Tanken var ju att jag under min vandring på Höga Kustenleden i somras skulle ha besökt Tärnättholmarna på väg mot nattdestinationen Kälsviken. Lång historia kort, det blev inte så. Jag hamnade istället vid Näskebodarna, mycket vacker plats som jag rekommenderar alla att göra ett besök vid. Men Tärnättholmarna lockade och nu när jag övningstältat en omgång, tyckte jag att det var dags för ett besök. SMHI lovade uppklarnande väder så jag packade ihop och gav mig av.

Planen var att börja vid Entre Syd i Skuleskogens naturreservat, följa vattnet och göra ett återbesök vid Näskebodarna för lunch och sedan vidare därifrån upp till Tärnättholmarna, sova en natt och sedan gå över bergen och tillbaka till Entre Syd via Slåttdalsskrevan. Vid starten mötte jag en vandrare som tittade på min packning och frågade om jag skulle vara ute i flera dagar? Måste verkligen lära mig att sålla i min packning.....

Mot Näskebodarna för vidare transport!

Min något överdimensionerade packning =D

Vandringen till Näskebodarna gick fort och efter lunchpaus fortsatte jag mot målet. Färden gick via ett gammalt gravfält med stenrösen och jag minns att jag tyckte att de var lite obehagliga när jag helt slut stapplade förbi dem i somras. Fortfarande inte helt förtjust i dem, men denna gång var jag piggare (och hade inte samma känsla av ond, bråd död som jag i mitt utmattade tillstånd upplevde då =D), så jag tittade lite närmare på dem. Fascinerande att tänka att platsen faktiskt bebotts långt, långt före oss och att marken rest sig så högt ur vattnet.

Fin gammal Näskebod, vackert tak

Lite läskigt röse

Det var lättvandrat och ganska snart skymtade den första övernattningsstugan vid Tärnättsundet. Fin vik och fin tältplats och jag funderade på att sova där. Men jag måste ändå se mig omkring lite och gick vidare ut på Tärnättholmarna. Kan tänka mig att det är andlöst vackert en solig sommardag, men denna gråmulna höstdag kändes det inte mer än ok. ( Vad hände med det fina vädret SMHI?) Längst ut på holmarna fanns en liten övernattningsstuga som jag skulle kunna tänka mig att sova i någongång, men nu skulle jag ju tälta, så jag gick tillbaka till Tärnättsundet. När jag slog upp tältet noterade jag lite toalettpapper som låg en bit bort bland träden. Onödigt kan tyckas då det faktiskt finns ett fint utedass på platsen. Hur som helst beslöt jag mig för att leta reda på vattenkällan som skulle finnas ca 200 m bort. Den bestod av en liten bäck som vid regn säkert tillhandahåller en hel del vatten, men nu har det varit en ganska torr höst, så vattentillgången var inte helt bra i reservatet. Men jag fick ihop en liter och mer behövdes inte. Tillbaka till lägerplatsen för lite fler upptäcker i närheten och senare matlagning. Men nu hade det där toapappret börja störa mig, hittade dessutom lite mer runt raststugan. Det störde mig mer och mer och till slut hade jag hetsat upp mig till den grad att jag kände att jag inte kunde bo i detta avloppsrör!!!

Utsikt vid tältplats nr 1

Tärnättholmarna

En snabb titt på klockan avslöjade att hon var 16.20, enligt kartan var det uppskattningsvis ca 1,5km till Tärnättvattnet. Inte så långt, men uppför. Solen skulle börja gå ned om en dryg timme och jag ville ogärna snubbla runt i mörker med pannlampa som enda ledljus. Men nu hade pappret satt sig på hjärnan och jag rev tältet och stuvade ihop mina saker med blixtens hastighet och gav mig av. Under min sommarvandring hade jag ett allvarligt samtal med mig själv angående att jag inte ska springa på som en idiot tills jag blir helt slut. Uppenbarligen lägger jag inte så stor vikt vid mina egna åsikter, jag satte högsta möjliga fart uppför berget och det tog inte lång stund innan jag var genomsvettig. Jag fick sakta ned farten lite när jag kom till en ganska djup klyfta mitt i stigen, var tvungen att sätta mig ned och hasa lite för att nå ned till marken. När jag fortsatte såg jag att det till vänster om stigen fanns en lång, brant ravin med en massa sten i. Vackert, synd att jag inte har tid att fota lite, tänkte jag och knatade vidare. Ca 4-5 meter, då upptäckte jag att jag tappat bort ledmarkeringarna. Gick tillbaka till klyftan och insåg att ledmarkeringen fortsatte upp genom ravinen. Var det ett skämt?! Icke, det var bara att ta sina redan trötta ben och börja kräla uppför alla stenar. Det tog ett bra tag innan jag var uppe, men jag var i alla fall oskadd och utsikten från toppen var oslagbar. Med facit i hand, så inser jag vilken tur jag hade i somras när jag valde att styra om planen och landa vid Näskebodarna istället för att fortsätta mot Tärnättholmarna som planerat. Jag hade aldrig orkat gå ned genom ravinen den gången.

Början på klättringen, brantare och längre än vad man kan tro (och hoppas)

Det var i alla fall fin utsikt, Tärnättholmarna nedan i mitten

När jag äntligen tagit mig igenom alla strapatser var det inte långt kvar till Tärnättvattnet. Det var fortfarande ljust när jag kom fram och jag valde tältplats längst ut på en liten udde. Så himla fint! Tyckte bättre om det än om Tärnättholmarna, om det hade varit lite sol hade det troligen varit ännu vackrare. Upp med tältet på toalettpappersfri plats, bytte om till torra kläder och lagade middag vid sjön. Redan vid 19-tiden var det så pass mörkt att jag valde att krypa ned i sovsäcken och äntligen börja läsa min stackars bok som fått följa med på tidigare äventyr men aldrig blivit läst.

Tärnättvattnet

Mycket fin raststuga för den som inte vill tälta

Vaknade tidigt på morgonen och låg kvar och drog mig en stund i sovsäcken. Småfåglarna hade uppenbarligen åsikter om mitt tält, det kvittrades en massa utanför och en av dem använde det tom som sittplats. Efter frukost och packning började jag vandra mot Slåttdalsskrevan. Nu var jag på väg hemåt och kände ingen brådska, jag tror att jag stannade och fotade var tionde meter under vägen =). Men även om man tar det lugnt så är det ganska brant vandring och ganska så stökiga stigar med mycket berg, sten och rötter. Var glad att jag valt att ta mina lite rejälare vandringskängor att gå i, skönt med ordentligt stöd när man hoppar från sten till sten. På vägen ned började jag känna av mitt löparknä lite och det var skönt när skylten mot Entre Syd dök upp.

Slåttdalsskrevan

Det är brant åt bägge hållen vid Slåttdalsskrevan

Benen blev glada av att se skylten

Det känns tråkigt att Tärnättholmarna blev lite av en besvikelse, men som sagt ett nytt besök i vackrare väder kanske kan förändra saken. Och Tärnättvattnet kommer jag absolut besöka igen. Fast jag ska sluta springa som en idiot från plats till plats =D.