14 dagar i Sarek

Jag och min vän Talat Bhat stannade över natten i Kvikkjokk för att nästa dag fortsätta mot Sareks spetsiga fjäll, mäktiga glaciärer, djupa dalar och strida forsar.


Ett svinkallt bad i Saggatälvens åttagradiga ström. Sedan bar det iväg med helikopter mot vår utgångspunkt; Sarek, ett fjällmassiv som tillsammans med angränsande Padjelanta, Stora sjöfallet, Sjaunja med flera stora naturreservat utgör ett obrutet fjällområde motsvarande hela Östergötland och lite till. Helkoptern dumpade av oss vid Nammásj-bergets södra fot mitt i Sareks pulsåder, där Rapaätno rinner ut i Laitauredeltat. Vi vinkade av helikoptern, tog en snus och började vandringen. 

I Rapadalen breder sig vacker björkskog ut, fylld av lapp- och ullvide, dvärgbjörk, enbuskar och bär. Här finns de mest storväxta älgarna i landet, björn vandrar längs sluttningarna och även lodjur, järv och dalripor döljer sig i snåren. Här hittade vi också högväxta blomsterängar med midsommarblomster, smörboll och rödblära. Fågellivet är rikt; i lagunerna och småsjöarna såg vi kricka, bläsand och vigg; i den svårframkomliga björkskogen hittade vi lövsångare, gulärla och blåhake.


När vi drog upp tältet en morgon väntade 100 000 morgonpigga myggor utanför.
–Vilka vampyrer, du är ju helt flådd utbrast Talat som själv var tvålfager och oskändad. Men lite sånt för man faktiskt tåla när landskapet bjuder på de mest fantastiska av upplevelser.

Vi vandrade längs Rapaätno uppströms dalen norrut. Två dagar av regn, vatten upp till knäna och sly upp till bröstet. En vanlig kilometer i terrängen var praktiskt taget fem. Efter några dygn bestämde vi oss för att vandra upp ur dalen, vilket tog ett dygn till, med mera regn och tät dimma. På kvällarna övergick regnet till duggdroppar och sensolen färgade himlen röd, lagom till tältuppsättning och varm soppa.


Högfjället var bekvämare att vandra. Vid Ijvvárlahkos slätter myllrade det av liv bland dvärgviden. Att fånga på bild är lite svårare. Jag låg en god halvtimma ett stenkast ifrån ett lämmelhål med kameran och väntade. Talat ropade att maten var klar, jag vred huvudet några grader och lämmeln försvann som en avlöning. Däremot var andra artiga nog att posera: en rensarv, en ljungpipare och en kungsörn.


När vi var nära toppen Vájggántjåhkå bestämde vi oss för att slå läger, äta mat och sedan springa upp utan packning. Och nog var det en syn svår att glömma. Vi satt på toppen i timmar, solade och fotograferade Skierfes klyfta, Rapadalen och Laitaures delta. I tyst samförstånd. 
Tillbaka vid lägret utforskade vi de alpina örtängarnas små regnsjöar med sitt rika fågelliv. Jag satte mig ned vid en namnlös sådan en morgon. Några solstrålar trängde ensamma fram och bröt igenom molntäcket med sitt ljus. Och satt jag riktigt stilla ett tag försvann man i omgivningen för de många som vanligtvis höll sig undan; blåhaken exempelvis, som badade ogenerat i vattensamlingen.


Efter dalen och högfjället var det dags för skogslandet. Från Påreks sluttningar till Kamajokks fjällurskog. 

Att tälta i skogslandet bland urgamla lavbeklädda granar och furor är annars en mysig upplevelse. Kan man ligga och lyssna till hackspettarnas ekon och uvarnas hoande mår skogen oftast bra. Många djur trivs bara i naturskog där torra och fallna träd får stå orörda.


En perfekt kvällsmat är blåbär med mjölk, för blåbär finns det massor av i skogarna. Och kaffe så klart. Sista kvällen var magisk. Pärlugglan lät ingen undra över revirets ägor och skallade in i natten sin stämningsfyllda sång. En järv skymtade vid vattenbrynet och bröt den mörka, stilla ytan. Sensolen färgade skogskonturerna alldeles rosa och sjönk sakta ned under skogstjärnets vindstilla vatten.