Bloggar > En resa bland alla andra

En resa bland alla andra

Men det är min resa

Drömmen om det Vita bandet och vidare mot Nordpolen

Jag tänkte testa en sak, det blir kanske inte så roligt att läsa för de stackare som hamnar här, men det är inte mitt problem, sådana har jag nog av själv. Däremot om jag lyckas med drömmen blir det en intressant tidslinje, även om det inte ser så mycket ut för världen idag.

Jag har en dröm att en gång ta mig för egen maskin till Nordpolen. En resa som jag är säker på är betydlig svårare än vad jag tror att det är. Jag kan sannolikt inte kan greppa vad man behöver gå igenom för att till sist stå där på en av jordens ogästvänligaste platser. Någonstans måste man dock blanda in realiteten i sina drömmar och inse att jag är en kraftigt överviktig man, snart är 30 med vad jag tror är en begynnande ålderskris. Det gör inte att det är omöjligt att en dag stå på nordpolen, med stigande temperaturer kanske det även blir lättare med kortare sträcka(Slut på skämt). Det är dock ett mål som ligger så långt fram i tiden att det finns ett tydligt riskmoment. Även om man lyckas arbeta sig framåt så kan man hamna i att man inte ser framgången utan bara det stora gapet framför sig, att projektet kan kännas oöverskådligt så att moralen faller och du inte orkar hålla i med träningen eller ens drömmandet.

2018-03-29, Skärtorsdag - Tjustleden 

I somras vandrade jag gröna bandet, redan där blev det väldigt tydligt att jag aldrig har gjort en tur under vintern. Jag har åkt en hel del slalom som många andra i Sverige, men aldrig stått på ett par längdskidor eller turskidor, om vi bortser från försvarsmaktens vita blixten i hemvärnsungdom för snart 15 år sen. Jag vill uppleva fjällen på vintern för den större utmaning det innebär och det liv som jag upplevde under gröna bandet. Tanken på att göra om turen fast på vintern har vuxit och blivit mer intressant. Det känns som ett bra mål innan man drömmer vidare över kartor och hur många kcal jag behöver för att ta mig till nordpolen. Klarar jag inte av Vita bandet klarar jag knappast av att ta mig till nordpolen.

Där har jag mitt delmål. Ett mål som som känns fullt möjligt att genomföra, att innan jag blir en krisande 40-åring ha klarat av vita bandet. Jag lever inte i en illusion om att jag kommer genomföra det under 2020, nästa år eller kanske även året därpå. Det vore inte omöjligt, men jag har aldrig gått på tur och den intensiv träning som skulle krävas har jag inte ekonomi för. Ifall det inte finns någon som är intresserad att bli en sugardaddy till en frilufsande överviktig och introvert 29-åring. Då kan vi diskutera saken via pm. 

2018-01-21 Loftaleden(Tjust)

Gröna bandet var i mitt huvud enkelt i jämförelse, du vet att du kan gå, du har ställt den ena foten framför den andra väldigt mycket. Det fanns ingen risk att du skulle stå där vid starten och inte veta hur du gör för att ta dig framåt. Du kunde istället direkt hoppa in och drömma iväg i lantmäteriets karttjänst. Vita bandet känns annorlunda, kartdrömmandet ligger längre fram även om man har ett hum efter sommaren. Det är lätt att skämta om att kan du inte åka skidor när du börjar kommer du kunna det när du väl kommit fram, men i verkligheten kan ett sådant skämt bli rätt hemskt under en på snöstorm på fjället. Hittills har jag bara fokuserat på själva skidåkningen, inte vinter orientering, vad du gör i en storm, lavin, etc.

Jag måste därför börja träna på att åka skidor. Det tydligaste problemet för stunden är att man är bosatt i södra Sverige vilket gör vardagsträning på snö svårt. I dagsläget ska jag försöka titta på att skaffa rullskidor även om det inte är likt så kan det ändå  ge lite självsäkerhet att man vågar ge sig ut på en första enklare tur i egen regi.

2020-01-26 15:23

Jag ska även ta en kik  hos STF, friluftsfrämjandet och privata aktörer på vad de har för kurser ifall det finns någon grundläggande kurs. Där spelar dock ekonomin en stor roll, hur många tusenlappar kan man lägga på en kurs? All utrustning för en vitabandet tur behöver ju även den införskaffas vintertält, bensinkök, varmare sovsäck, liggunderlag etc, möjligtvis kanske kan man använda något befintligt underställ eller strumpor, men i praktiken är allt man har dimensionerat för vår, sommar eller höstturer samt ev mildare vintrar i söder. Kanske vinner man på lotto, kan sälja en njure eller inser att nudlar och havregryn duger gott som kost under några år. Det gäller dock att aldrig sluta drömma och söka sin väg framåt.

2017-07-18 Tjäktjapasset

Sitter någon med liknande planer hör av er så kan vi peppa varandra och om du har varit på nordpolen så vill jag inte höra om hur fantastiskt det var. Jag vill uppleva det själv :)

Postat 2020-01-26 16:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mitt gröna band, Del 3 - Utrustning

Det var svårare att skriva om utrustning än jag trodde, Innan jag satte mig ner trodde jag att det skulle bli det lättaste ämnet. Svårigheten ligger troligen finns det för mycket att säga. Varje del i utrustningen har sin tanke och sin historia, men det blir inte så intressant att läsa om varje sak, hur resonemangen gick om fram och tillbaka som till slut landade i en slutgiltig packlista. Så det blir ett något övergripande inlägg.

Packlistan är indelad i tre delar, en kläder (på kroppen), kläder (i väskan) och Saker. Packlistan är inte så informativ, ytterstrumpa brun säger inte så mycket för den oinvigda, så har du frågor skicka ett pm, för då kan du få en novell även om den enskilda strumpan.

Det enda som är värt att nämna i den här delen är skjortan, som har flera funktioner. För en överviktig person är värmen ett större problem än kylan, du svettas även när det är kallt. Skjortan är så praktisk att den går att använda bakåfram dvs ryggen på magen och inte knäppt där bak så att du inte har något extra lager mellan rygg och väska. Du ser måhända lite dum ut men fungerar fruktansvärt bra och även om jag under flera år försökt byta ut skjortan mot något annat så har jag ännu inte hittat något lika bra. Varför den följde med och det ångrar jag inte en sekund. Ett av mina bästa friluftsplagg, en gammal bomullsskjorta troligen från 90-talets början. Tror att den användes av min far innan den under 2010-talet blev en friluftsskjorta.


Den enda bilden jag har på skjortan bakåfram, tyvärr sitter den väldigt dåligt här och brukar normalt sitta bättre.

Skaljacka, löpartröja, värmetröja 90 och fältmössa en kall blåsig kväll.

De två intressantaste delarna här är de två kjolarna, regnkjolen och vandringskjolen. Det är lite intressant så här i efterhand att en person med mycket ångest utan problem kan få för sig att vandra i en egengjord kort kort kjol bland folk i fjällen. Hjärnan är dock en underlig sak. Jag har dock full förståelse för folk som bedömer att man inte har alla hästar hemma men nöden har ingen lag. Det ligger även förhållandevis långa funderingar och vilja att lösa problem bakom.

Kjolarna grundar sig i att jag är ett vandrande värmeelement. Jag mötte folk som kom i jacka, mössa och vantar medans jag vandrade i kjol i och skjorta.

Regnkjolen kom först, jag har i flera år funderat på alternativ till regnbyxor, för jag hatar uppriktigt sagt regnbyxor. hur luftiga de än är är det aldrig tillräckligt vilket snabbt ger skavsår som går det till en pina att vandra. Efter lite funderande, läsande på detta forum upplevde jag en kjol kunde vara ett alternativ som är tillräckligt luftigt. (Tidigare tester med poncho i fjällen har inte varit framgångsrika). Marknaden är tyvärr något svag för vattenavstötande kjolar till överviktiga män, kiltar finns som arbetskläder men de är något tunga. Inom ridsporten finns en del vattenavstötande kjolar men inte den storlek som krävs. Så jag satte mig ner och sydde en enkel kjol av längre snitt av en gammal packpåse modell enorm, som utvärderades två regniga dagar på Tjustleden och efter några brister som framkom förbättrades. 

Resultatet blev fullt godtagbart och följde med istället för regnbyxor, kjolen kommer användas igen. Det stora problemet med kjolen är att den har lite problem vid tät blöt undervegetation. Där finns dock nya tankar för att lösa det.

VandringsKjolen kom till kort innan avfärd som ett experiment, istället för att ta med ett par shorts. Vid varmt väder så är både byxor och shorts något oventilerade, så efter att regnkjolen kändes bra gjorde jag en luftig kjol av kortsnitt av två tunna gamla bomullshanddukar från försvarsmakten och ett resårband. Kort sagt var den perfekt vid varmt väder. om det är någon som sitter på en bild av mig en överviktig man i höga svarta kängor, kortkort militärgrön kjol och skjorta bakåfram så skulle jag gärna ta del av den bilden. För jag har ingen. Jag kommer vandra i kjol igen, troligen inte i stan men i fjällen eller på en vandringsled i skogen, där har den sin självklara plats vid temperaturer över 15 grader. 

Jag vill även uppmuntra fler män att våga testa att vandra i en kjol för vid varmt väder så var det väldigt skönt. Du kan måhända se lite dum ut, men det finns värre saker än att se dum ut på fjället eller i skogen, Skavsår till exempel.

Tyvärr saknar jag bilder på kjolarna så har tyvärr inget att visa av denna skapelse. Så ni får använda er fantasi.

Här finns det mycket att säga, men inget som jag tror blir så intressant att ta del av. T.ex. frustrationen att det nästintill aldrig informeras hur bred en sovsäck är, något som är väldigt relevant om du är stor.

Tältet kändes ibland som i minsta laget

Två saker som ändå är värda att förklara vad som döljer sig bakom namnen är Cellplastunderlag och skohorn. Cellplastunderlaget är inget vanligt liggunderlag, det är en tunn underlagsfoam ca 3 mm tjock som normalt läggs under ett parkettgolv. men som fungera jättebra som tältgolv som skydd och reserv om det uppblåsbara skulle svika. Jag har planer på att sy ihop en egen isolerad footprint av foamen och en presenning. I brist på symaskin står det projektet på hyllan men foamen fungerar även bra själv.

Sista morgonen där jag tog det lite lugnt i vindskyddet efter jag rivit tältet, vid en av lägerplatserna vid Hävlingen. Under det orangea uppblåsbara går det att skymta underlaget.

Skohornet är ett vanlig skohorn i plast om 42 cm, dels används det som skohorn, underlättar vid blöta fötter och sega mornar, men det används även som  en spade. När det t.ex. behövs ett dike för att leda bort vatten runt tältet eller när du ska på dass. Kroken i ändan fungerar även bra när du ligger ner och inte orkar röra dig så kan du dra till dig saker. 

Det finns många mer historier om utrustningen och mycket att grotta ner sig i, varför jag har en så tung sovsäck på en sommartur, hur mycket jag älskar värmetröja 90. Hur jag satt ihop mitt kök av olika delar från t.ex. soldatkök 10. Varför löpartights inte är ett bra vandringsplagg för en överviktig man. Varför jag valde att använda mina gigantiska (underbara) kängor istället för trailskor.

Köket och kängor vid lunch

Det jag lärt mig av turen är att våga testa nya saker, för det som fungerar för majoriteten kanske inte funkar för dig och skäms inte för att vara en man i svarta läderkängor och kort kort kjol i fjällen. För under en långvandring är funktion betydligt viktigare än hur du ser ut, om någon tycker du ser lustig ut är det snarare deras problem medans du vandrar vidare och njuter.

För det andra så är naturen till för alla och kan alla vandra, även om du väger + 130 kg, eller är blind. Det får vi dock komma tillbaka till.

Våren 2019 vid Hallingsbergskyrka under en tur på Tjustleden

Vad hade jag ändrat idag?

  • Skippat vätskeblåsan, användes aldrig då jag inte behövde bära på vatten. Postades hem i Ammarnäs.
  • Skippat löparshortsen, kjolen var överlägsen.
  • Ersatt löpartajtsen med ett tunt underställ istället, vandrade aldrig i dem.
  • De extra tältspikarna, användes aldrig och postades hem i Ammarnäs.
  • Bättre kvalitet på t-shirt blå, solen och bliningarna åt upp den. T-shirt grön och löpartröjan däremot märktes inget på.

Postat 2019-12-16 21:17 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Mitt Gröna band del 2 - En arme marscherar på sin mage och så gör även jag Placerad på karta

Planerandet och funderandet över mat påbörjades vid ungefär samma tid och sätt som drömmandet framför lantmäteriets karttjänst, d.v.s utan någon egentlig plan. Jag började intressera mig för att torka mat för flera år sen och har sedan dess torkat stora mängder mat på två billiga svamptorkar. Dock utan någon förankrad plan. Jag har alltid inbillat mig att det finns en plan i bakgrunden men det faktum att de inte funnits visar sig i att jag använt max 15-20% av allt jag torkat under åren och resten har blivit liggande i en låda tills det får kastas. 

Ett tidigt försök med köttfärs

En erfarenhet jag även har lärt mig under åren är att jag vanligtvis äter för lite på när jag är ute, oberoende om jag tar en ensamtur eller vandrar med sällskap. Dels äter man inte allt man planerat att äta under en dag, blir till exempel ofta tre mål även om du planerat fyra, varför mycket mat kommer med hem igen samt att maten oftast är för näringsfattig. Det här var ett problem som jag var mig tvungen att lösa, för utan tillräcklig energi skulle jag inte komma särskilt långt. Hittills var den vanligaste maträtten som jag lagat med mina torkade ingredienser varit nudlar med varianter av torkat kött/fisk/kyckling och blandade grönsaker där ärtor oftast ingick i någon utsträckning. En helt ok maträtt men inte så kaloririk och inget du vill äta varje dag i två månader.

Test med Lapskojs

Matplaneringen fortsatte dock delvis i gamla spår, jag inhandlade en ordentlig mattork och började torka med en plan som jag inbillade mig fanns för så länge torken låter så känns det som att det går framåt, med det kan vara ett bedrägligt surr. Jag studerade tidigare nedskrivna recept och torkade “bra att ha” saker, till exempel ärtor, lök, vitkål och andra grönsaker jag inbillade mig skulle behövas. Samtidigt försökte jag börja räkna kalorier på olika förslag på måltider och vandrings snacks.

En ny tork ger nya möjligheter

Jag gjorde prydliga tabeller över olika typer av gröt med torkad frukt och bär, olika varianter av torrmjölk, knäckebröd, rågbröd och mjukost. Även för nötter, nötblandningar, torkad frukt och choklad. Målet var att komma upp i minst 3 500 kalorier per dag, en siffra som är tagen helt ur luften. Jag räknade även med att göra av med fler kalorier än så varje dag. Jag vägde ju trots allt över 150 kg med packning. Någonstans finns ju dock en gräns på hur mycket man kan bära med sig och det gissade jag borde ligga runt 3 500 kcal och att resterande skulle få tas ur lår reserven.

Ett av de tidiga försöken med kaloriräkning 

Någonstans måste jag själv erkänna att jag är fascinerad över att det trots all förvirring under planerandet gick såpass bra som det gjorde och att jag aldrig på riktigt upplevde problem, kände missmod eller gick hungrig. Något som troligen beror på att trots all osäkerhet finns det en kunskap i botten att luta sig tillbaka emot.

En fundering till paket

Jag hade till sist bestämt mig för tre fasta måltider varje dag. Frukost innan avfärd, lunch under vandringen och en middag när tältet var rest. Mellan dessa skulle även en flytande måltid förtäras, innan eller efter lunchen. Den bestod av en variant av en kommersiell vegansk måltidsersättning. Ett pulver som blandas ut med vatten och dricks som en shake. Jag hade testat det under sommaren innan under några sommarmånader och tyckte inte att det kunde ersätta en måltid i fjällen. På kontoret fungerade det fint, men ute i det fria krävs mer. Som ett komplement bedömde jag att det skulle fungera fint, en portion ligger på 400 - 500 kcal. Vid dippar och besvärlig terräng skulle även en pott av nötter, torkad frukt och choklad finnas att tillgå varje dag, för att hålla humör och tempo uppe.

Troligen ett av anledningarna att det gick bra

Svårigheten med att räkna kalorier började på bred front vid de två andra måltiderna, lunch och middag. Jag visste ju egentligen inte vad jag skulle äta till lunch eller middag, jag började räkna på olika recept men de blev bara halvfärdiga. Det pågick samtidigt flera funderingar, skulle inget skickas?, lite eller allt? Min inställning har hela tiden varit att jag hellre handlar i en liten lanthandel även om jag får betala mer för mitt knäckebröd där än att posta ett paket knäckebröd över hela landet. För det gäller att stödja servicen på plats, för den är viktig och på sitt sätt nödvändig för att min och andras vandringar ska fungera på ett smidigt sätt. Funderingarna fortsatte dock vad säljer de olika butikerna? hur inriktade är de på turister som vandrar? har de kartor? mat som är lämplig att bära?. 

En påse som lät så god att jag var tvungen att testa(köpt i Åre), men var tyvärr väldigt smaklös

Här avser  jag inte STF:s olika anläggningar utan de man stöter på utanför de mest belastade lederna. Det skulle ju gå att ringa/ slänga iväg ett mejl och fråga butikerna, men det är flera olika butiker och för en person med viss social ångest är det inte särskilt lockande uppgift, eftersom jag någonstans då upplever att man du kan uppfattas som besvärlig eller jobbig. Den första fienden man måste besegra är som sagt sig själv. Jag kikade istället in de hemsidor som fanns, men gav en del information men inte tillräckligt.

Jag hade vid det här laget  även kommit över ett parti om ca 60 påsar frystorkat i fem smaker för en billig peng, med de som låg hemma sedan tidigare hade jag runt 65 påsar totalt. Jag funderade över att försöka köra frystorkat till lunch varje vandringsdag, dels för att det går snabbt och har förhållandevis bra med energi 600-700 kalorier. Visst finns det egna varianter som även kan vara snabba och fyllda med energi men enkelheten, latheten och en viss rädsla avgjorde valet. I en frystorkad påse är det trots allt någon annan som har tänkt över innehållet.

Som nämnts i tidigare inlägg så landade funderingarna kring paketen i att jag skickade den största delen ca 60-75%- procent, resten skulle handlas. Middagarna fortsatte dock att gäcka mig, jag ville torka så mycket som möjligt men kunde inte riktigt bestämma mig för till vad. Flera recept svävade omkring i periferin, men man gick runt i en cirkel. 

Himmelsk Pitepalt i Jäckvik 

“Cirkeln” krympte dock sakta men säkert, jag landade i några få recept/& maträtter som kunde göras flera av och lätt packa i paket. Middagarna blev:

  • En egen variant av Lapskojs
  • Färdiga varianter av Risotto som kompletterades med torkad svamp, torkat kött och smör 
  • Färdiga påsar med pasta och pastasås
  • Tortelli kompletterades med torkat kött och smör
  • Egentorkad ärtsoppa
  • Nudlar med torkat kött och grönsaker.
  • Bulgur med torkad kyckling och fisk (Blev tyvärr aldrig av)


Ärtsoppa var väldigt gott, men lite lågt kalori innehåll

Nästa steg är att få fram hur mycket jag kommer behöva ha? Hur mycket ska det vara i varje paket?

Här skapades det flera olika kalkylark med vikt och uträkningar, så jag bjuder på en bild på det sista som inte stämmer helt, strök t.ex. knäckebröd och mjukost och lite färre middagar gick ut. 

Det känns lite skumt att sitta och titta på det idag och inse att det var det där man vandrade på.

Lite slutsatser som jag vill dela med mig av till andra som är ute:

  • Som jag egentligen visste innan och som är rätt lätt att förutsäga är att frystorkat är inte så roligt. Jag hade viss erfarenhet av frystorkat sen innan, främst från grönkläder. Så det kommer ju inte som en chock att äta i huvudsak 5 varianter av frystorkat till lunch kommer snart att bli svårt. Av de fem sorterna är det tre jag aldrig kommer packa ner i en väska igen, två av dem kan jag äta muttrande om någon annan har packat men den sista ska jag ha svultit bra länge för att ens överväga. De andra två skulle jag kunna överväga att ta med, i vart fall nu när jag har några kvar, men har jag andra alternativ så kommer de inte med.

En person som är trött på Gulasch

  • Våga handla mer, butikerna har faktiskt ett hyfsat utbud även om det finns bättre ställen än andra och det gör vandringen och framförallt kosten roligare och var inte rädd för att testa på nya saker.

Något som föga förvånande inte visade sig vara den bästa lunchen 

  • Framförallt VÅGA VÄGRA HAVREGRYNSGRÖT, kör på en bra müslie eller något annat istället.

Kontentan så här i efterhand är att trots all planering och funderingar innan så blev det ändå lite som det brukade bli sen innan, jag åt lite mer och bättre men ändå mindre än var som varit planerat och att jag faktiskt inte vet hur många kalorier jag fick i mig varje dag. Erfarenheten gjorde dock ändå att man klarade det bra utan några större problem, men det faktum att man tappade runt 17 kg på 52 dagar tyder på att man vandrade med ett visst kaloriunderskott.

Postat 2019-12-01 21:22 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mitt Gröna band del 1 - En Början på något större Placerad på karta

Sommaren 2019 var jag en av flera som vandrade Gröna bandet och eftersom jag vet hur jag själv satt satt innan och tittade på kartor, funderade över kost och om min utrustning skulle klara måttet kan det vara intressant och dela med sig av sina funderingar och ångest i planeringen och hur det till sist. För att förhoppningsvis hjälpa någon som sitter där jag satt.

Vem är jag?

mars 2019, Tjustleden Hallingebergs kyrka

Jag är en av de få tungviktarna som jag tror har vandrat gröna bandet, innan jag gav mig av visade en invägning att jag låg på över 130 kg, varav pinsamt lite var muskler. Jag ser mig själv ändå som en van vandrare med många dags- och helgturer även om det har varit få längre turer på över en vecka.

Jag hade velat ta en riktig långtur under flera år, inte specifikt gröna bandet, men de jag tidigare vandrat med hade inget större intresse, så tillsist inser man att istället för att vara beroende av andra kan det vara bättre att göra det själv, för i annat fall blir det kanske aldrig av.

Del 1 Planeringen

Jag tror inte att jag var ensam över att ha haft planerings ångest och inte veta hur du ska lösa allt. Jag har spenderat många kvällar studerandes kartor, Lantmäteriets terrängkartor, ledkartor, kartor över ombud  för bussgods, posten etc, och landade tillslut i några olika alternativ som jag började räkna på sträckor och dagar mellan de platser där det gick att fylla på förrådet.

Jag skäms inte att  erkänna att hela planeringsfasen bestod av väldigt mycket ångest, jag saknade någon att helt enkelt bolla tankar med. Hur skulle knän och rygg må några veckor in? skulle fötterna lägga av? De skulle ju faktiskt bära på runt 150 kg upp och ner dag ut och dag in.

Jag landade i att ta det säkrare spåret, från Treriksröset, Nordkalottleden ner till Abisko och sedan Kungsleden ner till Ammarnäs och därifrån vidare söderut. Jag resonerade att till Abisko kommer jag alltid, och skulle kroppen lägga av så är det lätt av avbryta eller få hjälp längs med Kungsleden. Samtidigt att om jag halkar och bryter benet eller slår mig medvetslös så kommer det alltid komma förbi någon och i vart fall hitta din kropp. Det ledde även till att resonerade att hellre gå omväg på en led eller gå en bit väg än att planera in ospårad terräng. Jag följde inte det till punkt och pricka när jag väl var ute men så la jag upp planeringen. 

När jag hade en idé över hur jag kunde vandra gick planeringen över till var, hur och med vad jag skulle fylla på förrådet med mat och nya kartor. Först skulle allt skickas upp till olika depåer, sen skulle allt handlas längs vägen. Problemet var just kartorna. Jag är en person som använder papperskartor för de har fördelar mot digitala kartor. Längs de väl trafikerade områdena i fjällen som Kungsleden och söder om Åre skulle det inte vara några problem med att köpa kartor. Problemet var mellan Ammarnäs och Åre. Skulle det gå att handla kartor för hela sträckan längs vandringen? Det är även den del där jag skulle vara mest beroende av kartan, med bitar av mindre leder och markerade stigar. Så till sist blev det så att om kartorna ändå måste postas kan jag även skicka en del av maten och handla när och där jag kan.

Men vilka depåplatser skulle man använda?

Jag är en blyg person som helst inte vill vara till besvär så bara en så enkel sak som att fråga t.ex. en camping om det är ok att jag skickar ett paket till dem ger en viss ångest. Det gjorde även att jag inte ville skicka paketen långt i förväg och låta dem ligga och vänta i veckor på min ankomst, allt för att vara till så lite besvär som möjligt. Jag skulle därför låta någon skicka paketen till mig som paket och lösa ut dem hos ett ombud,eftersom paketen skulle gå till ett ombud borde jag därför inte behöva ha en specifik adress och inte behöva besvära någon utomstående.

Jag identifierade flera möjliga platser:

Abisko- Saltoluokta- & Kvikkjokks fjällstationer, Affärer i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs, Tärnaby, Klimpfjäll, Stora blåsjön, Gäddede, Valsjöbyn, Rötviken, Åre, Funäsdalen och slutgiltlilgen Grövelsjöns fjällstation om man ville fortsätta längre söderut.

Så ofta ville jag  inte hämta ut paket, främst för att inte vara så uppbunden. Jag räknade med att kunna bära mat för max 10 dagar, och kunna få ner det men att handla. Jag räknade därför  med att använda 6 platser, Abisko Turiststation, Kvikkjokks Turiststation, Ammarnäs livs, Handlarn i Klimpfjäll, Handlarn i Rötviken samt Ica i Åre. 

Turiststationerna i Abisko och Kvikkjokk var så vana med att på paket skickade till sig att de hade färdig information om hur du skulle göra och information kring ev avgift och så, vilket var perfekt för en person med viss social fobi. Till de andra platserna räknade jag via min plan att använda DHL. Problemet uppstod några veckor innan avfärd när DHL på bryskt tyskt vis svarade att nej , du måste ha en angiven adress på orten, det går inte att skicka direkt till ett ombud. I det här läget var de sex paketen packade och jag behövde tänka om. De två första var opåverkade med de andra behövde lösas. Åre var förhållandevis lätt eftersom att där fanns bekanta, så efter en onödigt lång och ursäktande fråga lånade jag deras adress. Problemet var de andra tre som jag på grund av kartorna var i störst behov av. 

Paket tre

Tre paket blev två efter en del efterforskande, Ammarnäs blev istället Tärnaby, dit det gick att skicka Poste Restante via posten, dvs skicka utan en fast adress. Rötviken och Klimpfjäll blev istället Gäddede. Problemet om hur det skulle skickas kvarstod dock, Poste Restante fanns inte och andra sätt krävde en adress på orten. Jag hade tänkt ta en vilodag i Gäddede och funderade över möjligheten att använda campingens adress där jag tänkte övernatta. Jag borde ju prata med dem först i så fall. Det är svårt att beskriva eller ens förstå hur det kan vara så besvärligt att ställa en fråga, när man reflekterar över andra problem som behövde lösas innan eller under färden, hur ångest kan göra en simpel sak så besvärlig. Det slutade dock med att jag inte frågade utan angav att det skulle skickas till Besökare + Förnamn + Efternamn och campingens adress, sms avisering och mitt telefonnummer. 

Nu vet jag att ni tänker att den här killen har/ hade uppenbarligen stora problem och det förnekar jag inte, men det är ändå resan där problemen uppstod och hanterades på bra eller kanske mindre bra sätt fram till att jag kom i mål. Något jag faktiskt är väldigt stolt över.

Hur gick det då med paketen? det kommer vi tillbaka till.  

Postat 2019-11-24 23:11 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

 

Logga in

Tips!