Bloggar > BeesBlog > Varför nedre Njoatsosvágge inte ...

BeesBlog

Sarek

Varför nedre Njoatsosvágge inte kom att ingå i Sareks nationalpark

I vår Njoatsovággeblogg skrev Hans Fowelin:

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Här ser ni hur det ser ut idag. Inom den grön-röda markeringen finns Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat. Reservatet är alltså inte en del av nationalparken.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark fastställdes 1910. Men varför drogs gränserna på detta sätt? Varför inkluderades inte hela Njoatsosvágge och för den delen också Tjuoldavágge?

Jag kommer att försöka besvara denna fråga utifrån två perspektiv som illustrerar de intressemotsättningar som fanns med utgångspunkt från historiska källor:

  • Att bevara fjällvärlden orörd
  • Att exploatera naturresurserna i fjällvärlden

I min framställning kommer det att saknas andra viktiga perspektiv, inte minst samernas och ortsbefolkningens. Jag hoppas att det jag skriver om ändå kan vara av intresse trots dessa brister.

Beslutet 1910 föregicks av viktiga betänkanden.

Exploatering – gruvdrift och dammar

1903 avgavs ett betänkande angående ”staten tillhöriga vattenfall”. Där fanns stora planer på uppdämningar. Av alla vattenfall som redovisades var det några som är speciellt intressanta när det gäller gränsdragningen av Sareks nationalpark. I kartorna här nedan är de tänkta dammarna utritade (med namnen som anges i betänkandet).

Öfre Melädnofallet och Nedre Melädnofallet.

Luobalkårtje:

Och Själmakårtje, Vallatsjkårtje, Ruonaskårtje, Ruotevarekårtje, Kamafallet och Njåmiltkårtje. 

På kartan här ovan är även Ruotevare (Ruovddevárre) markerat i rött. Det handlade om dammar som skulle ha förött Njoatsosvágge, Tjuoldavágge, Änok, Kvikkjokk, Tarradalen och Miellädno. Men inga sådan projekt realiserades så vad är det i så fall för mening att ge denna historiska återblick?

I anmärkningarna för dessa utbyggnadsplaner står att läsa:

I anledning af nådig remiss å framlidne öfversten C. O. Bergmans underdåniga ansökan att för tillämnad grufdrift vid Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg få arrendera vissa i trakten befintliga, kronan tillhöriga vattenfall har kommittén den 22;4 1902 afgifvit särskilt underdånigt utlåtande, hvari ifrågavarande fall upptagits såsom för ändamålet lämpligt.

Detta gäller för alla dessa vattenfall förutom Njåmiltkårtje. För Njåmiltkårtje anförs istället magnesitförekomsterna i Tarradalen. För Melädnofallen anförs också silverfyndigheterna i ”Alkavare, Nilagrufvan och Silpavare”. Med andra ord, syftet med dämningarna var sekundärt. Primärt var gruvdriften vid "Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg". Där fanns de ekonomiska intressena.

Vem var Carl Otto Bergman?

Carl Otto Bergman var riksdagsledamot och benämndes ”Norrbottenskungen”. Han inmutade järnmalmsfälten i Gällivare, det som vi idag känner som LKAB inklusive Ruovddevárre. Han dog 1901 och hans inmutningar togs så småningom över av LKAB. I Nordisk familjebok står att läsa:

Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Routevare järnmalmsfält blev ödesdigert för hans enskilda förmögenhet.

Inmutningarna och planerna för vattenkraftsutbyggnaden fanns dock kvar 1903 som har redovisats här ovan.

Orörd fjällmiljö – Skydd för vårt lands natur

1907 kom ett betänkande ”rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Där står att läsa:

Ändamålet med nationalparks afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga mån åt sig själft.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med nedan nämnda undantag inom parken förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral

Här fanns också en viktig anmärkning:

I omedelbar fortsättning med det föreslagna området utbreder sig söderut det intressanta Sarjekmassivet, hvilket såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Med denna formulering skulle Sareks nationalpark alltså inte få inkräkta på exploateringsintressena vad gäller gruvbrytning eller vattenkraftsutbyggnad.

Gränsdragningen 1910

Uppdraget att föreslå gränsdragningen av Sareks nationalpark gick till Einar Lönnberg. Han var zoolog och intendent vid naturhistoriska riksmuseet och vice ordförande i Naturskyddsföreningen som bildades 1909. Lönnberg beskriver arbetet med gränsdragningen i Naturskyddsföreningens första årsskrift 1910. Här antyds vilken betydelse Axel Hamberg hade för Sareks nationalpark. Och gränsdragningen beskrivs:

Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följer en bäck som utfaller i Niåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp. Till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk). Därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess att detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster över Påreksjöarna 

Denna gränsdragningen gäller än idag för nedre Njoatsovágge (Sareks nationalpark utvidgades 1964 och inkluderade Pårekområdet).

Exploateringsintressena bestämde gränsdragningen av Sareks nationalpark

Med den gränsdragning av Sareks nationalpark det talas om här ovan – ”som inte är av något ekonomiskt intresse” – så berördes inte Ruovddevárre eller magnesiten i Tarradalen. Ej heller silvret i ”Nilagrufvan och Silpavare”. De lämnades utan det ökade skydd som en nationalpark skulle ge. Undantaget är silvret i Alkavare som ingår i nationalparken. Observera att Padjelantas nationalpark inte fanns då. Idag ingår inte de skuggade områdena i nationalparken, det är detta område som Naturvårdsverket föreslog 2008 som utvidgning av Sareks nationalpark men som inte längre är prioriterat.

Ett historiskt efterspel

Einar Lönnberg som ansvarade för gränsdragningen avgick som vice ordförande i Naturskyddsföreningen 1919. Det tolkas som en protest mot utbyggnaden av Stora Sjöfallet av föreningen. Här anförs också Thor Högdahls kritik som återfinns i årstidskriften 1920:

Dagsläget – gruvbrytning i Ruovddevárre

Ruovddevárre har spelat en viktig roll i denna historiska återblick och gör så än idag. Det var denna tänkta gruva som var centrum för gruvbrytningen. Med den bakgrund jag har gett står det klart att hotet mot Njoatsovágge idag och imorgon är gruvbrytningen. Det senaste exemplet är Beowulf Minings prospekteringar som påbörjades 2006. Redan från början lanserades planerna som ”Routevare & Kallak” där Ruovddevárre var ”flaggskeppet”. 2013 övergav Beowulf planerna tills vidare och koncentrerade sig på Gállok. Men som skrivs i Beowulf Minings ”conceptual study”; “Ruoutevare and Kallak are among the largest known, undeveloped iron ore deposits in Sweden.” Så vad händer när malmen i Kiruna tar slut tidigare än förväntat?

Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd som sträcker sig fram till 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söker mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva, säger Jan Moström, vd och koncernchef på LKAB. 

Malmen i Ruovddevárre innehåller också vanadin, en kritisk metall som bland annat används för batterier och elnätlagring.

Vad skulle det innebära om Sareks nationalpark utvidgades?

Om Sarek utvidgades till att innefatta hela Njoatsosvágge och Tjuoldavágge skulle det innebära att Bergsstaten inte skulle kunna ge undersökningstillstånd utan beslut från riksdag och Kungl. Majt. Jämför med Gállok idag där det räcker med ett regeringsbeslut. Det betyder inte att området skulle vara skyddat för evigt. Fortfarande har antagligen de ekonomiska intressena företräde över att bevara fjällvärlden orörd. Jag påminner om vad som hände i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag vill tacka Hans Fowelin och Tor L. Tuorda för all hjälp och alla synpunkter som jag har fått av er.

 

 

Inlagt 2019-09-24 16:40 | Läst 3534 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-09-26 12:16   hansnydahl
Mycket bra bakgrundsinformation om nationalparken Sareks bildande.

Linné - som i Kvikkjokk tyckte sig se "Gud på ryggen" - skulle väl vända sig i graven om Gamájåhkås vatten förorenades av gruvbrytning uppströms. Då blir det nog Mammons rygg man får skåda i Kvikkjokk.

Det skulle också bli ett nackskott på turismen i området. Vem vill möta gigantiska malmbilar på Kvikkjokksvägen. Möjligen har man tänkt sig en järnväg från Ruovddevárre till Inlandsbanan?

Man ryser vid tanken.
 
Svar 2019-09-26 16:31   Bandersson
Tack Hans. Som jag har skrivit i en annan kommentar – ”Det är alldeles överraskande och fantastiskt att det går att hitta källor som även om de är gamla suddar ut gränserna mellan då och nu.” Gränsdragningen så som den ser ut idag är den som gällde för över etthundra år sedan med de konsekvenser jag har försökt beskriva – ett unikt område som saknar skydd i form av nationalpark.

Hans du ryser vid tanken inför vad som skulle kunna hända, eller som vi säger här uppe – vi hurves.

Hälsningar Björn
 
Svar 2019-09-26 18:30   hansnydahl
Vi hurves, men eventuella exploaterare av Ruovddevárre borde ha en "hurvel". Jag är ångermanlänning till ursprunget :-)

Hälsningar
Hans N.
 
2019-09-27 16:37   skogsfia
Tack för den intressanta historiska tillbakablicken. Vi får hoppas att dessa fantastiska marker får vara fria från industriell exploatering även framöver så att kommande generationer också kan ta del av dess skönhet.
 
2019-09-30 11:12   dHANScan
Det var vilda planer med alla de dammar man tänkte pga gruvdriftplanen. Gott att nationalparkbildandet hindrede dom. Men finns det i dagsläget en ny miljögranskning av att utbygga vägen upp til Ruovddevarre. Man har väl inte tänkt endast att kunna åka på vintern när de två jokkar är islagda
 
Svar 2019-09-30 14:11   Bandersson
Beowulfs planer för Ruovddevárre inbegrep en 15 km lång väg från Kvikkjokk till gruvan. Så här beskrevs det i deras ”Conceptual study”:

”A new road of approximately 15 km length has to be constructed by the mining company between the Ruoutevare site and Kvikkjokk. The standard of road should be similar to the Swedish road classification BK1, which means rated for a total vehicle load of 60 t.”

Hälsningar Björn
 
2019-10-28 00:01   Bertilianius
Som gammal ångermanlänning kan man också säga huvva!
Tack å lov att det inte blivit nån gruva ännu i dessa trakter. Må skönheten även i fortsättningen segra över odjuret!
Hälsn. Bertil
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!