I Kashgar city stötte de på precis samma problem med som i Osh. Nästan ingen information på engelska fanns att tillgå! Trots detta lyckades de få kontakt med en nästan misstänktsamt trevlig researrangör som kunde hjälpa till med de klättertillstånd som behövdes. I morse gav de sig äntligen av mot 4500 m.ö.h. och Muztagh Ata base camp. Där börjar acklimatiseringen!
Häng med på mina äventyr i bergen, på cykeln och upptäck världen.
Attityd är allt!
www.cronhamn.net
Intressen: Alpinism, Klättring, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Resor
Äntligen i Kina!
Gränsen vid Irkeshtampasset består av fyra sektioner. Först åker man igenom en militärzon hos Kirgizistan, sedan lämnar man Kirgizistan. Därefter åker man in i en neutralzon, och till sist står man i Kina. En diplomat och tidsoptimist i Osh estimerade tidsåtgången vid gränskontrollen till mellan 1 och 2 timmar, 20 minuter om man hade tur. Efter 6 timmars väntan och 8 passvisningar vid Irkeshtampasset nådde Gustav och Johan slutligen Kina och Kashgar city i måndags. Tänk så fel man kan ha! Men så räknade man heller inte med att gränskontrollanterna skulle stänga ner kalaset och ta långlunch mitt på dagen. Som tur var blev taxiresan genom det mäktiga bergs- och ökenlandskapet mellan Irkeshtam och Kashgar som plåster på såret för den långa väntan.
Tidsmaskinen...
Med en fantastisk soluppgång i bakgrunden landade Gustav och reskamraten Johan tidigt i morse i Kirgizistan. I teorin kunde man spola tillbaka klockan till 50-talet, men i praktiken ligger de fyra timmar före. Efter drygt tio timmar i bilen, genom öknen, över berg och längs den uzbekiska gränsen nådde de båda dagens mål, ett hotell som troligtvis inte renoverats sedan krigstiden. Nu väntar nya utmaningar!
Mvh,
Julius Kramer
Expeditionskoordinator
Hur räknar SJ egentligen?
För SJ är 1,5 timmes föresening en bagatell. Det händer varje dag, året om! Tusentals människor drabbas, men något SJ inte riktigt vill inse är att 1,5 timmes försening i södra Sverige kan innebära så mycket som 24 timmars försening i vårt ack så vackra, men förskräckligt obebodda Norrland. Eller Murjek i alla fall. Samhället med 80 invånare, en kyrka, och där bussarna under "högsäsong" går varje dag, men inte mer än ett par gånger. Gustav och ett gäng trötta tågresenärer hade alltså oturen att missa dagens sista anslutande buss till Kvikkjokk, och fick efter lång väntan hoppa på bussen till Jokkmokk. Varför SJ inte satte in en extrabuss är en gåta, och tågmästarens ursäkt kanske ett ännu större mysterium: "Det är inte vårt ansvar"...
Efter en del om och men lyckades Gustav i alla fall få ut några kronor i ersättning för föreseningarna och en ursäkt från SJs telefonkundtjänst.
Tänk om pengar ändå vore tid, som tid är pengar!
Imorgon hoppar Gustav på bussen till Kvikkjokk, och nu är det bäst han knatar på. Han har en hel dags vandring att ta igen...
