblick och att detta hände just då gjorde att den turen glömmer jag aldrig. 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-12-08 09:56   OBD
Mycket bra skrivet! Intressant grepp att börja med vandringar som jag förmodar är oförglömliga. Man undrar under läsandet vad som skall bli den mest oförglömliga vandringen. Och för att spetsa till det litet kan man kanske säga att det blev en tur "runt husknuten". Härligt!
Tack så mycket för det bidraget!
 
2019-12-08 15:42   veni
Tack för den fina berättelsen. Jag känner väl igen mig och önskar jag skulle kunna skriva så spännande. Även jag har vandrat i alla världsdelar men det är en vandring i grannlandets norra gränstrakt (Norge/Finland) som etsat sig fast.
Mvh Veronika
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in