Bloggar > Kärlek till naturen

Kärlek till naturen

Tankar och reflektioner kring natur, friluftsliv, utrustning och äventyr. En strävan att bli bättre på att vara utomhus.

Det startar i klassrummet

Klockan är 8:15 och nervösa men förväntansfulla elever börjar trilla in i klassrummet. Bussen rullar 9:30 mot Järna, strax söder om Södertälje och dessförinnan kommer ungdomarnas första prov i kursen Naturguidning som de påbörjat denna vår. Testet är praktiskt och går ut på att redovisa val av utrustning för en längre vistelse i skog och mark. Av erfarenhet vet vi lärare att det är av stor vikt att gå igenom deras packning för att reducera eventuell övervikt och kolla så att de har fått med alla nödvändigheter som förberedelselektionerna syftade till att lära dem. Med vissa justeringar ser det riktigt bra ut, även på de håll där vi misstänkte att informationen kanske inte skulle nå ända fram. 

I år är det 10-årsjubileum! Det betyder att vi tagit med oss årskurs 1 ut på fyra dagars vandring, tre övernattningar, ända sedan 2006. Vi räknade att det borde röra sig om runt 200 ungdomar vid det här laget, och fler kommer det att bli. Eleverna går på Fria Läroverken i Norrköping, en fristående gymnasieskola. Just dessa elever studerar nya BF-programmet med inriktning fritid och hälsa, yrkesutgång: Personlig tränare. Lokalt har vi valt att ge eleverna en gedigen utbildning i natur och friluftsliv. Sommartid är huvudmomentet förlagt på Sörmlandsleden, på vintern lär vi dem hur man lever och överlever på fjället i Idre. Kursen har sett lite olika ut historiskt, innan gymnasiereformen 2011 hette den Natur och Friluftsliv och var mer kunskapsbaserad. Nu heter den alltså Naturguidning med tillägget att den även är ledarskapsbaserad, vilket gör att vi kör den på två år.

Ettorna börjar packa ihop sin utrustning under observation av tvåorna. Under sin gymnasietid gör man två vandringar, den första handlar mest om att skaffa sig erfarenhet inför vad som komma skall. Årskurs två däremot, gör nu sitt slutprov i kursen, de ska nämligen naturguida ettorna under dessa dagar på Sörmlandsleden. Inte nog med det, turen har även planerats och förberetts vilket i år innefattade bokning av kanadensare. Dag två ska vi nämligen avvika från leden för att paddla på Yngaren och två mindre närliggande sjöar, ett initiativ jag som lärare verkligen uppskattade. Dessutom har de lärt upp ettorna i att bygga vindskydd, laga mat på stormkök, välja utrustning och packa väskan och inte minst om vad som finns i naturen och hur allemansrätten fungerar. 

Klockan är 9:30 och jag får en stor kram av Janne Bark ifrån Barks buss, världens i särklass bästa bussbolag. De konkar runt på oss i Sverige och är alltid lika trevliga och måna om att vi ska ha det bra. Vi åker till Järna där vi ska kliva på leden. Tvåorna tar hand om ettorna som är indelade i grupper, de förser dem med kartor och påpekar att leden kommer dela sig i 12 och 12:1 så se till att gå till höger mot Lilla Horssjön. De oerfarna vet inte riktigt vad som väntar och det är en blandad stämning i gruppen. Vissa är nervösa, vissa är istället väldigt glada i hågen... jag vet inte riktigt vilken känsla som är att föredra. Vi lärare har gjort detta i många år nu och en sak vi lärt oss är att det är väldigt svårt att på förhand veta hur elevens klassrumsbeteende kommer förändras i skogen. Vissa elever som är dominerande i klassrummet har fallit igenom totalt i skogen medan mer tillbakadragna elever verkligen har tagit plats, det är en av sakerna som är så spännande med den här kursen. 

Allt är inte guld och gröna skogar

Dock kan man ha en känsla. I år hade vi på känn att en rejäl ovana skulle infinna sig hos ganska många elever så fort vi kom utanför den urbana miljön. Man har kunnat läsa det mellan raderna i deras oro, och även kunnat se det under träningssituationer i Vrinneviskogen inför årets strapats. Vissa elever valde att inte ens dyka upp på en enda förberedelselektion. Med facit i hand skulle vi ju naturligtvis inte låtit dessa elever gå, men i och med att de kom till skolan med en OK packad väska är hoppet om att de ska få lyckas så stort att vi ville försöka. Tyvärr blev det många faktorer som gjorde det för svårt för två elever redan första dagen. Trots, i min bedömning, tydliga instruktioner om att inte avvika från sin grupp, att hålla sig på leden, att välja etapp 12 och inte 12:1 och framför allt att njuta i lugn och ro så hetsade pojkarna iväg. De lämnade sina grupper, körde ner blicken i marken och traskade på med dålig inställning. Detta resulterade i att de hamnade i Mölnbo (etapp 12:1) utan laddade mobiltelefoner. 

Detta är naturligtvis en stressande situation för oss lärare som är ansvariga för elevernas säkerhet. Utan vetskap om vad som hänt är det ett svårt uppdrag att ge sig ut och leta. Lyckligtvis hade de ringt på i första bästa hushåll och bett om att få låna telefonen, det gjorde att vi kunde ha kontakt med dem via deras föräldrar. Olyckligtvis valde de att inte ansluta, utan istället åka hem och avbryta vandringen. För den som är van att vandra och trygg i att vistas i naturen kan det vara svårt att sätta sig in i hur det känns att vara rädd för detsamma. Numera vet vi att det vi utsätter ungdomarna för är en oerhörd prövning för vissa, och det är inte alla som klarar av det. Av olika orsaker tappade vi faktiskt fyra stycken till det här året vilket är en bottennotering, så känslan vi hade på förhand infriades den här gången. 

Det är tråkigt när en elev väljer att ge upp, trots att konsekvenserna blir ett F i kursen om man inte kan lösa en längre vistelse under år två. Men, det är fantastiskt när en elev är påväg att ge upp men istället väljer att vara kvar och kämpa på. Ytterligare en lärdom över tid är att aldrig ta den diskussionen med en elev på tom mage. Det kan låta hårt att avvisa eleven när hen är ledsen men första prioritering i det läget är att få i eleven mat, gärna ganska snabba kolhydrater. Resultatet blir oftast att diskussionen inte ens behöver tas då humöret stiger som en sol i takt med blodsockret. 

Dag 2 på vattnet

Kl. 10:30 var det dags att möta upp med Micke ifrån Kanotcenter i Södertälje. Efter en genomgång av teknik och sjösäkerhet sjösätter vi kanadensarna i Yngsviken för att sedan följa Yngaren nordväst. Tidigare år har vi både paddlat och vandrat denna sträcka, sjöarna följer Sörmlandsleden fint så båda alternativen går bra. Solen gassar och det är skönt för värkande axlar att få komma ut på en svalkande sjö. Spännande att se elevernas fascination av att det går att dricka vatten direkt ur en sjö som är så ren som Yngaren. Det är något majestätiskt över att glida tyst och sakta över vattnet, en upplevelse som säkert kommer leva kvar länge hos dem som aldrig provat. Vi gör ett strandhugg ungefär på en tredjedel av kanotsträckan där lunchen kan lagas och intas. I den här värmen är det skönt att få kasta sig i sjön en stund också innan resan fortsätter.

När paddlingen styrs mot de mindre sjöarna blir det dags att öva lyft med kanadensarna, totalt tre till antalet varav det längsta på ca. 400 meter. I och med att vi paddlar utan vagnar så krävs istället samarbete fyra och fyra. Ryggsäckarna måste lämnas och alla bär kanoter i två vändor istället. Vid det andra lyftet korsar vi faktiskt Sörmlandsleden och passar då på att dumpa säckarna för att paddla och vandra lätt sista delen av dagen. Framåt kvällskvisten möter vi upp med Micke på avtalad destination för att lämna igen kanadensarna. Trötta och lite slitna efter dagens kroppsarbete återstår då ca. 2km vandring tillbaka på leden för att övernatta vid Fräkensjöberget. 

Jag och min kära vän och kollega passade på att ta en selfie vid utsiktstornet på Fräkensjöberget.

Viktiga dag 3

För de skolor som plockar ut sina elever en eller två dagar i naturen, ett tips är att våga göra en lite längre vistelse. Min upplevelse är att mycket faller på plats under dag 3, kroppen vänjer sig vid att bära utrustningen och huvudet börjar finna sig i att vara i skogen. Eleverna kommer till insikten att tiden är sekundär och att en fika vid ett trevligt ställe är mer njutbart än att komma fram en halvtimme tidigare till lägerplatsen. Många ovana ungdomar ändrar så sakteliga sin inställning vid det här laget och då börjar man, ur ett lärarperspektiv, nå det övergripande syftet; att ungdomarna ska tycka det är juste att spendera tid i naturen. 

Planen för tredje dagens friluftsliv var vandring från Fräkensjöberget till de dubbla vindskydden längs Marviken på etapp 15, en mycket vacker lägerplats. Det är den längsta sträckningen att vandra denna gång men nu upplevde vi att eleverna var redo för utmaningen på ett helt annat sätt än dag ett. Naturen på den här delen av Sörmlandsleden är helt fantastisk, ganska kuperad och krävande men väldigt naturskön. Våra blivande naturguidare börjar nu också få upp blicken på ett annat sätt i takt med att ryggsäcken blir lättare och kroppen mer van. Här kan man ta raster där man blickar ut över milsvida skogslandskap, man kan förundras över hur livet var förr och man får förhoppningsvis en känsla för vikten av att bevara vårt kulturarv. 

Ytterligare ett tecken på att ungdomarna tar lärdom är att det går snabbare att komma iväg, både från lägerplats och mat- och fikastunder. Även om de har mycket kvar att lära i det avseendet så inser de nu vikten av att hålla ordning på sina prylar. Till skillnad från kurser inom klassrummets fyra väggar så blir konsekvenserna mer direkta och definitiva i naturen. Här blir det påtagligt om man inte har lyssnat, betydelsen av eget ansvar blir kanske inte viktigare men tveklöst mer tydligt. Alla kom fram till lägerplatsen i god tid, utan förskjutningar eller incidenter. Vi kunde tillsammans njuta av en lång och skön kväll. Värmen dröjde sig kvar och man kunde simma långt in på kvällstimmarna. Skratt, tjo och tjim ekade mellan bergsväggarna och vi lärare kunde förnöjt luta oss tillbaka och slappna av till skådespelet. 

En pizza i Mariefred

Varje år rundas vandringen av med ett mål skräpmat. Det är en härlig tradition att svettig, öm i fötterna, trött och med en doft av brandrök få sjunka ner framför sin kebabpizza. Efter en morgon, lika ljum som de andra, är det dags för sista dagens vandring. Den bär av tillbaka mot Läggesta och Mariefred där vi blir hämtade kl. 14:00. Mina utvärderande tankar börjar komma redan till morgonkaffet. Normalt sett sitter jag hemma i soffan och ser elände blandas med sport och väder i nyhetsmorgon, utsikten från vindskyddet i Marviken är överlägsen i jämförelse. Jag skådar trötta men stolta elever vakna till liv, packa ihop sina vindskydd och sovsäckar för att sedan sätta igång med frukost. Vi behöver knappt tjata, endast påminna om att plocka rätt på sitt skräp, något som aldrig verkar bli självklart för åldersgruppen. 

Vi har aldrig under dessa 10 år haft så bra väder på vandringen, man kunde ligga i och simma varje kväll. De flacka klipphällarna vid Trönsjön, strax innan Lilla Horssjön, är verkligen en pärla bland badplatser längs Sörmlandsleden. Att sitta i shorts och T-shirt varje morgon och äta frukost har aldrig hänt. Mina vandringsbyxor fick ligga nerpackade varje dag och letade sig aldrig fram förrän jag var nybadad på kvällarna. Troligtvis får vi inte det här vädret igen med tanke på hur det har sett ut föregående år... eller så får vi det. Det kanske balanseras upp med de kalla, mulna och regniga vandringar vi är mer vana vid. Hursomhelst, vi tackar SMHI för ett bra jobb och hoppas på ett fortsatt gott samarbete. Efter pizzan går jag in på macken och köper mig en glass, lägger mig på gräsmattan och väntar på bussen. Väl ombord dröjer det inte länge innan tre nöjda lärare och en hel skock ungdomar ligger och sover bort resan mot Norrköping. 

Postat 2016-10-29 20:11 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Anmäld till Utefest

Jag och två vänner har anmält oss till Utefest 2016 uppe vid Höga kusten. Jag vet ingenting om det annat än det man ser på reklamen, har även sett filmen från föregående år... Jag tycker det verkar jätteroligt. 

Två av oss gör detta som lite vidareutbildning och inspiration till jobbet. Som jag nämnt tidigare så arbetar jag med träningsinriktade ungdomar på gymnasiet och vi försöker väva in naturen mycket i vår utbildning. Så det blir spännande att se vad denna helg har att erbjuda i tips och idéer. 

Gillar också att det är en fysisk touch på Utefest, kul att Nordic Trail är där och håller i löpskolning. Ser också fram emot matlagningstips, det tycker jag är roligt. Egentligen är jag även fotointresserad, men vet inte hur mycket man kommer hinna med. Det kanske är så att man får välja delar. Fotoinspirationen lät också intressant men naturfoto är inte min främsta genre så det kanske får stryka på foten.

Någon som har erfarenhet av Utefest?

Mvh/Peter

Postat 2016-07-17 14:48 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ledskärs fyr utanför Nyköping

Om man paddlar eller på annat sätt vistas i skärgården utanför Nyköping så tycker jag att Ledskärs fyr är väl värt ett besök. Det är en karg, vindpinad liten ö som inte är mycket mer än några klippor. Däremot är ön ett stycke kulturhistoria och jag besöker den för att drömma mig bort minst en gång varje sommar. 

Härom dagen var jag där på en liten utflykt ihop med min fru, vi fick lite barnpassning då våra ungar stannade på Enbeten hos mina föräldrar. Jag är uppvuxen på Enbeten sommartid och känner skärgården där som mina hemtrakter. På Rensholmen fanns en jämngammal kompis och hans lillebröder, tillsammans har vi hittat på allehanda hyss runt öarna i skärgården. 

Ledskär finns med på de första kartorna som som ritades över arkipelagen i slutet av 1600-talet. Namnet på ön tror man refererar till den inre farleden som kan härledas ända tillbaka till Kung Valdemars jordebok. Valdemar II Sejr erövrade bland annat Estland och man tror att denna dokumenterade segelled skulle göra livet lättare för de danska skeppen när de rörde färdades på Östersjön på 1200-talet. (www.valdemar.org)

I modern tid är ön mer känd för fyren. Den var bemannad mellan 1867 och 1903, och när man stiger iland så förstår man knappt hur det har gått till att bo där. Det finns fortfarande spår kvar av husgrunder där det stora huset ska ha utgjort 30kvm.

Anders Petter Andersson hette den förste fyrvaktaren, han bodde där och arbetade i åtta år. Efter honom, 1875, flyttade Johan Hägg ut och tog över. Han omkom vid Idklubbarna där jag har fiskat gädda under varma sommardagar då fisken drar sig mer utomskärs. Det var vintertid och Hägg ska ha tagit sig med båt fram till Idklubben. Intentionen var förmodligen att ta sig till fots över isen till Oxelösund, min hemstad, och fyren vid Femöre huvud. Man hittade honom ihjälfrusen vid Idklubben flera dagar senare, kvar på Ledskär blev hans fru med deras tre barn.

Den siste att bemanna fyren var Gustav Alfred Sjögren. Han flyttade ut med sin fru Emma Karolina 1879. De hade då fem barn och lyckades skaffa åtta till på ön... åtta! När man står och betraktar ön, och försöker begripa hur livet måste ha varit, så är det väldigt svårt att föreställa sig. Hur gjorde man för att inte gå varandra på nerverna? Obegripligt. 

Det var mycket bistra förhållanden på den tiden, ibland med långa isoleringar på ön, den längsta varade i hela fem veckor. Det är ju en lurig brytperiod där isarna inte växer sig tillräckligt starka på ett tag. Även stormar gjorde att det inte gick att ta sig iland och beskrivningar finns hur familjen fick suga på en kaffedoppad linneduk och  några skorpsmulor. 

Ledskär ligger en bit ut i skärgården. Jag har svårt att tro att isen tog sig så långt varje vinter, det är ganska långt ifrån att den gör det nu om vintrarna i alla fall. Så det lär varit med båt en bit om man skulle iland. Frågan är var man gjorde av alla barn? Var de kvar? Vad gjorde dem på ön i så fall? Det blåser friskt dessutom, man kan se järnstängerna på fotografiet ovan, där har det suttit en vajer som man kunde hålla sig i när det ven om öronen. Fyrvaktarstugan finns bevarad, den står på Lilla Äspskär utanför Oxelösund. Själv har jag inte besökt den men tänker göra det framöver. (Fakta från Länsstyrelsens skylt på ön)

Har du vägarna förbi, besök gärna Ledskär vettja!

På återseende! /Peter

Postat 2016-07-10 23:16 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Rejmyre-Ändebol på kanadensare

Planerade Ändebol-Rejmyre blev tvärtom. Vi kom överens med Kjell på Rejmyre Kanotbas att vindarna blåste så att det var bättre att starta hos honom istället. Det tackar vi Kjell för, annars hade Tisnaren blivit betydligt mer utmanande. Nu startade vår hajk i lugnt tempo och sol, vi kände in kanadensaren och orienterade oss på kartan. Efter en timme lite drygt bestämde vi oss för första kafferasten. 

För mig är det lyxigt när man får tid till friluftsliv utan att ha elever runt sig. Missförstå mig rätt, jag älskar att ha ungdomarna omkring mig men det blir då ett annat fokus såklart. Kommer man ut med en vän så kan man helt plötsligt ta allt som det kommer och ha en mer grov tidsplan, om ens någon alls. 

Couscous med röd pesto, aprikoser och ölkorv (chili)

Måndagen bjöd på en hel del väder. Strålande sol, åskskurar, blixtoväder, en rejäl hagelskur (5mm stora isbitar), lätt regn som sedan övergick till strålande sol igen. En helt fantastisk kväll. Lugnt och stilla över Tisnaren, så vi kunde avnjuta vår middag sittandes på klippor med fötterna i vattnet. Då är livet inte särskilt jobbigt längre... om det nu var det innan? Man kan ju faktiskt skydda huvudet med en flytväst när haglet dundrar ner. 

Otroligt vacker kväll, Thomas hugger ved.

Pasta och resten av chilipeston, toppat med basilika. Kyckling med fräst vitlök och pinjenötter.

Tisdagen var mer lik en klassisk sommardag. Vi märkte att vi hade mer fart på vår kanadensare än vad turen erbjöd så vi utökade den litegrann. Jag hade en karta från Utekartan över hela Tisnaren, så vi valde att utforska de norra delarna. Hittade först ett avstängt område som inte var så spännande, men paddlade sedan in i den intilliggande Tislången som erbjöd allt från idylliska sommarstugor, vackra året-runt-boenden och herrgårdar(?).

Väl ute på Tisnaren igen tog vi lunch på vackra klippor. Tanken fladdrade förbi att stanna där för man vet ju inte riktigt om kommande ställen är lika bra, vi var dessutom lite sena i jämförelse med hur vi lagt upp måndagen. Vi bestämde oss ändå för att fortsätta, sista plats att slå läger på var Hultet i Tisnare kanal. Helst ville vi hitta något innan för vi tyckte att det skulle bli så kort tid kvar på onsdagen, men ingenting såg bra ut. Vi började så smått banna oss själva för att vi inte stannade kvar och fick helt enkelt förlita oss på Hultet. 

Väl framme ångrade vi oss inte. Hultet var verkligen jättefint och återigen lade sig all vind och vi blev bjudna på ytterligare en sån där magisk kväll. Vi slängde upp våra hammockar, badade och grillade därefter Sremska som vi åt med tunnbröd, mos och rostad lök. Fantastiskt. 

Onsdagens hemfärd var kort, ca. 1,5h. Det gjorde att vi kunde ta det ganska lugnt vid Hultet. Vi kokade lite kaffe, bakade bröd till frukost, plockade ner vårt boende, kokade lite mer kaffe och åkte därifrån.

Det är riktigt fint att använda Trangiaköket som en ugn. Vem gillar inte nybakat liksom?

Kjell hämtade oss vid Ändebol och vi kunde utvärdera turen lite i bilen tillbaka till Rejmyre. Väl där tackade vi för oss, drog till Rejmyre pizzeria, satt och jäste en stund. Sedan åkte vi hem till Norrköping och ikväll ska det bli extra skönt att sova i min säng, bredvid min fru... men imorgon åker vi ut i skärgården. Då kommer tankarna på nästa äventyr börja. Det funkar ju lite så... eller?

Postat 2016-07-06 21:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Skönhet i det lilla

Om man tittar runt lite bland alla äventyrare på den här sidan så känns det initialt lite fjuttigt att lägga upp en liten tur mellan Ändebol och Rejmyre. Den mäter sig ju inte riktigt med Kungsleden eller ett safari i Afrika, men ibland finns det skönhet i det lilla. Min målsättning är att komma ut mer i skog och mark och då kan man ju ta tillvara på närområdet, speciellt när man har en stor familj att ta hänsyn till. 

Min tidigare koppling till Rejmyre är att jag har flugfiskat regnbåge och öring i Magnehulteån. Men jag vet att många har paddlat i dessa krokar så när jag googlade hamnade Rejmyre Kanotbas högst upp. Jag och min vän Thomas kommer paddla i endera ena eller andra riktningen beroende på väder och vind och vår avresa är nu på måndag. 

Jag har under detta år gjort många uppgraderingar i utrustningsväg och det blir premiär för en hel drös av dem. Har bytt ut ryggsäck då stålramen bokstavligen talat var påväg ut ur den förra, går från sovsäck/liggunderlag till hammock/quiltar och jag har bytt mitt lilla Primuskök till ett klassiskt Trangia 25 med gasbrännare. Har gått upp i storlek både med väska och kök då det är dags att börja ha barnen i skogen. Dessutom är fotografering något som ligger mig varmt om hjärtat så jag vill ha rejält med plats i väskan för den typen av utrustning. 

Vad jag också lovat mig själv är att undvika frystorkat i så stor utsträckning som möjligt. Har kört det titt som tätt för att det är smidigt, men det ÄR ju inte gott. Kan sträcka mig till att torka mat själv då man får mer kontroll över smakupplevelsen. Köpte en bok för att få inspiration till matlagning, så menyn ser ut på följande vis:

Kyckling med pestopasta

(smaksatt med basilika, vitlök och pinjenötter)

Tortellini men limedressing och bacon

(förbereder dressingen hemma)

Tunnbrödsrulle med Sremska och potatismos

(tillbehör: rostad lök, senap och ketchup)

Couscous med röd pesto, torkade aprikoser och ölkorv

Raggmunk, bacon och lingonsylt

Jag tycker det låter hur smarrigt som helst. Ska bli kul att anstränga sig lite med matlagningen. Att äta utomhus i sig är ju underbart så det här blir förhoppningsvis som att vara i himmelriket. 

På återseende! /Peter

Postat 2016-07-02 20:00 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook